You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Av dessa funderingar drar jag två slutsatser. Den första är att Fallout inte var tillräckligt bra för att förhindra att jag började tänka på annat. Den andra var hur pass mycket alla dessa actionserier börjar glida in i varandra efter bara ett par år eftersom jag till slut kom på att Charlize Theron ju spelat skurken i The Fate of the Furious och inte förekommit i M:I-serien överhuvudtaget. Så nästa år lär jag väl sitta vid den nionde F&F-filmen och fundera på i vilken del som Vin Diesel genomförde en evighetslång bil- och MC-jakt på smala Parisgator.

För bland annat där överlappar både F&F och M:I varandra rätt så rejält. Jag ser att jag i fallet Rogue Nation (den förra M:I som kom 2015) tyckte att det var en ganska bra jämvikt mellan fajter, jakter samt annat smått och gott. När det gäller Fallout hann jag tyvärr lessna relativt snabbt på just jakt-delen, vilket tyvärr håller på alldeles för länge.

Inledningen är dock nog så klassisk. Ethan Hunt får ett uppdrag via rulljudband gömda i Odyséen, vilka löses upp i en puff av rök efter endast en spelning. Det handlar om att förhindra lego-terrorist-nätverket The Apostles från att kapa åt sig plutonium med vilket de skulle kunna mana på intåget av Den Nya Världsordningen. Allt enligt ett apokalyptiskt manifest författat av den farlige fundamentalisten John Lark.

Uppdraget leder Ethan, Benji och Luther runt i en lustiger dans från Paris till London till Kashmir-bergen. Eftersom revirpinkandet mellan CIA och MIF fortfarande är i full gång tvingar CIA-chefen Erika Sloane dessutom på dem sin egen agent, August Walker.

Tydligen ska många kritiker redan ha hyllat Fallout som den bästa M:I-filmen hittills. Jag har lite svårt att se det. Som synes har jag inga tydliga minnen av Rogue Nation (lex Charlize), jag minns bara att jag tyckte den var ganska underhållande. Vilket i sin tur eventuellt innebar att jag gick in med allt för höga förväntningar till titten på Fallout.

Jag tyckte i och för sig att det var rätt kul med hela Den Nya Världsordningen-konceptet, det kändes välbekant och pompöst. I den inramningen kom jag faktiskt också att gilla Sean Harris skurk Salomon Lane bättre än i Rogue Nation – karln har ett asketiskt fanatism-utseende som passade bra för rollen.

Uppe i bergen bjuds publiken också på en spektakulär helikopterjakt som om inte annat utspelades med magnifika naturscenerier i bakgrunden. Men dessförinnan dröjde filmen sig alldeles för länge kvar på Paris gator och Londons hustak. Tompa Cruises märkligt stela löpstil med pumpande händer som huggande yxor i luften tycks ha blivit tillräckligt mycket av en grej för att Fallout ska stoltsera, alternativt driva, med det en smula men även den vinkeln hinner bli tröttsam.

I vanliga fall brukar jag verkligen inte vara den som ser vartåt historien barkar eller genomskådar vändningar men här hände det inte bara en, utan två, gång(er) vilket säger mig att manuset (från regissören Christopher McQuarrie, vilken körde samma dubbel för Rogue Nation) inte är av toppkvalitet. Ett annat tecken på det är möjligen också att Solomon Lane vid ett tillfälle provocerar Ethan Hunt genom att hävda att undergången kommer att komma genom ”the fallout of all your good intentions”. En snygg replik och ett tankeväckande koncept men i slutänden något som inte har den minsta bäring för hur det hela slutar.

Nackdelen med Den Nya Världsordnings-perspektivet är dessutom att det till slut blir för stort. Alla inblandade, inklusive filmen själv, hamnar till slut i ett läge där man på fullaste allvar hävdar att Ethan Hunt, en enskild individ (må så vara att det är Tompa Cruise himself), är det enda som står mellan Civilisation eller Total Kaos och Anarki. Han är bokstavligen den västerländska civilisationens sista hopp, något som bland annat innebär att han aldrig kan ha ett normalt liv. Gud förbjude att Ethan Hunt tar det lugnt en helg eller två. Vem ska då hålla koll på Världen?! (James Bond? Dom Toretto? Jack Reacher? Just throwin’ it out there…) Just det tydliga artikulerandet av sådana budskap blir för min del lite svårsmält.

