Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Det är något med detta multiverse som gör att en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness inledningsvis kan tyckas mer komplicerad än den egentligen är. Men lyfter man blicken en smula står det snart klart att det handlar om ett st (1) hjälte, ett st (1) skurk samt ett potentiellt oändligt antal (∞) oskyldiga offer. Temamässigt är vi också på välbekant territorium: Stephen Strange måste lära sig att släppa det förflutna, konfrontera sig själv och inte tro att han vet allt, America måste lära sig att kontrollera sina potentiellt destruktiva krafter medan filmens storskurk å sin sida måste acceptera att det inte går att kontrollera allt. Att den där ”book of Vishanti” (som Strange och America ägnar en hel del tid att leta efter och som ska ge hjälten typ ”de kraften hen behöver för att besegra fienden”) egentligen innebär något mer abstrakt och metaforliknande än ett konkret supervapen kommer inte som någon större överraskning.

Så i den mån det om, säg, två år kommer att gå att särskilja just Dr Strange… från den övriga Marvel-massan hänger det snarare på att Paul Feige den här gången lyckats få gamle Sam Raimi att komma ut ur filmgömmorna för första gången sedan 2013. Tydligen var tanken att Scott Derrickson även den här gången skulle ha fått äntra regissörsstolen, men det sket sig på grund av ”creative differences.” Som det ju brukar heta i Hollywood när det skiter sig.

Rent berättelsemässigt kan jag inte påstå att jag känner igen eller kan identifiera att det är just Raimi som håller i spakarna – i det avseendet är Dr Strange… ett Marvelspektakel bland andra Marvelspektakel. Däremot finns en hel del detaljer där Raimis kameraarbete eller svarta humor lyser igenom (exempelvis det Starro the Conqueror-liknande monstret som synnerligen grafiskt får ögat utslitet av en lyktstolpe eller Black Bolts dödsfall), plus en del skamlös Evil Dead-”inspiration”. Samt en Bruce Campbell-cameo att ersätta den numera bortgångne Stan Lee. Just den detaljen vet jag dock inte om den tillförde särskilt mycket, mer än att utgöra ett konkret bevis på att även sådana storheter som Campbell blir äldre och stelare.

Dr Strange… är ”bara” två timmar lång och speltiden ramlar på i riktigt bra tempo – jag var hyfsat underhållen, om än inte direkt djupt engagerad, rakt igenom. Jag tror dock inte att det främst beror på Dr Stranges… världsbygge (fantasysuperhjältestuket känns alltid lite plastigt) eller den aktuella historien. Däremot på att Benedict Cumberbatch och Elizabeth Olsen är så pass bra skådisar att de säljer in sina antagonister inom ramen för denna osannolika historia. I den mån magiker och häxor kan passa in i superhjälteledet behövs den den här typen av prestationer för att jag ska tro på den insäljningen.

Det som fastnade rejält krävan var dock namnet på vår unga protagonist, i den meningen att uppmaningar som ”No America, trust yourself. Trust your power” lät alldeles för övertydliga. Även om det kanske inte var meningen att man skulle tolka dem så. Å andra sidan fick en blå stjärna slåss mot en röd, böljande massa. On the nose much?

X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)

Ett Ghibli-maraton på Netflix gav mig idén att återbesöka en av min barn- och ungdoms favoritförfattare – Diana Wynne Jones. Intill sin död 2011 vid 76 års ålder var Jones av flitig författare som främst rörde sig inom fantastikgenren, men kunde vara ganska varierande inom de ramarna. Den berättelse som Studio Ghibli och åldermannen Hayao Miyazaki plockade upp i sitt stall 2004 var Howl’s Moving Castle och den fanns lyckligtvis som ljudbok. Utöver den lyckades jag också snoka upp 2006 års The Pinhoe Egg och The House of Many Ways från 2008.

Fortsätt läsa ”X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)”

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

Magyk (2005)

Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Fortsätt läsa ”Magyk (2005)”

X3: Lev Grossman (2009-2014)

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Fortsätt läsa ”X3: Lev Grossman (2009-2014)”

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Fortsätt läsa ”Hauru no ugoku shiro (2004)”

Oz the Great and Powerful (2013)

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Fortsätt läsa ”Oz the Great and Powerful (2013)”

Musivalvecka: The Wizard of Oz (1939)

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Fortsätt läsa ”Musivalvecka: The Wizard of Oz (1939)”

Läderlapps-lördag: Animerade Batman-bonusar (2014-2018)

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Animerade Batman-bonusar (2014-2018)”

Shazam! (2019)

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Fortsätt läsa ”Shazam! (2019)”