You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Själv backade jag in i min bekantskap med fröken Karlsson. Eller smet i bakvägen, om man skulle föredra den bilden. Från För gudinnan till En man av stil och smak och nu Jag såg henne idag i receptionen. Å ena sidan gjorde det sannolikt att jag ställde mig mer frågande än jag skulle ha behövt göra inför För gudinnan-trojkan Tipper, Tiphany och Adam. Å andra sidan har den här läsningen av Anders Fagers tre böcker antagit karaktären av en arkeologisk utgrävning där jag allt eftersom kunnat blottlägga lager efter skinande lager. Skala av istället för att lägga ihop.

Fager tycks vara en författare som i möjligaste mån värjer sig mot ett linjärt berättande. Framställningen kan vara nog så pang-på från gång till annan men i likhet med de andra Svenska kult-böckerna bryts historien av och upp mellan både personer och tidsramar.

Cornelias egen berättelse öppnar och slutar Jag såg… men däremellan får vi också träffa tre män. En av dem är bekantingen Ingemar Fredman, de andra två har ett närmare förhållande till just Cornelia: yrkesmilitären Fredrik Hedlund och arkivarien CeO Molin (en man med koll, stil och smak som vi ju sedermera får lära oss).

Sällan har väl Fagers kärva stil tjänat så väl som i fallet Cornelia. Hennes egen upptakt är 60 sidor virvelvind. Redan de första sidorna är ren läsmagi, där staccato-språket snabbt och med en imponerande effektivitet skissar upp en ensam flickstackare med en schlagerföredetting till mamma och en frånvarande pappa. Det frammanar ett barns formuleringar, blandar in löpsedelssensationalism och banala låttexter, men lyckas samtidigt förmedla både sinnesstämningar och precisa detaljer. Vi serveras dessutom rappa precisionskast både framåt och bakåt i Cornelias historia.

Jag, som tidigare hävdat att det tristaste som finns är att läsa om andras drogberoende, har inga som helst problem att hänga med på Cornelias Europaturné av sprit, piller och gud vet vad annat. För att parafrasera Ludvig Holberg: alla säger att Cornelia knarkar men ingen frågar varför Cornelia knarkar. Men vi som läser vet ju.

I väsandet från gasen som strömmade ur ugnen där Cornelias mamma placerat sitt huvud (med ett vinglas bekvämt tillhands på den uppfällda luckan) hör den 11-åriga flickan för första gången rösten som kommer att förfölja henne under resten av livet. Den Viskande Mannen har ögon fulla av oändlighet och stjärnor. Han är en mörk drottningmakare, försäkrar att han ser Cornelias annorlunda-skap och att han vet vad hon vill ha. Enda sättet att undkomma den där rösten är att fly in i droger och ritualer som gör att man bli lite dum i huvudet. Lite galen.

Men samtidigt som Cornelia är den stam kring vilken romanen hela tiden kränger sig antyder redan titeln att det alltid finns de som ser på henne utifrån, att hon aldrig är riktigt sin egen. Etapperna i hennes liv markeras inte sällan av händelser som utbrottet av galna ko-sjukan, kriget på Balkan och 9-11. Händelser som Cornelia själv knappast bryr sig om, men som i alla fall för min del innebär en vink om vem som hela tiden håller koll på henne. För vi vet ju att Den Viskande Mannen, Tipper och deras gelikar gillar att röra om i människogrytan nu och då.

Cornelias förhållande med Hedlund delas i sin tur upp av de tio fotografier han hinner ta på henne under deras tid tillsammans. Kameran är ett sätt för honom att hålla verkligheten på avstånd och göra den hanterlig även om han för all del gärna skulle vilja komma Cornelia närmare än vad som nu är fallet. Han och hans lägenhet (”28 kvadrat ångest”) blir en sorts fristad men inget som i slutänden kan rädda henne.

Den (förhållandevis) vanlige och normale Fredrik Hedlund är dock en välbehövlig gestalt i Jag såg… som annars sannolikt skulle bli lite väl full av arkana, hemlig kunskap, makt, tempel, kraft och ren, jävla galenskap. Hedlund eftertraktar inte makt, kanske inte ens den över sitt eget liv. Hans lojalitet mot Cornelia som person (och inte enbart till det hon kan, vet eller förmår vilket är vad både CeO och Fredman är mest intresserade av) tycks ändå vara till någon slags tröst för henne.

I En man… fann jag de historiska tillbakablickarna hejdlöst underhållande. Fredmans egna äventyr med drottning Kristina i Jag såg… tycker jag inte fungerar lika bra. Visst, de ger förstås en ytterligare dimension till världsbygget som är Svenska kulter men i det här fallet bröt de av allt för mycket från den jag ville veta mer om – Cornelia. De blev tyvärr delar av boken som jag skyndade över en smula för att kunna få återvända till dess huvudsakliga nutid.

En man… var en snyggare paketerad helhet och jag är oftast svag för sådana produkter. Samtidigt kan jag, lika lite som någon annan, blunda för Cornelias tjuskraft i Jag såg… Nu inväntar jag bara romanen där Anders Fager äntligen avslöjar bakgrunden till sin fascination över Grottbjörnens folk.

Annonser

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Läs hela inlägget här »

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt. Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?

Läs hela inlägget här »

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Hollow City
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser