You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

alt. titel: Stephen King’s Riding the Bullet

Alan Parker är en plågad ung man. Trots att han är collegestudent anno 1969 deltar han varken i protestmarscher mot Vietnamkriget eller trumcirklar. Istället är han uppfylld av en dödsfixering som eventuellt grundlades när han som ung gosse förlorade sin far. När Alans krokilärare frågar ”Why don’t you draw what you see” inför den unge mannens teckning av ett ruttnande kvinnolik svarar den unge Werther ”I do”. That’s deep, man! Livet synes honom alltså tomt och innehållslöst och kanske det är därför han slinter med det där rakbladet över handleden i badet dagen före Halloween? Det är ju ändå hans födelsedag…

Men Alan får inte särskilt mycket tid på sig för återhämtning efter sin “olycka” (räddad av kompisar som inte låter folk vara ifred i badrummet). Strax efter utskrivningen från sjukhuset får han besked om att hans mor fått en stroke. Alan har ingen annan möjlighet att ta sig till sin mamma (som befinner sig dryga 20 mil bort) än via tummen, men det ska komma att bli en natt han sent ska glömma.

Mick Garris strikes again! I höjd med Riding the Bullet börjar jag ana vad King gillar med regissören. Novellen ”Riding the Bullet” publicerades 2000 som en av världens första e-böcker för den breda marknaden och laddades ner över 400 000 gånger inom loppet av ett dygn. Senare kom den att ingå i samlingen Everything’s Eventual, vilket innebär att jag läst den. Av den läsningen minns jag dock inte ett skvatt.

När jag ser Garris filmatisering (den här gången skrev regissören också manus helt själv) kan jag emellertid nära nog höra ljudboksuppläsningen simultant i bakhuvudet. Komplett med en avslutande och sammanfattande berättarröst som låter ana att det vi just tagit del av har varit en lätt melankolisk återblick på en märklig upplevelse. Berättaren är full av minnen av sådant som kanske eller kanske inte hände den där liftar-natten. Jag blir sugen på att återbesöka novellen, väl vetande att King kan det här med melankoliska återblickar.

Tyvärr gör inte denna koppling Garris adaption särskilt mer njutbar. Istället tycker jag att filmen saknar helhet och sammanhang. För att skapa något sådant hade den behövt hållas ihop av en enhetlig stämning eller känsla eftersom det som berättas egentligen inte är mycket till konkret händelseförlopp. Men Riding the Bullet pendlar, ibland ganska vilt, mellan melankoli, humor, rädsla och drama utan att lyckas få känslolägena att smälta samman.

Ibland blir det mest bara rent märkligt, som att Alans kompisar uppenbarligen tycker att det är världens bästa idé att bryta sig in i Alans badrum och skrika ”Surprise” när han sitter i badet (för det är ju så alla amerikaner annonserar att nu är födelsedagsfest på gång). Alternativt övertydligt tidsmarkerande, som när någon kommenterar hur konstigt det kommer att vara i framtiden, när Lennon, Hendrix, Joplin och Morrison alla är gamla och tjocka.

På samma sätt tycker jag mig kunna identifiera flera olika berättelser som filmen inte riktigt kunnat välja mellan. Först har vi Alans relation till sin far och dennes för tidiga dödsfall, vilken som sagt i sin tur grundlagt sonens icke föraktliga dödsångest. Minst lika viktig är emellertid relationen till modern som vid makens död försäkrar sin son: ”You and me against the world, Al”. Det är ju till hennes sjuksäng som Alan ändå skyndar, samtidigt som vi får antydningar om att relationen inte alltid varit problemfri.

