You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

alt. titel: Julfritt

Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?

Borde väl vara dem väl unt och en privat grej inom familjen Krank skulle jag kunna tycka. Men då glömmer jag en helfascistisk grannanda som tydligen dikterar att var och en hoppar över julfirande på egen risk i det här villaområdet. Anförda av självutnämnde ledaren Vic Frohmeyer kommer framstöt på framstöt för att tvinga Nora och Luther att ställa fram allt sitt julpynt och köpa gran. Det där med ”land of the free” gäller tydligt bara hur många vapen man får ha hemma, inte hur lite julpynt man väljer att dekorera (eller inte dekorera) samma hem med.

Tim Allen fick tydligen inte nog av julfilmer med två uppsättningar av The Santa Clause innanför tomtedräkten och spelar därför här Luther Krank. Frugan Nora spelas av Jamie Lee Curtis, en härlig skådespelerska på många sätt men som ibland ärligt talat darrar lite på manschetten när det gäller val av roller.

För Christmas With the Kranks är verkligen inte rolig. Istället faller den in i samma kategori av hysteriska julfilmer som exempelvis Jingle All the Way. Jag skrattar inte åt omgivningens trakasserier av Nora och Luther utan tycker uppriktigt synd om dem för att de uppenbarligen bor i ett område där det inte är tillåtet att sticka ens en lilltå utanför julnormen. Reaktionen från Noras vänner känns verkligen inte särskilt vänskaplig när hon berättar att de inte ska ha sin traditionella julfest, snarare andas den fientlighet och irritation.

Samtidigt störs den här sympatin en smula av Luthers inställning till det hela. Han tycks egentligen inte propagera för en julkryssning för att han skulle tycka det var trevligt eller för att han vill fira en annorlunda jul. Nej, hans bevekelsegrund verkar uteslutande vila på ekonomi, eftersom han räknat ut att en kryssning skulle bli så mycket billigare än det vanliga julfirandet med allt vad det innebär av påkostade fester, klappar och välgörenhet. Det är hans beslut som leder till att han och Nora måste krypa omkring på golven hemma i huset för att grannarna inte ska fatta att de är hemma och ringa på för att sjunga julsånger eller sälja polisens julkalender.

Första halvan av filmen går alltså ut på duckningshysteri från Luther och Noras sida. Andra halvan byter bara en hysteri mot en annan när det blir klart att lilla Blair ändå kommer hem till jul. Eller lilla och lilla… Nu är faktiskt Blair 23 år och inte 3 eller 13. Jag tror därmed att den unga kvinnan borde kunna klara av beskedet att hennes föräldrar inte ska fira jul hemma utan att bli allt för traumatiserad. Men särskilt Nora beter sig som om det vore bortom katastrofalt om Blair kommer hem utan att allt är precis som vanligt. Vilket tydligen prompt måste inkludera en sådan där geléig burkskinka i dasslocksstorlek. Gissa hur många affärer som har sålt slut på sagda dasslocksburkskinka?

Christmas With the Kranks skulle möjligen kunna vara en film för alla de som inte vill fira jul, men känner sig tvingade att göra det ändå tack vare krav från omgivningen. För oss som faktiskt gillar jul (men samtidigt inte tycker att det ska vara belagt med dödsstraff att inte göra det) tycker jag att man kan unna sig själv att hoppa över hysterin.

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Det räcker med att slänga en blick på inspektör Enzo Avolfis skrivbord (där han tjänstvilligt nog placerat både ett baseballträ samt en FBI-tröja) för att gissa sig till att vi här inte har en infödd italienare. Nu är han av olika anledningar dock tillbaka i sin barndoms Italien och löser alla de där turinska seriemördarbrotten som ingen annan kan lösa.

Hur kan han säga nej till Lindas tårfyllda bön ”She’s all I have” när det visar sig att hennes modell-syster Céline är det senaste offret för mördaren som plockar upp sina vackra byten i en taxi? Linda får alltså följa Enzo tätt i hälarna och (som vanligt i den här typen av filmer) ta del av betydligt mer av polisarbetet än vad som sannolikt är vare sig etiskt eller lämpligt.

Samtidigt som Enzo samlar nog med mod för att blotta sin själ inför Linda lider Céline alla helvetets kval under mördarens tänger, sekatörer och knivar.

Nu ska i och för sig ett utmärkande drag för gialli vara att de motstår de flesta försök till kategorisering men jag skulle vilja påstå att Argento med Giallo snarare skapat en vanlig, trist seriemördarthriller än en klassisk giallo. Visst ska det helst vara kläggiga mord men i tidigare filmer har de allt som oftast utförts på plats – här släpar mördaren med sig sina offer för att tortera dem under längre eller kortare tid i sin sjaskiga betonghåla.

I en ”vanlig” giallo verkar det tillhöra kutym att det kanske är ett enskilt mord som startar en slags snöbollseffekt där mördaren måste tysta vittne efter vittne – här plockar han bara upp två enskilda och snygga tjejer varav en råkar vara Lindas syster.

För att vara en giallo upplever jag också att mördarens utseende (om än inte konkreta identitet) förhållandevis snabbt avslöjas. Och nog för att genren brukar vara förtjust i diverse avvikelser och deformiteter men här tjänar de inget som helst syfte vad jag kan se (eller ville Argento bara minnas bättre tider och castingen av Ugo Fangareggi i The Cat…?). Inte heller får vi veta ursprunget för dem eftersom flashbackscenerna uppvisar en högst normal gosse som av okänd anledning blir retad av sina jämnåriga.

Vår mördare får prata osammanhängande och otydligt. Helst väser han bara enstaka ord som ”Beautiful…”. Nog för att det ofta kan kännas krystat med övertydligt psykologiska förklaringsmodeller som involverar elaka mödrar men hellre det än denna totala intighet. Alternativt stereotyp Galenskap i form av nappsugande och djävulsporrserier. Summa summarum: en på det hela taget rätt tråkig mördare.

Dragplåstret i sammanhanget (förutom Argento, då) torde vara Adrien Brody i rollen som Enzo. Jag kan absolut förstå att han vill jobba med en visionär som Argento men tyvärr är han cirkus 15-20 år för sent ute för det. Nu uppstår det förhållande som jag tycker mig ha sett i andra filmer: i fel film eller med fel regissör blir Brodys nedtonade stil bara intetsägande. Han ser lidande ut, låter lidande (”Alone… Very long…”) och pratar hela tiden engelska i ett land som med nöd och näppe kan hitta engelskspråkig personal till mindre turistbyråer.

Men eftersom jag nu har klagat på det i en del äldre filmer inom ramen giallis: heder åt Argento för att han faktiskt låtit sina (givetvis) kvinnliga offer får ha kvar paltorna på kroppen. Giallo uppvisar ett minimum av lystna kameror och blottade bröst (vilket i och för sig förstås kan bero på en anpassning till den amerikanska marknaden. En lansering där Brody för övrigt stämde distributörerna för uteblivna inkomster).

Goremässigt fäster jag mig bara vid en scen som involverar glas och fingrar samtidigt som det genom hela filmen finns gott om konstigheter att haka upp sig på. Varför fortsätter inte Céline att försöka kommunicera i sin mobil när hon fattar att det är fara å färde? Varför använder mördaren ett förstoringsglas till sina bilder när han tittar på dem på datorn? Hur kan Enzo veta att mördarens offer verkligen är död när han sluter hennes ögon? Hur skulle Enzo kunna känna till konsekvensen av att ta mördaren av daga?

Men allt detta förbleknar inför det totala västgötaklimax-kollaps som är slutet. Må så vara att lösningen kan ses som realistisk men för mig som tittare känns det som om Argento en dag helt plötsligt bestämde sig för att han var trött på den här skiten och avslutade den på snabbast tänkbara sätt. Slött, Dario, mycket slött…

Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.

Läs hela inlägget här »

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Läs hela inlägget här »

En trevlig dag ute på havet. Greg har bjudit in de gamla vännerna Downey och Sally samt en ny vän, Jess, till sin båt Triangle. Sally har i sin tur bjudit med sig singelvännen Heather som hon anser vara en perfekt partner för Greg. Tyvärr visar sig Greg vara mer intresserad av Jess och Heather har inte något emot det eftersom hon tvärt emot Sallys förmaning är mer sugen på den unge och muskulöse matrosen Victor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede

Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.

Läs hela inlägget här »

Dags för ännu en debuterande regissör och manusförfattare, den här gången i form av Christopher Smith. Även han har lyckats attrahera kompetens både framför och bakom kameran samt dessutom siktat betydligt betydligt högre än Neil Marshall med sitt historieberättande.

Läs hela inlägget här »

Jag hyser en vag misstanke om att debuterande manusförfattaren och regissören Neil Marshall tyckte att Dog Soldiers var en mer cool än rättvisande titel på sin första film. Begreppet kommer ursprungligen från den nordliga amerikanska Cheyenne-stammen, vars mest prominenta krigare samlades i en särskild grupp som kallade sig för Dog Soldiers eller Hotamétaneo’o på det egna språket.

Läs hela inlägget här »

Man on FirePå 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg