You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Som till exempel Beth Bradley. En gatsmart och tuff graffiti-tjej som egentligen bara tycker att livet är värt att leva när hon får vara ute om nätterna med sina sprejburkar och bästa kompisen Pen. Men till och med den upplevelsen är på väg att tas ifrån Beth när hon blir relegerad, tack vare att Pen tjallat på henne. Beths pappa är inte till mycket hjälp överhuvudtaget sedan han dragit sig undan i deprimerad isolering efter Beths mammas död för ett par år sedan.

Så Beth gör som hon alltid gjort – drar ut på gatorna. Inte på jakt efter något utan snarare för att fly. Men just den här gången hittar hon ändå något och det är inget mindre än en helt ny värld. En värld som tillhör den kaxige kronprinsen Filius Viae, son till gudinnan Mater Viae. Med Filius som guide får Beth uppleva ett London var existens hon aldrig anat men som också hotas av den omättlige Reach, Guden av lyftkranar, rivning och skyskrapor.

Vid ett seminarium vid LonCon 2014 fick jag chans att lyssna på författaren Tom Pollock och han lät tillräckligt intressant för att jag skulle bli nyfiken på hans skrivande. The City’s Son är hans debutroman och (but of course…) första delen i YA-serien The Scyscraper Throne. Bland annat på grund av valet av stad är det omöjligt att inte jämföra Pollock med både Neil Gaimans Neverwhere samt China Miévilles King Rat och Un Lun Dun.

Vilket förstås blir orättvist. För det är klart att man inte kan begära att en debuterande författare ska kunna sy ihop en lika bra historia som Gaiman eller ha samma magnifikt förryckta fantasi som Miéville. The City’s Son är en lovande början men ingen perfekt roman. Det jag framförallt har problem med är Pollocks val att dels berätta sin historia ur flera olika perspektiv, dels enbart låta Filus del höras med en första-persons-röst. Det gör narrativet uppbrutet och hackigt och dessutom ibland otydligt.

Det känns som sagt inte helt befogat att klaga på Pollocks fantasifullhet men jag upplever ändå att han håller sig ett eller ett par snäpp under China Miéville. Pollocks skapelser är fastare rotade i en realitet. Även om han befolkar sin värld med varelser som sprungit ur staden självt är deras ursprung tydligare och mer lättspårat. En Railwraith är i grunden ett tunnelbanetåg och en Scaffwolf består av byggnadsställningar.

Annars finns det en del ojämnheter där jag blir osäker på om de är medvetna eller inte. I det avseendet skulle man nästan kunna säga att The City’s Son är lika svajig till humöret som sin tänkta unga-vuxna-målgrupp (vilket naturligtvis inte hindrar någon som numera bara är vuxen att också njuta av läsningen). Språket varierar mellan rent funktionellt till poetiskt finstämt och attityden är ibland valpig förälskelse med en hel del skyddsbarriärer för att i nästa sekund vara brutalt vuxenkrävande. Alltså ibland en rätt generisk och enkel YA-roman medan andra delar snuddar vid något äldre och mer världsvant.

Ungefär samma obalans finns i vår huvudperson, Beth. Inte så att hon är fullkomligt irrationell eller labil, snarare handlar det om att jag i vissa fall verkligen gillar henne – Pollock låter sin hjältinna vara både tuff och sårbar, räddhågsen och dumdristig, modig och osäker. I det avseendet en rätt komplex tjej med andra ord (trovärdig eller inte blir en diskussion för en annan dag). Däremot skulle jag säga att hon (särskilt inledningsvis) förhåller sig väl kallsinnig och cool inför upptäckten av denna helt nya, parallella värld, befolkad av alla upptänkliga varelser och monster. Efter en kort fundering på om det är smart att lita helt och fullt på Filius kastar hon sig hals över huvud in i äventyret utan så mycket som en nervös blick åt sidan.

Även beskrivningen av historiens storskurk och monster, Reach, andas samma stumhet. Som koncept är han naturligtvis smaklig – vem ogillar inte förstörelse? Men ska han stå för kommersialism, modernism eller bara utveckling? Är all förändring av ondo och är det bara de senaste säg, hundra årens, bebyggelse som skördat offer i Londons stadsbild? Samtidigt kan jag inte låta bli att själv dras med i beskrivningen av hur ett annat, äldre och mindre polerat London lever kvar under Canary Wharfs skinande konstruktioner. En liten ficka av motstånd och omstörtning mot den ”oundvikliga” utvecklingen. Pollock lämnar inte sina läsare helt utan upplösning eller förtydligande i den här saken, men det hade nog kunnat vara intressant att gå ännu mer på djupet än han gör.

Men, för att komma tillbaka till detta med en lovande början, The City’s Son är verkligen ingen dålig berättelse. Här finns ett schwung och en fantasifullhet som gör att själva historien absolut lyfter sig över YA-serier som Divergent. Även om jag för tillfället vänder min uppmärksamhet mot andra jaktmarker skulle jag absolut kunna tänka mig att återvända till fortsättningen på The Scyscraper Throne.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Läs hela inlägget här »

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg