X2: Höstläsning i korthet (2003 & 2017)

A Short History of Nearly Everything (2003)

Jag minns att det snackades en hel del om Bill Brysons bok när det begav sig på 00-talet men som vanligt tar det mig ganska lång tid att komma till skott. I det här fallet är det naturligtvis lite olyckligt eftersom åtminstone en del av Brysons material säkert har genomgått både en och två uppdateringar på de nästan 20 år som gått sedan publiceringen.

Bryson är Iowabon som, när han var drygt 25 år, bosatte sig i England med sin brittiska fru, Cynthia Billen. Där jobbade han länge som journalist vid både The Times och The Indpendent, samtidigt som han publicerade främst humoristiska reseskildringar. I det avseendet är därmed A Short History of Nearly Everything ett ganska rejält avsteg jämfört med hans tidigare produktion.

I inledningen till boken beskriver Bryson hur hans barndoms naturvetenskapsläroböcker dels var svåra att greppa, dels inte alls gav honom svar på de frågor han undrade över. Inte minst frågan ”Hur kan de veta det där?!” Då dessa frågor förblev obesvarade förvandlades naturvetenskap (”science”) i Brysons ögon till något obeskrivligt tråkigt. Det var först i slutet av 90-talet, när han var nära 50 år gammal, som han började reflektera över det faktum att han inte hade en aning om något av allt det som försiggår på vår planet.

A Short History of Nearly Everything är alltså resultatet av Brysons inläsning och intervjuer med forskare som, till skillnad från honom själv, aldrig uppfattat naturvetenskap som något tråkigt utan snarare livets salt. Förklaringarna och framställningarna är dessutom kryddade med en del upplivande vetenskapshistoria, eftersom det ju ofta är via historiska misstag som vi nått nutidens kunskap.

Jag är ingen stor fantast av vare sig fysik, astronomi eller kemi men kan bara helhjärtat instämma i hyllningskörerna (Bryson fick bland annat EU:s Descartes-pris för vetenskapskommunikation 2005). Den egna författar-/upptäckarrösten finns med läsaren, men utan att den blir påträngande eller självmedveten. Samtidigt ger Bryson gott om utrymme till de personer han sökt upp för att få kunskap om allt från universum och big bang till atomer, via geologiska spörsmål och utvecklingen av den flora och fauna som täcker jordklotet idag. Innehållet är både pedagogiskt och underhållande, där de underhållande delarna kommer oftast från de vetenskapshistoriska berättelserna som han strösslar det hela med.

A Short History of Nearly Everything är helt enkelt en otroligt välskriven och välbalanserad populärvetenskaplig (och -historisk) skildring av såväl det obegripligt enorma som det obegripligt diminutiva. Det förhållandevis modesta betyget kommer sig av att jag trots den välskrivna läsningen fortfarande inte är särdeles intresserad av vare sig fysik, astronomi eller kemi.

Höstväsen: Skräckberättelser (2017)

Av ingen mer högtravande anledning än att komma över någon köpsummegräns på AdLibris klickade jag ned skräckantologin Höstväsen i kundkorgen. Dels är det intressant att se vad som finns ”därute” i den svenska skräcklitteraturen, dels innehöll antologin Anders Fagers ”Dejta med Liam” som jag hittills saknat i bokhyllan.

Boken är utgiven av B. Wahlströms och i princip alla novellerna fokuserar därför på yngre huvudpersoner. Inte mig emot, jag finner fortfarande ett nöje i att läsa ungdomslitteratur. Bra böcker är bra böcker, oavsett målgrupp.

Kruxet med just tonåriga huvudpersoner skulle möjligen vara det språkliga. Jag är sannolikt den minst lämpade att avgöra om tonåringarna i de aktuella novellerna har ett autentiskt språk eller inte. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag upplever en del av dem som en smula krystade, som om jag själv skulle försökt gissa mig till hur snacket går. Eller också handlar det bara om att särskilt Madeleine Bäck lyckats få till en ton som känns rapp och cool, vilket gör att jag köper hennes tjejgäng betydligt mer helhjärtat.

I min läsning är också Bäcks och Fagers bidrag de bästa antologin har att erbjuda. Båda författarna arbetar med kontraster på ett sätt som gör att novellerna lyfter sig över mängden och levererar något mer. De övriga lyckas sällan gå utanför sitt enskilda koncept eller anslag. Madeleine Bäck har skapat en härlig kombo mellan högteknologi och den klassiska Svarta Madame-myten medan Fager dyker ned i den problematiska balansgången mellan ett vanligt tonårsliv och att vara ondast på Kungsholmen.

Köp för all del Höstväsen, den var inte farligt dyr och det är trevligt med en ”riktig” bok med hårda pärmar. På något sätt känns det också mer lämpligt om man tänker sig upplägget skräcknoveller, mörker, höststormar och en sprakande brasa jämfört med mer digitala alternativ. Dessutom var som sagt Madeleine Bäck och Anders Fagers bidrag så pass bra att de närmast på egen hand motiverar ett inköp.

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Klart jag skulle se Mike Flanagans senaste Netflix-skapelse Midnight Mass. Kom till den lite i efterhand och hade därmed kunnat justera förväntningarna till en lämplig nivå. Och jag gillade den verkligen! Kanske till och med mer än Hill House även om skräckelementen inte var lika frekventa. Men den sätter ganska fräscha ögon på en underskräckgenre som ärligt talat varit halvdöd de senaste årtiondena.

Jag vet inte om jag skulle kalla miniserien för en slow burner men det förekommer en hel del prat, gärna i form av monologer över ämnen som tro, synd, skuld och döden. Kanske inte det mest livade av teman men jag tyckte att alla hjälpte till att knyta ihop både själva historien, subgenrens innehåll samt de olika rollfigurernas känslomässiga och religiösa bagage. Sedan skadar det förstås inte att särskilt Hamish Linklater och Samantha Sloyan var otroligt bra i sina respektive roller (som den ungdomlige prästen i jeans och den hårdnackade Bev Keane), med resultatet att jag ofta satt mer eller mindre trollbunden medan de orerade på.

Så lite beroende på vad man är ute efter, bättre eller i alla fall minst lika bra som Hill House. Flanagan fortsätter att Netflix-leverera.

Watchmen (2019, 1 säsong och 9 avsnitt)

Lite surfande inne på HBO Max påminde mig om att det ju kommit en Watchmen-serie som fått fin kritik. Och eftersom jag gillar Snyders filmatisering och dessutom precis klämt en omtitt var det ganska självklart att följa upp den med Damon Lindelofs mini-serie.

Vi ramlar in i historien 34 år efter Alan Moores cephalopod-attack på 80-talets New York (filmen bytte ju ut det mot en kärnvapenattack om ni minns). Istället för ett 9/11 handskas denna Watchmen-värld med ett 11/2, vilket dessutom fortfarande påverkar vardagslivet för de som drabbades av dess ”psycic blast”. Samtidens stora hot är emellertid inte stormakter med kärnvapen, utan vita makt-galningar som tvingat bland andra Tulsas poliskår att bära masker för att inte bli igenkända.

Mycket av diskussionerna rör vad som händer med människor som tar på sig masker och i skydd av dem kan ta för sig både det ena och det andra. Vit makt-rörelsen Seventh Kavalry har exempelvis anammat fejkade Rorschach-masker medan serien också visar en origin story för den förste maskerade hjälten – Hooded justice. Det andra starkt bärande temat är som sagt rasmotsättningar och serien tar i princip hela sin utgångspunkt i Tulsa-massakern som ägde rum 1921.

Denna Watchmen uppnår inte riktigt den realistiska hopplöshet som präglade Moores tecknade serie, mer åt det polerade Snyder-hållet. Samtidigt förhåller den sig historiemässigt uteslutande till vad som hände i Moores verk och här finns också i vissa delar en fullkomligt halsbrytande surrealism som jag har svårt att se att Snyder skulle fixa. Så, denna Watchmen lyckas i mina ögon göra något som knyter an till, men inte återupprepar, både den tecknade serien och filmen. Den lyckas också vara otroligt bra – spännande, engagerande, överraskande, berörande, otrevlig, hjärnskrynklande (tack för den, Dr. Manhattan) och rolig. Regina King gör en fin insats som huvudpersonen Angela Abar, aka polisen Sister Night, och som en av hennes kollegor ser vi en som vanligt stabil och rejält dialektsläpig Tim Blake Nelson.

Stark rekommendation, helt enkelt!

Little Evil (2017)

Nu går det inte längre att låtsas som om det fortfarande är semester, jobbhösten har kommit igång på allvar. Därmed övergår bloggen till sin vanliga postningsfrekvens — fre-mån och ons — förvisar boktexter till söndagarna och börjar ladda för höstens happening — Halloween.

***

alt. titel: Pequeño Demonio

Så, jag blev påmind om trivsamma skräckkomedin Tucker and Dale vs. Evil härom sistens och blev nyfiken på vad regissören och manusförfattaren Eli Craig sysslat med de sista tio åren. Inte så värst mycket visade det sig, men en långfilm till har det i alla fall blivit. Och tamejtusan om inte det lilla fanskapet fanns på självaste Netflix?! Bara att tacka och ta emot.

Fortsätt läsa ”Little Evil (2017)”

Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

Fortsätt läsa ”Slither (2006)”

X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)

Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.

Fortsätt läsa ”X2: Mats Strandberg (2017 & 2018)”

Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange (2016)”

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

Fortsätt läsa ”Cell (2016)”

The Lego Movie 2: The Second Part (2019)

alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2

Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.

Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”