Men för all del, jag var aldrig totalt uttråkad eller satt och hånskrattade under hela visningen så ett visst underhållningsvärde fanns förstås i Mission: Impossible – Fallout. Tillräckligt för en fredagskväll i alla fall.

Något säger mig att bloggkollegan Fiffi har betydligt mer fördragsamhet med detta omöjliga uppdrag.

Andra som sett utfallet:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Annonser

Något är riktigt fel… Terrorister? Ekologisk eller ekonomisk kollaps? I det lilla samhället tycks ingen veta och inte ens radion ger ifrån sig några vettiga besked. Det enda man vet är att allt börjar ta slut, vare sig det gäller bensin eller konservburkar som innehåller något annat än hundmat.

Systrarna Eva och Nell bor tillsammans med sin uppfinningsrika pappa en bit ut i den stora skogen i ett smart hus som pappan konstruerat själv. Men det spelar ingen större roll hur smart ett hus är när det inte längre finns någon ström, då hjälps det inte hur mycket man än står framför kontrollpanelen och beordrar ”Power on!”.

Till en början oroar sig både Nell och Eva mest för hur de ska kunna hålla igång sina vardagsaktiviteter, studier och dans, men när strömlös vecka läggs till strömlös vecka tvingas de acceptera att det nu handlar om ren överlevnad.

Finstämt? Absolut. Into the Forest gör mesta möjliga av gamm-skogen som omger huset och Evas dansande. Välspelat? Helt klart. Både Ellen Page som Nell och Evan Rachel Wood som Eva gör riktigt fina prestationer.

Apokalyps? Mja, här börjar det bli lite skakigt. Det är uppenbart att poängen i historien om Nell och Eva inte är att berätta en apokalypshistoria, vilket jag gissar är ett arv från den litterära förlagan av en viss Jean Hegland. Men för egen del får jag inte tillräckligt mycket annat från Into the Forest för att tycka att det är ok med en så pass simpel upptakt. Det går till och med rykten om Boston som en slags fristad där det ska finnas både el och mobiler.

Jag fattar att grejen med det hela är inte att visa varför elen försvinner utan vad som händer när elen försvinner. Problemet är att de händelserna inte är tillräckligt intressanta för att hålla filmens alla 100 minutrar under armarna.

Titeln är en smula märklig eftersom alla refererar till skogen som ”the woods” och inte ”the forest”. Först trodde jag namnbytet berodde på att man inte ville att Into the Forest skulle förväxlas med Sondheim-musikalen Into the Woods som kommit bara året innan. Men Heglands bok heter samma sak och publicerades redan 1997 så där föll den teorin.

Det här fick mig dock att börja fundera på eventuella kopplingar till den gamle transcendentalisten Henry David Thoreau vars bok Walden har undertiteln Life in the Woods och inleds med meningen: “I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived”.

I det avseendet blir filmen en tydlig näsknäpp för Thoreau. Nell och Evas liv i skogen handlar inte om att leva ”deliberately” i något slags existentialistiskt rosenskimmer utan att överleva från dag till dag. För en gång kanske strömmen kommer tillbaka och de skulle kunna återgå till det hägrande vardagslivet. Möjligen är det förkastandet av den önskedrömmen som ska utgöra Into the Forests raison d’etre?

Det som ändå gör att jag skulle vilja lyfta Into the Forest en smula är det faktum att vi får se en historia om två systrar där tidigare filmer utan tvekan skulle ha slängt in en bror och en syster eller en far och ett barn. Samt att historien aldrig gör en särskild poäng av att den just handlar om två systrar.

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Till en början ser det ut att kanske ändå bli lite nyskapande, med tanke på att storskurken är ett rockpsykedelikaband från 60-talet som inspirerats av den gamle tysken Herman Hesse. Men nej, när allt kommer till kritan är Steppenwolf (I kid you not!) inget mer än en kosmisk pojkspoling som blir fullkomligt till sig när någon försöker peta på hans ”motherboxes”.

Lägg till det följande line up: En snabbspringande Barry Allen vars livsmission är att få ut sin pappa från fängelset, falskeligen anklagad för hustrumord. En mekanisk Victor Strong som knappast är tacksam mot sin pappa för återupplivandet efter en svår olycka med hjälp av kryptonsk teknologi. En nautiskt (och neurotiskt?) lagd Arthur Curry som känner sig övergiven av sin drottningmoder. Och så killen we all know and love som gillar att klä ut sig till fladdermus. Inte så förvånande att den enda vuxna i sällskapet, Diana Prince, får ikläda sig den föga nyskapande mammarollen.

För att göra det hela väldigt enkelt: den demonlike Steppenwolf (komplett med hornhjälm och stridsyxa) vill förvandla jorden till ett ”primordial hell” och Batman försöker dra ihop ett gäng som ska kunna stoppa denne intergalaktiske mammas gosse. Men kommer de att klara biffen utan gamle Stålis?

Jag vill minnas att jag tyckte Batman v Superman ändå var ett steg i rätt riktning jämfört med Man of Steel (det gäller att lägga sig lågt från början…). Ben Affleck var en hyfsad Batman och Jessie Esienberg lände det hela en smula galenskap med sin Lex Luthor. Men Justice League lyckas tyvärr inte fortsätta den trenden, filmen och historien är som helhet mördande trist. Det är så stelt och allvarsamt att nära nog vartenda försök till skämtsamheter gör att jag vrider mig av obehag i fåtöljen eftersom det känns så forcerat.

Att Ezra Miller ändå lyckas med att ge sin pladdrande Flash ett visst mått av lätthet är fanimej en oscarsvärdig prestation (”I do VERY competitive ice dancing”). Gal Gadot fortsätter att vara den enda som ger DC-universat något som helst existensberättigande – filmens bästa minutrar är när hon på egen hand får ta hand om ett gäng ”reaktionära terrorister”. Och det ska erkännas att ”the lasso of truth” hade större potential än jag trodde när jag avfärdade den med ett fnysande första gången jag hörde talas om konceptet.

Bland de nya tillskotten hittar vi alltså Aquaman och Cyborg. Jason Momoa har försökt anta en trulig Wolverine-vajb, han dricker whiskey ur flaskan och dyker barbröstad ned i skummande hav medan Ray Fisher bokstavligt talat har buns of steel och högst oklara gränser för sina krafter. Momoa fungerar marginellt bättre än Fisher men hans försök till bistert banter mot Ben Afflecks Batman skulle kunna skriva hyllmeter i ämnet ”cringeworthy”.

Själva historien drar i två olika riktningar där det som skulle kunna ha blivit ett intressant fokus snarare antar skepnaden av ett mellanspel som får sin upplösning allt för snabbt och som dessutom innebär att själva filmens upplösning blir alldeles för…ja, ni gissade rätt — tråkig. Man har försökt att inkorporera teman som rör ledarskap och “ensam är stark” men de får aldrig någon chans att göra ett rejält känslomässigt avtryck.

Att hitta positiva element i Justice League handlar som synes om att famla efter allt för få och allt för utspridda halmstrån. Historien i sig är egentligen vare sig simplare eller fjantigare än något som (den givne konkurrenten i de här sammanhangen) Marvel har kunnat leverera men slutresultatet blir som sagt var fruktansvärt tråkigt. Zack Snyder har dessutom antingen tappat sin visuella flair eller också är det jag som blivit blasé för jag kan inte ens föra fram det patenterade argumentet ”den var i alla fall grymt snygg”. Vi får en gäng slow motion-scener och någon slags bullet time, särskilt i samband med Flash konster, men där det hela lider oerhört av att blivit både förgånget och övertrumfat av X-Mens Quicksilver.

Det har skrivits en del på sociala medier om skillnaderna i amazonernas utrustning mellan Justice League och Wonder Woman. Själv kan jag tycka att det väl knappast kommer som någon större överraskning att Zack Snyder har en halvsunkig kvinnosyn. Filmen har betydligt större problem än enbart det faktum att dess kvinnor tvingats ikläda sig plåt-BH. Men för all del, om man vill kan man se dem som misogyna dekorationer på en sällsynt stenhård och torr tårta.

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Läs hela inlägget här »

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt. Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser