You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

Annonser

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back

Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg