You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Någon som däremot inte tycks bli särskilt imponerad av Langdons uppenbarelse är franske polischefen Bezou Fache, vilket ryckt den välkände professorn ur Morphei armar för att konfrontera honom med ett gruvligt mord på självaste Louvren. Har Langdon några idéer om hur dådet gått till? Eller kanske om de kryptiska meddelanden som den nu avlidne museiintendenten Jaques Sauniere lämnat efter sig? Kan man tänka sig att Langdon vet betydligt mer om dådet än han låter påskina?

Men hur ska Langdon kunna hänga med på det faktum att Saunieres död involverar inte mindre är två konspirerande och superhemliga sällskap – det katolska Opus Dei och det fritänkande och reformistiska Prieuré de Sion? Han får dock se till att uppdatera sig illa kvickt med viss hjälp från kryptologen, tillika Saunieres dotterdotter, Sophie Neveu när Faches insinuanta frågor övergår i regelrätt mördarjakt samtidigt som duon förföljs av en hotfull man i munkkåpa.

Dan Browns The Da Vinci Code slog ned som en bokburen bomb när den kom. På samma sätt som 1999 års femtonåringar frågade sig varför ingen tänkt tanken att verkligheten kanske inte är verklig innan The Matrix, frågade man sig nu varför ingen tidigare funderat över om den heliga graalen var något annat än ett simpelt dryckeskärl.

Kruxet var väl bara att det fanns många som funderat på det tidigare. Likt många andra ligger Dan Browns skicklighet inte i att formulera teorier, utan att lägga samman många olika teorier och servera dem i ett smakligt hopkok. Särskilt ifrågasatt blev Browns ogina attityd mot Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln vilka 20 år tidigare gett ut boken Holy Blood and Holy Grail. Här berättas i mångt och mycket exakt samma historia som Brown serverar, bara torrare och mer detaljerat. En inledande hänvisning till den uppenbara föregångaren hade varit på sin plats men lyste med sin frånvaro.

Av olika anledningar hade jag redan innan The Da Vinci Code kommit i kontakt med teorierna som Brown lånar sitt material från och därför innebar inte min läsning den kanonad av uppenbarelser som den verkar ha blivit för många andra. Det är roliga tankeexperiment men inte så mycket mer, varför alla antydningar om världsomspännande konspirationer för att hålla ”sanningen” dold synes mig något överspända. Att framhålla några av västvärldens främsta vetenskapsmäns lagledarskap för Prieuré de Sion som ett väletablerat faktum ger jag inte ett vitten för. Detsamma gäller Langdons utläggning om alla symboliska ”bevis” för ”the sacred feminine”. Det är ju det som är hela poängen med symboler – att de är så luddiga och generella att de kan tolkas lite hur som helst. Som bevismaterial är de inte särskilt pålitliga.

Men alldeles bortsett från detta slås jag av Browns driv i berättelsen när jag läser om The Da Vinci Code för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är ett jäkla drag från första sidan till sista och författarens enkla grepp att ha superkorta kapitel som alla slutar med en slags cliffhanger är kanske inte särdeles elegant men icke desto mindre effektivt. Som lättsam underhållningslitteratur med den extra kryddan av en uppsjö mysterier och gåtor som måste lösas håller The Da Vinci Code fortfarande måttet.

Annonser

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.

Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.

Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.

I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.

Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.

Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

Jesper Ganslandts regissörsfilomgrafi på IMDb väcker onekligen frågor. Den ultrarealistiska Farväl Falkenberg föregås av tre Alcazar-musikvideos. Hur rimmar discoglitter, paljetter och Sexual Guarantee med skakig handkamera och mumlad dialog? Hatade han musikvideoarbetet, ett horande utan dess like? Ett jobb är ett jobb är ett jobb? Eller var det det arbetet som gjorde det klart för honom vad han egentligen ville göra?

Läs hela inlägget här »

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

I mitten av 1800-talet framhöll man gärna religion som ett folkets opium. Något som passiviserade arbetarklassens massor så till den grad att de inte brydde sig om att ställa krav på en människovärdig tillvaro.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Läs hela inlägget här »

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser