You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.

Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.

Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.

Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.

Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.

Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.

Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.

Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.

Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).

Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Meeeeeen, nu var det ju Harrison som gällde. Den fördömda planeten är i det här fallet Dis, fördömd eftersom den innehåller en styrande klass vilken tycks vara inställd på att orsaka hela sin världs undergång. Hellre det än att acceptera något annat än sina motståndares totala och ovillkorliga kapitulation. Vilket förstås inte är så smart när motståndarna är vapenmässigt överlägsna. Vår hjälte för dagen är Brion Brandd som något motvilligt tagit sig an jobbet att försöka stoppa utrotningen. Han har tre dagar på sig…

Säga vad man vill, men Harrisons berättelse kommer med ett jäkla driv! Vi kraschlandar rakt ned i Brions liv när han är på vippen att vinna tävlingen The Twenties, en slags fredligare version av Hunger Games men som tjänar samma syfte av att hålla befolkningen i Brions värld intresserad nog för att inte supa och slå ihjäl varandra. Namnet ”The Twenties” är relativt självförklarande eftersom det är en tävling med 20 olika grenar, såväl fysiska (skidhopp, bågskytte) som mentala (schack, poesi). Som vinnare kan vi alltså känna oss trygga i det faktum att Brion är the best of the best of the best.

Efter att han vaknar upp på sjukhus efter vinsten blir han direkt kontaktad för insatsen på Dis och därefter föreligger som synes en rejält tajt deadline. Särskilt för att vara ett jobb där alla andra redan gett upp och är beredda att lämna Dis åt sitt öde. Men inte Brion. Han är bara en av alla detaljer i The Planet of the Damned, som, om det inte vore för tempot i själva händelseutvecklingen, gör Harrisons budskap närmast övertydligt.

Dis styrs alltså av en klass, kallad magter, som synes fullkomligt känslolösa och intill självmordets gräns inställda på att bekämpa alla motståndare. De utgör dock en minoritet på Dis, men som lyckats ta makten enbart genom sin kompromisslösa hänsynslöshet. De bryr sig inte alls om den i övrigt förhållandevis fredliga majoriteten, vilket alltså tvingar även deras motståndare att strunta i dem. Motståndarna (från planeten med det för svenskar lustiga namnet Nyjord) är i sin tur ett i grunden fredligt folk, men så blinda i sin live and let live-attityd att de väntade alldeles för länge med att sätta hårt mot hårt mot magtererna. Hade de agerat tidigare, med mindre kraft, hade kriget aldrig ens behövs uppstå.

I Brions försök att stoppa Dis förstörelse finns också exobiologen Lea Morees. Som vanligt med den här typen av äldre sci-fi känns det i backspegeln som om Harrison inte riktigt vet på vilket ben han ska stå. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han har gett Lea så mycket egen agens som det sannolikt var möjligt att tänka sig för en kvinna i den här typen av genre på den här tiden. Därför får Lea vara en yrkeskvinna samt tuff och bestämd men samtidigt fysiskt och i viss mån psykiskt fullkomligt underlägsen Brion. Hon känner sig snabbt trygg med denne kapable manly man och går från förälskelse till tankar på giftermål inom loppet av ett dygn. Han är heller inte sen att notera att ”Her breasts were full and high, her waist tiny enough to offset the outward curve of her hips”. Hon är en kompetent andreman till Brions kapten, men det är i allt väsentligt han som ser till att hon får möjlighet att visa sin kompetens till att börja med. Jag måste erkänna att jag också blev lite förundrad över Harrisons tidiga konstaterande att The Twenties givetvis delar på tävlande män och kvinnor eftersom kvinnor exempelvis av någon anledning aldrig skulle kunna vinna en unisex-schackturnering. Om det nu inte ska vara ett Harrison-skämt som går mig totalt över huvudet.

Men som sagt, boken är från 1962 så det är ju ingen idé att bli allt för upprörd. Då är det kanske värre att dess bägge upplösningar eller avslöjanden är så pass välbekanta att jag kunde ta rygg på dem lite för tidigt för att berättelsen någonsin skulle bli särskilt spännande. Men ett ganska frejdigt äventyr i alla fall.

Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.

Men nu är Hellboy-oskulden spräckt och även om det finns andra serier jag än så länge tycker bättre om smakade detta inte alls dumt. Samlingsvolymen (bestående av fyra olika delar, publicerade mellan mars och juni 1994) börjar på en välbekant plats – en karg liten ö utanför den skotska kusten anno 1944. Där håller Hitlers ockulta team, med den galne munken Rasputin i spetsen, på att genomföra en helvetisk ritual som ska förändra världshistorien.

Men halvdemonen som Rasputin frammanar kommer inte till den ön, utan till en övergiven gammal kyrka där ett helt annat team står redo. Professor Trevor Bruttenholm tar sig an ”Hellboy” som kommer att växa upp inom den amerikanska hemliga organisationen Bureau for Paranormal Research and Defenses (BPRD) hank och stör.

I Seed of Destruction måste Hellboy, samt kollegorna Abe Sapien och Liz Sherman, ta reda på vad som hände hans fosterfar på en olycksalig resa till Arktis och vad som kort efter hans återkomst orsakade professorns hiskeliga död i tentaklerna på ett grodlikt monstrum.

Det är förstås svårt att inte spana efter teman och detaljer i serien som kan ha letat sig in i del Toros första Hellboy-filmatisering. En hel del är som synes bekant men vad jag kan förstå innehåller filmen dessutom händelseutvecklingar som serieläsarna fick vänta på. Själva historien tycker jag dock mycket om, naziockultism funkar ju alltid och hänvisningar till Rasputin likaså. Att här sedan finns en ordentlig dosis Lovecraft-tentakler och gamla gudar, eventuellt härbärgerade i en annan dimension, gör det hela bara ännu smakligare.

Mignola (tillsammans med John Byrne i denna första serie) berättar sin historia med både inslag av gamla dokument (alltid ett säkert kort för min del) och diverse tillbakablickar som vävs in på ett fint sätt i den övergripande historien. Jag kan också tycka att den sista vändningen blev ganska trevlig, där Liz får spela en betydligt större roll än i filmen. Vilket å andra sidan gör Rasputins enormt elaborerade plan något överarbetad.

Mitt omedelbara intryck av Mignolas bilder är att de känns lite blaffiga och otydliga eftersom han sällan väljer att linjera vare sig paneler eller figurer. De mest framträdande färgerna är blödande rött och glupande svart, med vissa inslag av grodgrönt och isblått. Men när jag mot slutet av albumet kommer fram till ett par tidiga bonusserier har jag vant mig så pass mycket att bonusarnas mer traditionella utseende känns lite för strikt för att passa en figur som Hellboy.

Vilken å andra sidan för min del här inte alls hinner få den väldefinierade personlighet som han uppvisar i Ron Perlmans skepnad. Hellboy påminner mest om en Hulk med en ganska distanserad intern monolog eftersom det bara tycks vara när han blir riktigt förbannad som han kan göra rejäl nytta. Men även om det inte spills så många ord på det blir det också uppenbart att han är obrottsligt lojal mot såväl sin fosterfar som Abe och Liz. Vilket inte heller känns som om det skulle lira så bra med Rasputins master plan ”Project Ragna Rok”.

En läsning som gav klar mersmak med andra ord. Det finns alldeles för mycket bra serier där ute i världen.

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Läs hela inlägget här »

I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

Trots det fortsätter den vetenskapliga expeditionen som leds av Dr. Alan Fournier med sitt uppdrag att hitta en lösning på mysteriet som i nuläget ser ut att vara på väg utrota hela mänskligheten. Det bepansrade rullande laboratoriet som döpts till Rosalie Franklin har allt efter resans gång blivit en likaledes rullande krutdurk av motsättningar mellan forskarna och militärerna som är med för att beskydda dem.

Med på färden är också Stephen Graves, till mångas mer eller mindre uttalade missnöje. Han uppfattas som en märklig ung man, svår i sociala sammanhang och håller sig gärna för sig själv. Men det är också Stephen som under ett rekognoseringsuppdrag upptäcker en anomali i mönstret av hungries. En flicka som av allt att döma inte är en ”vanlig” människa men som heller inte uppvisar de beteenden man kommit att förvänta sig av de infekterade kannibalerna. Stephen blir som besatt av att försöka förstå vad det är han har sett och hur han skulle kunna kommunicera med flickan.

Eftersom jag tyckte så pass bra om Careys The Girl with All the Gifts (både bok och film) blev jag förstås eld och lågor när jag förstod att han skrivit ytterligare en roman. Jag köpte The Boy On the Bridge helt i blindo men det visade sig som synes att den utspelas i samma apokalyptiska och smittade värld som den där vi träffade Melanie, miss Justineau och de andra. Det förekommer till och med en snabb blinkning med en referens till Caroline Caldwell, vilken konkurrerade med Dr. Fournier om platsen som vetenskaplig ledare för expeditionen.

En prequel alltså, vilket innebär att Carey i någon mån släppt de existentialistiska frågeställningarna om överlevnad kontra liv. Eftersom vi inte heller får Melanies perspektiv saknas dessutom den tydliga identitetskonflikten som låg hos henne, i egenskap av en medveten och intelligent hungry.

Tyvärr upplever jag att Carey inte haft så mycket att ersätta detta med i fallet The Boy… Huvudkonflikten ligger inledningsvis till synes mellan forskarna å ena sidan och militärerna å den andra. Lite för välbekant i zombie-genren skulle jag säga, särskilt som Carey inte gör så mycket med den. Liksom i The Girl… berättas historien ur flera personliga perspektiv, men även om olika personer förstås får fundera på olika saker tycker jag att författaren inte den här gången heller lyckats skapa olika röster. Enbart av ton och känsla går det inte att utläsa vems tankar och upplevelser jag får följa för tillfället.

Jag tror inte att The Boy… är särskilt mycket mer actionspäckad än sin kvinnliga föregångare, så den största skillnaden är kanske att det här finns något av ett mysterium i de där barn-hungries som läsaren ju redan är bekant med från The Girl… Sedan får kanske också de olika personerna fundera lite mer på vad som ligger till grund för att man handlar på ett visst sätt men det blev oturligt nog aldrig tillräckligt intressant.

The Boy… är inte illa skriven men för min del lyckades Carey inte göra tillräckligt mycket nytt av sitt briljanta koncept som jag tyckte var det absolut mest spännande med The Girl… Jag skulle också säga att förlusten av Melanie, både som koncept och person, är kännbar. Ingen av de nya medspelarna i The Boy… gör mig lika nyfiken och engagerad.

Möjligen skulle jag rekommendera att man faktiskt läser denna prequel innan The Girl…, då kanske den får mer egenvärde och spänning? Men då skulle man kanske också behöva lite mer bakgrund till själva smittan och hur den fungerar, vilket ju Caroline Caldwell lägger ut texten om i The Girl… Och så skulle man behöva hoppa över en epilog som annars blir en stor, fet spoiler för The Girl…

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg