You are currently browsing the category archive for the ‘Apokalyps’ category.

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.

Där det finns städer finns också synd, våld och maktfullkomlighet. Fråga bara Carnegie som styr över en samling fallfärdiga byggnader och olika gäng av mer eller mindre skrupulösa individer. Blott en sak saknas för att Carnegie ska kunna uppnå det inflytande han eftersträvar och det är en bok. Men inte vilken bok som helst, vilket hans underhuggare bittert får erfara när han ratar deras knyckta pocketböcker och Oprahmagasin.

Men med främlingen Eli som kommit till stan följer eventuellt uppfyllelsen av Carnegies hett efterlängtade dröm. Eli är nämligen inte bara en bokstavskunnig man utan bär också på en stor bok, prydd med ett kors. Det är förstås en ägodel han helst inte lämnar ifrån sig bara sådär och när han får hjälp av den unga kvinnan Solara att fly ur Carnegies klor är jakten i full gång.

Jag har varit nyfiken på The Book of Eli sedan den kom eftersom jag vill minnas att den då omtalades som en rätt nyskapande postapokalyps-rulle. Efter ett tag kom det i och för sig vissa förbehåll om ett kristet huvudbudskap men jag hade nog inte föreställt mig att filmen skulle vara riktigt SÅ kristen.

Regissörerna för dagen är ytterligare ett av alla dessa filmbrödrapar, The Hughes Brothers. Deras Menace II Society var det evigheter jag såg, däremot har jag titten på From Hell i färskare minne. I stämning tycker jag nog att det finns vissa paralleller till The Book of Eli, bröderna tycks vara förtjusta i att skapa kalla och hårda filmer.

En annan recensent påpekade när det begav sig att The Book of Eli åkallade The Road men utan den förra filmens känsla för mänsklighet och det stämmer väl in på min egen upplevelse. Denzel Washingtons Eli är en imponerande rollfigur, en profet i ett nukleärt ödeland men som de flesta profeter framstår han knappast som särskilt kramgo. Han har sitt uppdrag från Gud och det är också hans prio ett.

Särskilt mycket mänsklighet står heller inte att finna i filmens övriga persongalleri, inte ens i Mila Kunis Solara. Hon hakar på Eli i förhoppningen att han ska ta henne bort från Carnegies stad och hur hon sedan blir övertygad om hans gudomlighet blir aldrig riktigt klart. Dessutom är relationen profet-apostel knappast fylld av myspysiga känslor, snarare respekt och vördnad. Fint det med, men inte så gosigt eller något som gör att jag blir engagerad i deras öden och äventyr.

Gary Oldmans Carnegie får föga förvånande representera allt som är uselt och krasst. Som den ultimata kapitalist han är, är han givetvis inte det minsta intresserad av Bokens andliga innehåll utan enbart av den ytterligare makt som den kan ge honom. Hans förhållande till Boken har inget av den ödmjukhet och hängivelse som präglar Eli. Istället får han betrakta sin trofé med samma hungriga ögon som en torrlagd alkis skulle fästa på en pava Parador. Vilket blir lite orättvist mot hans namne Andrew Carnegie kan jag tycka. Andrew var förvisso var en av världens rikaste män men hans ”Gospel of Wealth” propagerade för att rikingar har en skyldighet att dela med sig till de som är sämre lyckligt lottade.

Så Carnegie tycks alltså helt övertygad om att den kristne gudens ord är vad som krävs för att lägga större delen av den kvarvarande mänskligheten under sig. Jag tror att The Book of Eli hade kunnat bli en bättre film om den bemödat sig med att ge någon slags uttalad anledning till varför det skulle vara så. Nu förväntas publiken acceptera att den postapokalyptiska världen törstar efter inte bara något att tro på i största allmänhet, utan just den judeo-kristna doktrinen.

Och varför skulle en dryga 2000 år gammal tro innebära ”a new beginning” som hoppet också uttrycks mot slutet? Vore det inte bättre att försöka börja på ny kula istället för att dröja sig kvar i allt gammalt mög som i mångt och mycket gjorde att mänskligheten satte sig i skiten till att börja med? Filmens avslutande och triumfatoriska försök till ”sense of wonder” lämnar mig därför helt kallsinnig.

The Book of Eli är en välgjord film med hyfsade skådisprestationer (Denzel Washington är ju sällan bortkastad i en film, om vi säger så) men själva historien ger oss inget nytt. Inga nya vinklar på ett dystopiskt Efter Kriget-samhälle, inga förslag på varför det skulle vara värt att bevara bibeln ur något mer än ett kulturhistoriskt och musealt perspektiv. I vissa delar blir den därmed tyvärr till och med smått tråkig.

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Trots dagens datum är denna film inget skämt. Dock en film som skämtar, men det är ju en helt annan sak.

***

(Skräck)komedin Idle Hands berättar en helt osannolik historia. Och då snackar jag absolut inte om att slackertonåringen Antons högra hand blir besatt av djävulen, vilket gör att han mördar folk till höger och vänster utan att han har något minne av det. Eller att djävulen förföljs av en druidisk prästinna som med hjälp av en helig dolk ska skicka tillbaka det mordiska otyget till helvetet. Inte ens det faktum att Antons två slackerkompisar Mick och Pnub (vi får kanske anta att det är ett smeknamn, annars undrar jag vad den grabbens föräldrar hade rökt på när han skulle döpas) blir levande döda efter att ha mördats av Anton (skulle äkta slackers går mot ljuset till tonerna av Enya-musik? “Fuck it, it was, like, really far…”).

Läs hela inlägget här »

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Läs hela inlägget här »

Jag är inte främmande för lite återbruk. Jag skrev om Resident Evil-seriens fjärde del för fem år sedan, vilket är tillräckligt lång tid för att motivera en återpostning i kompletthetens namn. Håll till godo. Igen.

***

I form av en hämnande ängel kommer den numera välbekanta Alice till Umbrella Corporations Tokyobas. Hon hinner meja ned ett antal underhuggare innan hon själv blir nedskjuten. Är filmen slut nu? Kan det vara världens kortaste spel-till-film-film där hvudpersonen är en nybörjarspelare och därför dör med en gång? But of course not… Raskt dyker det upp flera Alice och nu kanske man får något vagt minne av att Resident Evil: Extinction slutade med en massa Alicekloner. Nå, de är i Japan och de är uppenbarligen stridsberedda. Det skjuts och det skjuts och det…gääääsp…skjuts lite mer. Till slut flyr det vi får anta är skurken (han har ju solglasögon på sig) i ett flygplan bara för att upptäcka att även Alice har lyckats borda flighten. De slåss lite mer och till slut flyger planet in i en bergvägg. Den odödliga Alice (yay för oändligt antal uppföljare…) reser sig ur vrakresterna.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-extinctionSå efter apokalypsen är nu mänskligheten en gång för alla utdöd? Dränkt i en syndaflod av odöda? Mja, inte riktigt (för då skulle vi ju inte ha mycket till film att snacka om). Alice finns ju kvar, vilket är smidigt eftersom hon därmed kan uppdatera oss på vad som har hänt efter att Racoon City nuklerärnivellerades med marken.

Läs hela inlägget här »

american-battleshipalt. titel: Battleships, American Warships

Ibland kan man tycka att produktionsbolaget The Asylum är lite väl snikna när det kommer till att med sina mockbusters rida på vågorna från mer påkostade och framgångsrika produkter, typ Atlantic Rim (Pacific Rim), I Am Omega (I Am Legend), Transmorphers (Transformers) och The Da Vinci Treasure (The Da Vinci Code).

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg