You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Efter att ha lyssnat mig igenom ungefär halva boken börjar jag undra en smula när den här kampen ska komma in. Dittills beskrivs nämligen en i mina ögon ändå förhållandevis normal uppväxt för en kille född i slutet på 60-talet. Viss finns där en far som glimtvis tycks vara ett praktsvin men jag uppfattar inte riktigt hur det påverkar den unge Karl-Ove. På det hela taget får jag vänta länge på något slags svar på om det helt enkelt är så att det många andra kallar för uppväxt och vuxenliv är det han kallar för kamp.

Löpande kronologi har Knausgård övergivit till förmån för ett uppbrutet berättande som snarare beskriver enstaka scener från olika perioder i hans liv och som för oss ända fram till dess att han är en dryga trettioårig trebarnsfar som sitter och försöker skriva en självbiografi.

De här scenerna kan handla om när han som liten pojke tyckte sig se Jesus i havet i ett nyhetsinslag på TV, när han som ung man intervjuar en känd författare eller när han som tonåring försöker smuggla med sig öl till en nyårsfest. Insprängt mellan dem finns dessutom längre eller kortare utläggningar om framförallt konst- och litteraturvetenskap samt Knausgårds personliga reaktioner inför enskilda konstverk som en Rembrandt på National Gallery eller Constable i en påkostad konstbok.

Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Författaren har ett förhållandevis lättsamt språk men påminner mig inte sällan om Bret Easton Ellis American Psycho i sin tvångsmässiga detaljfixering. Gud förbjude att karln kan göra sig en enkel kopp te eller kaffe med orden ”jag gjorde en kopp te”. Nej, här kommer man inte undan med mindre än en redogörelse för varenda beståndsdel i detta tebryggande, från huruvida tekannan är ren eller skitig till hur färgämnena frigör sig från tebladen och virvlar ut i vattnet.

Bevisligen finns det ju många som älskat denna minutiösa partikularitet, Knausgårds perspektiv på sitt eget liv och det som fyllt det. Själv hade jag dock svårt att bli vare sig intresserad, engagerad eller fascinerad.

Två saker fastnade dock. Knausgård beskriver relativt tidigt relationen till sina barn (knappast för första gången gissar jag, det finns ju ändå fem delar till) och den frustrerade maktlöshet han ger uttryck för ligger mycket nära min egen föreställning om hur det skulle vara att ha barn. Kanske är detta en anledning till att jag i övrigt finner så lite att fästa mig vid i boken? Bristen på möjligheter till identifiering med en kille vars ungdomliga huvudfokus låg på fotboll, Echo and the Bunnymen, supa, spela i band och få ligga. Eller, lite senare, på svårmodig men ”riktig” kultur.

Men den teorin håller inte. För när boken riktigt bränner till för min del är det i beskrivningen av när Karl-Ove och brodern Yngve reser till Kristiansand för att ta hand om sin far som oväntat gått bort. Här sätts plötsligt detaljrikedomen i ett begripligt sammanhang eftersom det kan tolkas som ett sätt att hålla hela situationen på armlängds avstånd. Den här delen berör, och det av flera anledningar. Dels visar det sig att fadern både levt och dött i ren alkoholistmisär och man förstår dessutom att sönerna (åtminstone på ett plan) varit omedvetna om exakt hur illa det var. Dels lever brödernas farmor fortfarande kvar i denna misär, själv fast i ett något lättare alkoholmissbruk.

Belägenheten med faderns dödsfall och dess efterarbete upptar slutet av Min kamp och sätter förstås resten av boken i ett tydligare perspektiv. Plötsligt känns faderns närvaro starkare och även små kommentarer och hänvisningar upplevs som mer betydelsefulla. Trots det vet jag fortfarande inte riktigt hur det är meningen att jag ska tänka och tycka om en man som exempelvis inte drog sig för att håna sin son för hans talfel.

Den här avslutningen ger eventuellt också någon slags ledtråd till titeln eftersom farmodern flera gånger upprepar något slags ordspråk: ”Livet är en tamp, sade kärringen som inte kunde säga ’k’”. Men ledtrådens betydelse famlar jag fortfarande lika mycket efter som titelns.

Nej, Knausgård hjälpte mig förvisso att avverka mitt självpåtagna litteraturpensum men jag ska väl inte påstå att jag känner någon överdriven längtan att kasta mig över de kvarvarande delarna. Han får fortsätta att lägga ut texten utan mitt deltagande.

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Jo, tydligen finns det två killar, Ryan Thiessen och Greg Swinson, som blev kompisar i späd scout-ålder och sedan dess gjort olika filmprojekt tillsammans. Med inspiration från klassiker som TCM, Halloween, The Evil Dead och Tourist Trap tömde de till slut sina sparkonton, lånade Gregs mammas minibuss och gjorde Five Across the Eyes.

Och surfar man runt på rätt (i det här fallet fel) webbsidor skulle man kunna tro att det blev deras stora genombrott. Den of the Geek sprutar ur sig superlativ som ”low budget shocker” och ”terrifying debut picture” medan Eat my Brains! menar att filmen tog ”the genre convention of teenagers lost in the middle of nowhere and then subverted our expectations”. För en gångs skull är dock IMDb-betyget mer rättvisande: 2,7.

För Five Across the Eyes är så hjärnsvidande, ögonutgrävande, hjärtstilleståndsframkallande, skjut-mig-nu-usel att den lyckas med konststycket att få filmer som Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical att framstå som det mest genomtänkta som någonsin hamnat på en DVD-skiva.

Upplägget är följande: fem tjejer är på väg hem efter en fotbollsmatch. Eftersom bara en av dem har körkort (de använder hennes mammas minibuss) antar jag att de ska vara i high school-åldern. De har av oklar anledning tagit någon slags genväg hem och är nu fullkomligt bortkollrade. Detta eftersom ingen av dem uppenbarligen har tillräckligt med hjärnkapacitet att läsa en karta och de lever i en tid när GPS inte var var kvinnas egendom.

De stannar till vid en ödsligt belägen bensinmack för att fråga om vägen och medan körkortsinnehavaren är upptagen med att retas med en av de andra lyckas hon köra på en parkerad bil. I en handvändning freakar hela gänget ut som om hon istället kört på och dödat en hel dagisgrupp (komplett med teddybjörnar, barbiedockor och hundvalpar).

De lyckas övertala henne om att ägaren inte såg något, att de som sitter utanför och tittar på antagligen inte bryr sig och att hon borde rivstarta därifrån. Sagt och gjort, men efter ett par minuter av fortsatt skrik och panik i bilkupén blir det hela ännu värre eftersom de plötsligt förföljs av en bil med ett trasigt framlyse på de smala grusvägarna.

Thiessen och Swinson må hävda att de skrev ”manus” till Five Across the Eyes tillsammans med en kompis vid namn Rick Stroud men jag är inte övertygad. Innehållet i filmen är så pass lösryckt, tunt, segdraget och dessutom tråkigt att det mycket väl kan ha improviserats i stunden. Av de fem stackars skådisarna krävs främst förmågan att kunna skrika, grina och snora sig igenom tagning efter tagning. Obegripligt nog finns det också två personer som tycks ha varit ansvariga för filmens musik. Obegripligt eftersom den hela tiden är på så låg volym att jag eventuellt skulle kunnat acceptera att ingen i bilen kommer på idén att stänga av bilradion. Om det inte vore för att ingen radiostation i mannaminne skulle få för sig att spela ett så generiskt gratis-musik-soundtrack.

Utseendemässigt är grynigt, skakigt och helt enkelt fruktansvärt fult. Bildvalen antyder inte något slags genomtänkt berättande utan tycks snarare handla om att komma runt det faktum att budgeten inte gav utrymme att filma några större mängder goreeffekter. Det kan möjligen vara första gången som jag tror att det hela faktiskt hade blivit bättre av att göras som en found footage. ”Problemet” med att förklara varför någon av tjejerna måste filma hela tiden är ändå en andeviskning jämfört med att behöva förstå varför det hela är så undermåligt gjort av den som nu hållit i kameran (IMDb lägger skulden på en Chris Reed).

Om du har som livsmål att se alla filmer som vunnit pris vid Southern Appalachian International Film Festival i Johnson City, Tennessee, be my guest. Men jag skulle starkt rekommendera ett byte av livsmål. Jag har hört att det finns alldeles för få Youtube-kanaler där folk recenserar offentliga toaletter.

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Två saker gör det lättare för mig att ”ta in” Utøya-händelsen på ett sätt som är omöjligt med exempelvis 9-11 eller förintelsen (apropås förra veckans inlägg om Shoah). Dels händer det i Norge, vilket är så nära och likt Sverige att det lika gärna skulle kunna ha hänt här. Dels är nästan 70 pers tillräckligt få för att det hela på något plan ska bli greppbart. Samtidigt är det å andra sidan obegripligt många med tanke på en enda gärningsman, vilken dessutom sköt många av sina offer på nära håll.

Rent filmiskt är det intressant att de fyra skildringarna är så pass olika. Men med tanke på att filmerna hade premiär samma år var kanske varje produktion medveten om de andra och därför bemödade sig att att göra något annat?

Greengrass version av händelseförloppet spenderar förhållandevis lite tid på själva attackerna (bombdådet i regeringskvarteren och skjutningarna på Utøya) men desto mer på efterspelet. Regissören och manusförfattaren låter oss i publiken följa dels rättsprocessen mot Breivik, bland annat via advokaten Geir Lippestad, dels kampen för Viljar Hansen att återerövra sitt liv efter att ha blivit livshotande skadad.

22 July dras tyvärr med en hel del problem som filmprodukt betraktat, samtidigt som jag har svårt att låta dem tynga ned Greengrass ambition allt för mycket. Det är uppenbart att han gjort sitt allra bästa för att inte låta sin film bli vare sig sentimental eller exploaterande på offrens bekostnad. Berömvärt, men samtidigt en ambition som tyvärr gör slutresultatet opersonligt och förhållandevis oengagerande. Jämfört med Erik Poppes film känns den smått triumfatoriska fokuseringen på just Viljars historia dessutom stereotypt och…dare I say it…amerikanskt.

Den norska Utøya 22. juli har valt ett radikalt annat sätt att berätta sin historia. Här får vi följa den unga Kaja i realtid och en obruten tagning under kanske en kvart innan helvetet bryter loss på ön och ända till det bittra slutet. I hennes berättelse reduceras Breivik till en avlägsen skuggestalt – någon som syns mot horisonten i Utøya-skogarna men som främst representeras av skotten som ekar mellan de raka furorna.

Kameran som hela tiden följer Kaja i spåren gör framställningen intim och klaustrofobisk. I vissa lägen blir den dock tyvärr en smula segdragen eftersom det ibland bara handlar om att ligga och trycka i någon håla som harpaltar i väntan på jägaren och hans bössa. Med TV-serien i bagaget tvingas jag erkänna att dess berättande, vilket sprang ur flera olika perspektiv, tilltalade mig mer.

Å andra sidan ger filmens norska språk den ett klart försteg framför Greengrass tunga norsk-engelska brytningar. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför den amerikanska produktionen ändå valde att använda norska skådisar som pratade engelska. Den eventuella styltigheten kan i viss mån uppväga att alla egennamn får en distinkt norsk klang. I 22 July säger skådisarna faktiskt ”Anders” på renaste norska istället för att bräka ”Ääääääändöööörs” med distinkt amerikanskt uttal.

Men både TV-serie och fiktions-filmer får se sig ”slagna” av Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya. Jag måste erkänna att jag var ganska nyfiken på om den skulle motsvara upplevelsen jag fick när jag såg den, helt ospoilad, för första gången på Malmö filmdagar. Och det gjorde den med besked. Om något påverkades jag ännu mer av att detta är en film som, till skillnad från de andra två, är ”på riktigt”. Den lyckas slå sig in med en perfekt avvägning mellan det känslosamma och det analyserande, mellan det sanningsenliga och det fiktiva, mellan det distanserande berättandet och det självupplevda helvetet.

Även om jag kunde känna vissa förbehåll gentemot den norska spelfilmen framstår ändå den och Rekonstruktion Utøya som betydelsefulla sanningsvittnesskildringar. Berättelser som på sinsemellan väldigt olika sätt försöker göra det obegripliga begripligt. Som vill få oss som inte var på plats att ändå förstå och på så sätt aldrig glömma.

(IMDb ger vid handen att det också finns en film från 2012 med titeln Utøya Island. Med tanke på produktionsåret, det faktum att speltiden löper på blott 60 mins och ett betyg på 1,6 ligger det nära till hands att den försöker vara en enkel och smaklös incashning på tragedin. Särskilt som regissören Vitaliy Versace också står bakom uppenbara rip-off-produktioner som The Jungle Book (2016), Aladdin (2019) och Cast Away (2019).)

22 July (2018)

Utøya 22. juli (2018)

Rekonstruktion Utøya (2018)

22 juli (2020)

alt. titel: Scary Video, Shriek If You Know What I Did Last Friday the 13th

Ungdomarna vid Bulimia Falls High School lever farligt. En förklädd mördare härjar bland dem och skolans vaktmästare tvingas sopa undan högvis med lik från korridorerna för att kidsen ska kunna ta sig till lektionerna. Eventuellt kan skolans nagelsalong, som utrustar tjejerna med rakbladsvassa naglar av Freddy Kreuger-längd, också ha något att göra med saken. Och så förstås den rödhårige lillkillen som rusar runt med en gigantisk häcksax och skriker ”Wanna play?”

Preppykillen Dawson Deery är ny på skolan men införlivas snart i gänget som består av snyggkorkade Slab O’Beef, skönhetsdrottningen Barbara Primesuspect, tuffa Martina Martinez samt losernörden Boner. Tillsammans försöker de lista ut vem mördaren kan vara eftersom de alla tycks stå på hens killer-lista. Hur vet de det? Jomen, självklart kommunicerar mördaren med sina offer genom olycksbådande lappar som påpekar att hen minsann vet vad ungdomarna gjorde förra sommaren. Eller förra lektionen. Eller förra Hanukkah.

På skolans område driver också TV-reporten Hagitha Utslay runt, på jakt efter ett scoop. Hon passar bland annat på att pumpa säkerhetsvakten Doughy Primesuspect (brorsa till Babara) på information eftersom mördaren stal sin killer-kostym från en av butikerna i gallerian där han jobbar.

Yup, det är parodifilms-galore som står på dagordningen om ni nu inte redan gissat det av titeln. Vilken också avslöjar att inspirationen framförallt är hämtad från 90-tals-neoslashers som Scream och I Know What You Did Last Summer. Plus att filmen passar på att driva lite i största allmänhet med ungdomsserier i form av ”Dawson Deery” som i polisintervjuer efter ett av de många morden får berätta hur det var att arbeta med Kevin Williamson och dessutom har företräde i cafeterian eftersom han är ”network”.

Alltså, jag vet verkligen inte… Det känns som om jag har tappat alla referensramar när det gäller parodier. Jag har ingen möjlighet att avgöra om Shriek… är bättre eller sämre än någon av produkterna från Not Another-serien eller Scary Movie:sarna. Med tanke på att Shriek… kom samma år som den första Scary Movie, men till skillnad från den är en direct-to-video, får man kanske kalla den för en parodiernas (ännu) mindre lyckade småsyskon?

Jag har i och för sig sett sämre i mina dagar, både filmer generellt och så kallade komedier, men jag kan heller inte påstå att jag skrattade särskilt mycket under den här titten (”särskilt mycket” ska i sammanhanget läsas som ”inte alls”).

Men teamet bakom Shirek… synes mig som sagt inte vara fullkomligt inkompetenta amatörer. Regissören John Blanchard har främst jobbat inom TV (minns ni 90-talsserien The Kids in the Hall?) och på skådissidan har vi den sedvanliga uppsättningen av måttligt framgångsrika TV-skådisar och C-kändisar. Buffy the Vampire Slayer har fått bidra med både Julie Benz och Danny Strong medan Simon Rex (också ”känd” som rapparen Dirt Nasty) följde upp sin debutroll i Shriek… med bland annat tre Scary Movie:sar (no. 3-5). En par pinnhål upp i hierarkin hittar vi Tiffani-Amber Thiessen, Coolio och Tom Arnold.

Det Shriek… har att komma med är en viss förmåga att ösa på med gags som utspelas i bakgrunden av själva händelseförloppet samt en hög medvetenhet om sina försök att kapa åt sig åtminstone en liten skiva från parodi-kakan. Filmens mest lyckade skämt är dragningen av parodigenrens förutsättningar på samma sätt som Jamie Kennedy gör för slashers i Scream. Men låt mig vara tydlig: det är innehåll på en nivå som med knapp nöd motiverar filmens blotta existens.

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och Hanna är redan inne på en rejäl sittning vid vuxenvärldens skolbänk. Ständigt nekande svar vid jobbintervjuer i Stockholm och en otrogen pojkvän senare är hon tillbaka i Alingsås, under belägring av barnmaffian. Alltså de där tjejerna hon gick i skolan med och som nu inte kan prata om något annat än sina ungar och visa mobilföreviganden av deras första utflykter i potträningen förlovade land.

Jobbet vid Västnytt (kan Alingsås verkligen stoltsera med en helt egen redaktion?!) ser hon som lite under sin värdighet trots att hon inte ens fixat det själv. Pappa Lasse är nämligen en omtyckt präst på orten och har ett starkt nätverk. Men Lasse och mamma Eva har större delen av sitt gemensamma liv gått och burit på en stor hemlighet – Lasse trivs bäst i blus, klänning samt peruk och vill helst leva öppet som ”Marianne”. Det är ett avslöjande som Hanna har svårt att tackla ovanpå alla sina egna bekymmer och våndor.

Jag hade nog förväntat mig (eller snarare: fruktat) något betydligt mer tokroligt från Min pappa Marianne. En transversion av Hundraåringen…, typ. I det perspektivet visar regissören Mårten Klingberg samt manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert upp en förhållandevis finstämd film. Många scener som jag, utifrån upplägget, såg framför mig (arga föräldrar vägrar låta sina barn fortsätta i kyrkokören, Marianne nedslagen vid sina första utflykter på stan) lyste befriande nog med sin frånvaro.

Däremot dras filmen med en rejäl black om foten och det är huvudpersonen Hanna. Hedda Stiernstedt har fått mycket beröm för sin tolkning och jag är inte säker på att det primärt är skådespeleriet det är fel på i sammanhanget. Om inte annat är hon rätt bra på att gråta och det är ju tur eftersom det snörvlas mer än om självaste Helena Bergström skulle ha varit på plats. Problemet är att pappa Mariannes dotter utmålas som en både osympatisk och självisk person. En sådan där som skriker alla saker jag själv ibland velat skrika när jag varit på dåligt humör och bara vill fara ut mot någon. Grejen är att när Hanna står där och skriker inser jag varför jag aldrig gjort det i verkligheten – det får nämligen Hanna att framstå som sjukt otrevlig.

Hon är så pass omogen att jag inte riktigt fattar varför hennes beteende i slutänden ska belönas med förlåtelse från både familj och chef samt en assnygg potentiell käresta. Det är inte så att jag missunnar henne en viss ångest över det där livet som inte blev som hon tänkt sig men hon behöver kanske inte ta ut den ångesten på alla i sin närhet? Men det kan som sagt främst handla om hur manuset skrivit fram Hanna som rollfigur?

Jag reagerar exempelvis på att jag uppfattar att vi i publiken ska känna sympati för henne när hon inte får ett jobb på DN baserat på meriterna ”jag har nästan skrivit en bok” och ”jag hade A i nyhetsjournalistik”. Själv har jag svårt att tycka synd om en person vilken mest av allt framstår som helt världsfrånvänd. Det blir också märkligt när hon på två röda sekunder och närmast som en ingivelse slänger iväg sitt bokmanus till Bonniers. Brukar man inte gneta och våndas en del över texten i det mail som åtföljer sagda manus? Innan dess har hon hulkat ”Jag har inget liv!” i pappas famn när samma pappa bara ett par timmar tidigare officierat sin egen mors begravning. Vem borde egentligen trösta vem? Särskilt som den ena parten inte är 8, utan 28, år gammal.

Baserat på Hannas personlighet framstår därför framförallt Rolf Lassgårds pappa som osannolikt förlåtande och stöttande. Hans dotter tar som sagt väldigt mycket plats i berättelsen men Min pappa Marianne försöker ändå så gott det går att också ge Lasse/Marianne lite utrymme och det tycker jag funkar bra. Det känns ändå lite ovanligt med filmer som berättar en historia om en man som bär på en hemlighet av lite känsligare slag än en gammal fängelsedom. Det blir åtminstone aldrig lyteskomik av det hela.

På den gränsen balanserar däremot Klas Wiljergård i rollen som brodern David. Om inte annat får han agera en enmans comic relief iförd en kavalkad av ”lustiga” (i ordets allra mest vulgära bemärkelse) T-shirts. Samtidigt bjussar Min pappa Marianne, i likhet med Lisa Aschans Ring mamma!, på en hyfsad syskonrelation mellan Hanna och David.

Min pappa Marianne blev i mina ögon därför något ojämn, både till innehåll och framförande. Lite för lite drama, lite för mycket feelgood, kanske? Å andra sidan hade ett mer renodlat drama riskerat att bli outhärdligt pretentiöst. Vågar jag drämma i med en gammal klysha? ”Den var bra…för att vara svensk”.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

Diary of a serial killerJournalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg