Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

Den sci-fi-betonade upptakten i Slither är lika välbekant som collegestudenternas stughelg inom slasher-genren. En meteorit krashlandar på jorden men de uttråkade poliserna i småstaden Wheelsy missar nedslaget totalt. Överhuvudtaget är det ganska mycket som Wheelsy har missat i modernitetens framfart. Nöjeslivet bjuder främst på ölkannor och själlös karaoke. Stadens höjdpunkt är det årliga firandet av ”Deer Cheer” – starten på hjortjakten.

Men i år är det dåligt med jagandet eftersom något härjar runt i skogarna och dödar kossor på de kringliggande gårdarna. Det underliga är att polischefen Bill Pardy tror sig veta vad eller vem den skyldige är, det är bara så svårt att tro på det. För vem hade kunnat ana att en av stadens rikaste män och maken till hans tonårsflamma Starla, Grant Grant, inte bara skulle ge sig på sin fru utan också förvandlas till något icke-mänskligt och…slingrande?

Jag hade nog hört enstaka omnämnanden av Slither tidigare, med det var främst i samband med Gunns Marvel-debut Guardians of the Galaxy 2014 som filmen mer regelbundet kom upp som en slags kultklassiker. Särskilt i perspektivet av att vara en långfilmsdebut framstår Slither som imponerande genomarbetad och på det hela taget riktigt gemytlig. Men att försöka jämföra den med Shaun of the Dead är som sagt lite orättvist.

Tempot är inte lika hysteriskt medan humorn är jämnare och något mer lågintensiv. I detta har filmen föga förvånande stor hjälp av huvudrollsinnehavarna Nathan Fillion som polischef Pardy och Elizabeth Banks som Starla Grant. Båda kan ju det här med att vara lågmält och pragmatiskt underfundiga, lagomt makabra samt dessutom otroligt sympatiska. Även Michael Rooker ställer upp på ett hörn innan han sannolikt kunde ersättas av en helt annan snubbe med ungefär samma kroppsbyggnad men täckt av tonvis med latex (såväl fladdrande tentakler som bubblande parasitinfektioner).

Ska jag tro Wikipedia visar det sig att jag bara sett en av de filmer som Gunn själv eller andra pekat ut som de främsta inspirationerna: Shivers (de andra var Night of the Creeps och The Brood). Samtidigt är det inte särskilt svårt att dra paralleller till allt från The Puppet Masters, Alien och Bad Taste till Society samt Buffy-avsnitten ”Reptile Boy” och ”Doublemeat Palace”. Lägg till det zombieliknande infektioner (till och med hjortarna blir köttätare!) och, kanske lite mer oväntat, A Streetcar Named Desire. Dock bör det påpekas att Slither höjer sig ett par snäpp över ren refrenshumor. Dels lyckas Gunns manus faktiskt bygga upp både Wheelsy och personliga relationer innan skiten börjar fylla det blå skåpet, dels använder filmen snarare generellt välkända troper för att bygga en egen historia runt sina rollfigurer.

I likhet med sina huvudrollsinnehavare är Slither en sympatisk och underhållande typ. Kanske inte något man slår sig på knäna för eller som ger en antydan om vad som komma skulle för James Gunns räkning men utan tvekan fyndig och kompetent.

Flugsommar: The Fly (1986)

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Fortsätt läsa ”Flugsommar: The Fly (1986)”