You are currently browsing the tag archive for the ‘William Shakespeare’ tag.

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Alltnog, nu var det dags. Inte så konstigt att den överdådiga produktionen är en av de Bergman-filmer som fortfarande oftast låter tala om sig. Gräddan av svensk skådiselit, ingen möda sparad på vare sig scenografi eller kostymer och en förhållandevis lättillgänglig framställning. Vi snackar knappast Persona-nivå på symbolspråket här.

Och visst blev även jag tjusad – hela anrättningen är otroligt läcker vad gäller både utseende och rollprestationer (men så vann den också Oscars för foto, art design och kostymer). Med lite filmtittarerfarenhet innanför västen fäste jag mig sannolikt mer vid just prestationerna än jag skulle ha gjort för kanske tio-femton år sedan. Janne Malmsjös sammanbitna kyla är förstås svår att missa eftersom den står som en lysande sky runt karln så snart han är i bild.

Men tack vare bloggkollegan Jojjenito tittade jag också lite extra på Gunn Wållgren (är Helena Ekdahl Sveriges svar på Maggie Smiths Violet Crawley?). Det kan ibland kanske vara lätt att missa henne bredvid Jarl Kulles bullrige direktör eller Christina Schollins nervösa gråtattacker. Men ge henne en monolog eller ett diktstycke att deklamera och rösten går banne mig raka vägen in i både hjärna, hjärta och mage. 40 år efter inspelningen… Då snackar vi yrkeskompetens. Annars är jag personligen oerhört svag för Mona Malm och här får jag chans att gilla både prestation och rollfigur. Malms Alma är levnadsglad och rejäl men tar ändå ingen skit från sin patologiskt pigvänsterprasslande make.

Så, hur ska man kunna återge fem timmar film? Ingmar Bergman-film, icke desto mindre? Jag är inte kvinna nog att fixa den biffen, det finns dessutom många andra som gått igenom hela konstycket i detalj. Så den här gången väljer jag att fokusera på två överraskningar som Fanny och Alexander bjöd på. En som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan och en som egentligen inte borde ha varit så överraskande.

Efter en stunds bekantskap med den strame biskop Edvard Vergérus (särskilt i spelet mellan honom, Alexander och Alexanders nervösa mamma Emilie) slår det mig: han är ju för fasiken pastor Harry Powell från The Night of the Hunter! Ok, så Malmsjö har inga knogtatueringar men vi har en religiöst anstruken skurk som nästlar sig in i en familj, hotar barnen samt ”dödar” deras mamma (spolieralert för The Night…).

Nu är ju inte Malmsjös biskop uppfyllt av rent penningabegär, utan istället av en oböjlig tro på sin egen rättfärdighet och att hans handlingar har Guds fulla stöd. Vilket förstås gör honom ännu obehagligare. Mitchums pastor låtsas bara vara det biskopen är på riktigt. Bägge männen använder dock Guds ord för att få som de vill, bara med lite olika bakomliggande motiv.

Kopplingen till The Night… ledde mig vidare till funderingar på det gotiska där Fanny och Alexander utan tvekan är en oerhört rik källa att ösa ur. Skulle det gå att till och med hitta någon slags nordisk gotiskhet att matchar The Nights… sydstatsdito? Eller kanske i alla fall en Bergman-gotik? Fanny och Alexander är ingen skräckfilm (”horror”). Den innehåller däremot hemska inslag, vilka jag emellertid uppfattar som menade att inge tittaren med andra känslor än ren skräck – förundran, psykologisk insikt, sorg, fruktan, melankoli (”terror”). Just det sista är ett särskilt utmärkande drag för den gotiska traditionen och jag upplever att det genom hela filmen också löper stråk av melankoli (möjligen med undantag för den närmast bisarrt extravaganta epilogen).

Om jag utgår från de gotiska kategorier som Mattias Fyhr spaltar upp i sin avhandling De mörka labyrinterna är det inga större problem att checka av i princip varenda en för Fanny och Alexanders del. I och med att vi får uppleva mycket via Alexander har framställningen en hög grad av subjektivitet. Vi är med honom när biskopen tar honom om nacken som en olydig kattunge, när han ser sin döde far och när han med morbid förtjusning berättar en spökhistoria för att uppröra den snipiga Justina. Syskonens utsatthet, vilken de inte gjort det minsta för att förtjäna, blir också ett tydligt tecken på en avsaknad av högre ordning. Gud är död och länge synes det som om varken andliga eller jordiska krafter kan rädda Emilie och hennes barn.

Redan prologen ger tydliga fingervisningar om förfall, undergång och olösbarhet med det tomma huset och en nonchalant (eller trött?) släpande lieman. Den klassiska julmiddagen i alla ära, men visst är det mycket prat om såväl själsligt som kroppsligt förfall? Och när Alexanders pappa Oscar väl dragit sin sista suck är han oåterkalleligen död, i alla fall i den bemärkelsen att han inte längre kan skydda sina barn.

Gotiken gillar till slut sin labyrintiska mystik, vilken också finns i övermått i filmen. Både bokstavligt och bildligt, med allt från Isak Jacobis vindlande lager till symboliskt berättande till könsöverskridande skådespelare.

Ska jag se om Fanny och Alexander skulle det i så fall vara för att kunna gräva djupare i den myllan. De fem timmarna flöt på utan några större problem, men efter denna titt är filmen ingen jättefavorit. Jag kan se dess hantverksmässiga kvaliteter men det fanns också delar som jag inte är särskilt sugen på att återbesöka (förhållandet mellan Lydia och Carlchen, i princip hela sekvensen hos Jacobi, epilogen). Det jag främst tar med mig är prestationerna från skådespelarna jag nämnde tidigare. Plus att det för drygt hundra år sedan tamejfan var riktiga Uppsala-vintrar med snö och 20 minusgrader (samt märkligt mycket dagsljus för sexdraget en juldagsmorgon).

Titta också gärna in hos bloggkollegan Jojjenito som inte bara genomfört ett otroligt ambitiöst Bergman-projekt utan också dykt djupare ned i just Fanny och Alexander. Det var minnet av de utläggningarna som gav mig incitamentet att till slut sätta mig ned med filmen.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lady M

Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Läs hela inlägget här »

Ibland kommer de där böckerna som inte ger så mycket tillbaka. Finns det en någorlunda schysst historia att följa med i brukar jag väl hänga kvar i dem efter bästa förmåga men denna biografi signerad skådespelerskan Marie Göranzon hade jag ärligt talat lagt ifrån mig om det inte varit för jobbets bokcirkel som draghjälp.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tea With the Dames

Fyra gamla tanter som sitter och gafflar i drygt en timme, kan det verkligen vara något att sitta och tjuvlyssna på?! Jo, när tanterna ifråga heter Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith blir ett sådant samtal både intressant, roligt och charmigt. För att inte tala om hur ohyggligt brittiskt det blir när någon av dem klämmer i med ett ”How ghastly!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg