Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Men ett upptaget sinne och en supersnabb bil går inte så bra ihop, vilket Strange snart får erfara när han ligger på sitt eget sjukhus med de dyrbara kirurg-handsingarna som veritabla nåldynor tack vare omfattande ingrepp för att rädda dem överhuvudtaget. Föga förvånande kan han inte acceptera att hans gamla liv är över, så när han får nys om att en lösning på handproblematiken kan finnas i Nepal lägger han sina sista slantar på enkel till Katmandu. Där kommer han i kontakt med The Ancient One och mystiken som lärs ut vid Kamar Taj.

Det var dags att lappa över de sista hålen i Marvelväven för min del. Det kan ha varit så att jag aldrig ansträngde mig för att hugga Doctor Strange när det begav sig eftersom kritiken var lite halvljummen. Framförallt att den inte kändes som en ”riktig” Marvel-film. Samtidigt fick jag ju chansen att (innan uppföljaren Doctor Strange in the Multiverse of Madness) bekanta mig med rollfiguren Stephen Strange i såväl Thor: Ragnarok som de två sista Avengerfilmerna. Så med de förutsättningarna i bagaget plus möjligheten att se filmen så att säga utanför Marvelbubblan borgade för en ganska trivsam upplevelse.

Avståndet till Marvel gjorde till exempel att det inte störde överhövan att Benedict Cumberbatch tolkning som sagt påminde mer om Sherlock än Thor eller Captain America. Inte heller tonvikten på österländsk mystik-mumbo jumbo-light. Jag överraskade samtidigt mig själv med att sitta och småskrocka åt den patenterade Marvel-humorn som funkade riktigt bra för Cumberbatch. Jag var heller inte mer utanför Marvel-bubblan än att jag resignerat inför en evighetslång avslutningsfajt (eller ja, i sedvanlig ordning typ minst tre fajter som smälter samman till en enda) vilket vi ju också fick.

Men trots en helt ok underhållande titt var det inte svårt att se var Doctor Strange klev snett och det är tyvärr inte bara ned i en dypöl vid sidan av den upptrampade stigen. Å ena sidan är många av särskilt mystik-elementen ganska far off för Marvel-världen på ett inte odelat positivt sätt (alltid svårt att jonglera österländsk mystik-mumbo jumbo-light). Å andra sidan bjuder själva historien inte på några större överraskningar, med den fallne lärlingen som vänt sig till den mörka sidan och den kaxige nykomlingen som måste lära sig en läxa innan han kan axla sin utvalda roll (ärligt talat, är inte det typ 90% av alla Marvel-hjältar i nuläget?!)

När det gäller mystiken går det dessutom i alla fall för min del lite väl fort mellan stegen där Stephen Strange inte kan uppamma några krafter tills han kan det för att livet hänger på det (men inte heller här får vi någon ledtråd till hur det egentligen gick till) tills han i princip blivit lärlingen-som-överträffar-mästaren.

Med sina klara Christopher Nolan-influenser (vi får både Inception och Tenet) kryddade med lite M.C. Escher hade Doctor Strange sannolikt också tjänat på att ses på bio men det kan jag ju knappast lasta filmen för. Det jag däremot kan beskylla den för är att ha en big boss med ett nästan lika fånigt namn som DC:s Justice League. Jag menar, Dormammu?! Det låter mer som en uråldrig nanny än en allsmäktig dimensions-härskare.

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Fortsätt läsa ”Cell (2016)”

The Lego Movie 2: The Second Part (2019)

alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2

Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.

Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Fortsätt läsa ”X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)”

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”