Sedan har vi den inre moraliska striden där Alans egoism spelar en huvudroll, vilket filmen ganska övertydligt låter oss ana när flickvännen Jessica påpekar att självmord är det mest själviska någon kan göra. Det är dessutom en moralisk strid vars utfall ska komma att lägga i dagen om Alans dödslängtan är så uppriktigt menad som han försöker ge sken av. Till allt detta ska också läggas de mer skräckbetonade syner som Alan får uppleva, samt den inre dialog han har med sin (för oss synlige) dubbelgångare – ska de enbart fungera som skräckinjagande stämningshöjare, comic relief eller tas som tecken på att Alan håller på att mista förståndet?

Riding the Bullet hade alltså varit i behov av en antingen skickligare regissör eller mer karismatisk huvudperson. För trots att Jonathan Jackson uppenbarligen kammat hem fem Emmys för en roll i General Hospital lägger han här inte särskilt många strån i kors för att uppamma ett engagemang i, eller sympati för, hans Alan från mig som tittare. Nej, jag styr hellre stegen mot bokhyllan och Everything’s Eventual för en omläsning.

Förlaga: ”Riding the Bullet” (e-publikation 2000, Everything’s Eventual 2002)
Cameo: –

Bonus: ”Riding the Bullet”
Jag ska vara rättvis: mycket av det jag nämner ovan finns faktiskt med i novellen. Men på det hela taget är berättelsen just den där melankoliska tillbakablicken på natten då en son försökte ta sig till vad han trodde var sin mors dödsbädd. En mor till vilken vår huvudperson (i likhet med King själv) haft en mycket nära relation under sin uppväxt.

Där filmen startar upp, i Alans dödsångest, lyser dock med sin frånvaro och så här i efterhand kan jag nog tycka att det också är det spår som passar sämst ihop med de andra. Novellens brist på rena skräckinslag kan också förklara varför den vinkeln känns så pass forcerad i Garris adaption. Kings ”Riding the Bullet” är en bekväm historieberättar-King där författaren gör det han gör bäst, men utan att förta sig. En light-version av “The Woman in the Room” om man så vill.

alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital

Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.

Märkligt nog tycks alla som jobbar på sjukhuset ta sakernas tillstånd med jämnmod. Alla utom Dr. Stegman, som är en hårt prövad man. Om det inte vore för den där petitessen med misstankar om felbehandling (fullkomligt grundlösa, naturligtvis) skulle han fortfarande vara kvar vid sitt älskade Boston General, men nu finns det inget sjukhus som törs anställa honom. Utom Kingdom. Förutom de ovan nämnda fenomenen måste Stegman emellertid också tampas med den upproriske Dr. Hook, den hypokondriska patienten Sally Druse vars många prover och behandlingar (fullkomligt onödiga, naturligtvis) kostar multum samt den upprörda modern till lilla Mona Klingerman som hävdar att läkaren felbehandlat hennes dotter (fullkomligt grundlöst. Naturligtvis).

Jag hade ett vagt minne av att Kingdom Hospital skulle vara en slags remake på Lars von Triers Riket. Så något av en tema-kantboll med andra ord eftersom manuset inte är ett Stephen King-original. Men jag var tillräckligt nyfiken för att ge seriens enda säsong en chans och sannolikt befann jag mig i något av ett guldläge för en titt. Jag har nämligen inte sett Riket (*skäms*) men hört tillräckligt mycket om den märkliga skapelsen för att ha en viss föraning om vad jag ska förvänta mig av Kingdom Hospital.

Serien drar igång med en känd konstnär som är ute och löptränar på ödsliga Maine-vägar. Men innan han vet ordet av blir han påkörd av en stenad loser som blivit distraherad av sin jycke. Hmmm, det här känns definitivt inte som Lars von Trier… Däremot väääääldigt mycket som Stephen King (som av en ren händelse blev författaren behandlad vid Central Maine Medical Center i Lewiston för sina skador). Och jag som tyckte att det kändes lite krystat av King att väva in sin egen olycka redan i The Black Tower – och så har han gjort det en gång till!

Nå, konstnären Peter Rickman i Kingdom Hospital är i och för sig inte upphovsman till varken sin egen berättelse eller den om Kingdom, men han spelar icke desto mindre en avgörande roll för dess upplösning.

En ytterligare detalj som gör att Kingdom Hospital faktiskt ändå känns väldigt mycket som en King-produkt (bortsett från titeln, förstås) är att uppbyggnaden är betydligt bättre än upplösningen. Jag hade inga större problem att både hänga med och bli ganska underhållen av alla märkligheter som förekommer på sjukhuset. Plus tillståndet för Dr. Stegmans allt mer demolerade Jaguar. Jag visste inte att von Trier angett Twin Peaks som en inspirationskälla för Riket, men Kingdom Hospital känns utan tvekan som en Twin Peaks Light (betydligt mer än Golden Years kan jag intyga). Nog för att jag blev underhållen, men inte så till den grad förförd att jag är beredd att jämställa varken manus-King eller numera välbekante regissören Craig R. Baxley med David Lynch.

Men upplösningen är som sagt rejält svag och här ser jag mig sviken av både Baxley och King. Själva den bakomliggande historien är inte alls tillräckligt fantasieggande eller förfärlig (snarare känns den…dare I say it…lite trött) för att motivera alla de tidigare tolv avsnitten. Dessutom förekommer så pass många inklipp med material vi redan sett att det hela avger en tydlig odör av uppvärmda rester. Finge jag en dollar varje gång någon nämner uttrycket ”the Swedenborgian space” hade jag varit vid ganska stadd kassa. Detta Swedenborgska rike är dock mer intressant i ett föregångarperspektiv eftersom jag tycker mig se genljud från det i såväl Stranger Things (tamejtusan om det inte till och med benämns som ett ”between”) som Mr. Mercedes. Men visst, jag förutsätter att det fanns ett sådant rike även i Riket och King själv har ju labbat med spegelvärldar i exempelvis The Talisman och, som sagt, Dark Tower-serien.

En sak gillade jag dock väldigt mycket med denna remake. För att citera Wikipedia-artikeln om Riket: ”A significant difference in the American series was the introduction of a talking giant anteater character…” Vårt lilla flickspöke (upphovet till det tidigare nämnda gråtandet) är alltså ofta i sällskap med denna myrsloksvarelse hon kallar för Antubis (eller var det Anubis…?), vilken både kan bota och dräpa. Förfärlig och vacker på en och samma gång. Om du gör honom en tjänst kanske han återbetalar densamma.

Fjorton miljoner pers såg det första avsnittet av Kingdom Hospital, i stor utsträckning lockade av prefixet ”Stephen King’s…” gissar jag. Jag har emellertid inga större problem att förstå varför det antalet sedan störtdök under de fyra påföljande avsnitten för att landa på mindre imponerande tre miljoner eller varför ABC valde att annullera serien. Men som sagt, de tretton (eller ja, tolv då) avsnitt som ändå finns är faktiskt värda att lägga några timmar på.

Serie: 1 säsong och 13 avsnitt, 2004
Förlaga: Manus-remake på Riket
Cameo: Vaktmästaren Johnny B. Goode

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Det kommer kanske inte som någon större överraskning när King i en intervju för Rolling Stone säger apropås Dreamcatcher: ”I was pretty stoned when I wrote it”. Filmatiseringen är i sin tur en kavalkad av större eller mindre misslyckaden där den ena efter den andra av Kings missbedömningar som författare paraderar förbi i fil eftersom Lawrence Kasdan och William Goldman fick för sig att försöka ge dem liv. Att se Dreamcatcher är som att hjälplöst åse hur ett tankfartyg ligger och rullar i bränningarna samtidigt som det blöder råolja som kladdar ned och förgiftar allt den kommer i kontakt med.

Som sagt, ursprungsmaterialet är verkligen ingen generationsroman eller Stor Litteratur. King verkar ha varit ute efter att göra sin egen version av H.G. Wells The War of the Worlds, kombinerat med gänget som delar övernaturliga krafter från It. Frågan är om Kings akilleshäl är utomjordingar? Betänk verk som detta, The Tommyknockers och Under the Dome (wait for it…). Att han i Dreamcatcher dessutom valde att låta utomjordingarna ta form av de parasitösa ”shit weasels” som äter sig ut genom sitt offers anus torde man kunna krita upp på OxyContin-kontot.

Men filmatiseringen… Åh herregud, filmatiseringen… Det är nästan så man skulle kunna tro att alla inblandade gått på Kings linje och knaprat Oxy som om det inte funnes någon morgondag. På pappret ser det dock minst sagt pålitligt ut. Kasdan är utan tvekan van både som regissör och manusförfattare, medförfattaren William Goldman står bakom klassiker som All the President’s Men. Fotograf John Seale vann en Oscar för The English Patient och på musiksidan har man håvat in James Newton Howard. Rollistan innehåller namn som Morgan Freeman, Thomas Jane, Jason Lee, Damian Lewis och Tom Sizemore.

Utseendet och musiken är kanske det som kommer undan med någon slags värdighet i behåll, även om scoret är ovanligt brötigt och trist för att komma från Newton Howard. Men då måste man också räkna bort den hiskeliga CGI:n som behövts för att realisera dagens slajmiga monster. Men manuset i sig är långt ifrån Oscarsvärdigt. Alla inblandade både agerar stelt och ser avgjort obekväma ut vilket innebär att det uppstår exakt noll dynamik. Det finns ingen som skulle gå på att grabbgänget har känt varandra i tjugo års tid och barnen som ska agera deras yngre jag funkar inte bättre de. Särskilt inte som man har Andy Muchettis senaste It-filmatisering att jämföra med. Olyckligtvis valde King att utrusta många av sina personligheter med särskiljande uttryck och tilltal (typ “laddie buck” eller “fuckaroo”). Ett val som blir än mer olyckligt i sin filmiska form eftersom uttrycken inte låter organiska utan enbart bidrar till den obekväma stelheten och känslan av att alla inblandade läser sina repliker från skyltar bakom kameran (är man hög på Oxy kan man behöva lite hjälp ibland).

Mitt i allt detta har King också petat in en av sina kära kanal-personer (the conduit), alltså någon som likt The Stands Tom Cullen står i kontakt med någon slags högre makt. Kanske inte det smartaste beslutet att låta Douglas ”Duddits” Cavell dessutom ha Downs syndrom eftersom det allt för lätt tippar över i lyteskomik. Det var uppenbarligen inget som vare sig Kasdan eller Goldman (eller för den delen rollbesättaren Ronna Cress) oroade sig för när de låter en tunnhårig Donnie Wahlberg hasa fram i keps med öronlappar och moon boots.

Det kluriga är att Dreamcatcher som film betraktat möjligen skulle ha kunnat rädda sig självt om den bara haft en smula självdistans. Kunnat blinka till publiken och säga ”Jaaaaa, vi vet, shit weasels, men häng med nu så skrattar vi lite åt idiotierna tillsammans”. Men detta är en gravallvarlig produktion med en sammanbiten (och vansinnig, glöm inte vansinnig) Morgan Freeman. Vilken ska samexistera med en Damien Lewis som i alien-infekterat stadium kör med en affekterad ”’Ello Gov’ner”-accent. Ja, ni ser ju själva…

Det man möjligen får ge Dreamcatcher är att den faktiskt är ganska magnifik i sin uselhet. En film som förhållandevis ofta övergår i ett så-dålig-att-den-blir-bra-stadium. En film att se tillsammans med ett kompisgäng som förhoppningsvis har bättre kemi än filmens dito.

Förlaga: Dreamcatcher (2001)
Cameo: –

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Genom att plocka med sig en grupp personer med paranormala förmågor till Rose Red hoppas Joyce kunna samla på sig tillräckligt mycket fysiska bevis (”hard data”) för att kunna övertyga till och med den tjurskallige Dr. Miller, vilken annars kommer att dra in Joyces tjänst på universitetet.

Rent karriärsmässigt och ekonomiskt är det alltså mycket som står på spel för Joyce. För de andra i gruppen handlar det mer om att våga liv, lem och mental hälsa genom att träda över Rose Reds tröskel. Att besöka ett hemsökt hus, nej, ett vanvettigt hus, har sina avsevärda risker om man är känslig för paranormala fenomen.

Som synes är Rose Red något av Kings egen omskrivning av dels Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, dels Richard Mathesons Hell House – undersökande forskare, ett vansinnigt hus (alternativt ett hus som kan samla ond energi som ett batteri) och en deltagande representant för ägarfamiljen. Stämningsmässigt skulle man möjligen kunna se miniserien (tre avsnitt om totalt dryga fyra timmar) som den felande länken mellan Jackson-adaptionerna av Robert Wise (The Haunting) och Mike Flanagan (The Haunting of Hill House).

Rent kvalitetsmässigt finns det dock inga möjligheter att placera Rose Red (regisserad av Craig R. Baxley som vi ju minns från Storm of the Century) på samma nivå som Wise eller Flangans produktioner. Tydligen lades hyfsat stora summor på både produktionen och marknadsföring, bland annat genom att försöka skapa en slags mockumentärkänsla kring Rose Red och dess historia.

Men det hjälper föga, serien är på det hela taget antingen seg (inte sällan på grund av övertydlighet) eller otydlig i berättandet. Med så pass mycket speltid i bagaget borde de olika personporträtten ha kunnat göras betydligt mer nyanserade. Den största ”utvecklingen” skulle möjligen kunna sägas vara Nancy Travis psykolog som går från hyfsat vettig till hyfsat vanvettig, men i övrigt står alla och stampar på en och samma fläck. Inga större problem för sådana som Melanie Lynskey (i och för sig alltid trevligt att se henne) vars storasyster är en rätt neutral typ, desto större problem för stackars Matt Ross (kanske mest känd från American Psycho och som upphovsman till Captain Fantastic) som hela tiden ska vara orimligt otrevlig och svettig.

Eftersom det inte finns någon förlaga blir det naturligtvis svårt att avgöra om det ligger ett fullkomligt guldmanus i botten och det är Baxley som gjort det allt för platt (inte helt ovanligt i King-filmvärlden som vi ju har sett i temat) men jag tror tyvärr inte det. Möjligen kan man skylla även manusproblemen på det faktum att det tycks ha varit något av det första King fick ur sig efter sin svåra olycka. Hans terapiskrivningsmanus.

Här finns alltså problem med såväl för tidigt avslöjande (Joyce Reardon lägger korten på bordet ganska omgående medan en stor del av hemsökta hus-lockelsen ligger i att avslöja ett mysterium. I fallet Rose Red är det redan ett etablerat faktum) som rena märkligheter (krafterna som innehas av lilla Annie Wheaton borde vara alldeles tillräckligt för att ge Joyce så mycket ”hard data” hon rimligtvis kan önska). Gruppen går med på experimentet trots en del tveksamheter och trots att Joyce under ett och samma föredrag går från att fastigheten är en ”dead cell” till att dess krafter är ”dormant” till att deras uppdrag är att ”wake up Rose Red”.

Sedan dras Rose Red också med sådant som väl i och för sig kan sägas tillhöra genren. Å ena sidan trycks det hårt på hur farligt huset är, att ingen ska knalla i iväg på egen hand och att de måste upprätta ett ”buddy system”. Å andra sidan sover alla ensamma, vilket förstås gör det enkelt för husets andar att plocka dem en och en som mogna plommon. Joyce släpar omkring på en mängd instrument av outgrundlig funktionalitet eller funktion, bland annat en ”people proximity counter”. Plus att jag aldrig riktigt förstått det där med folk som uppenbarligen inte har några betänkligheter att gå och lägga sig i sängar vars sängkläder eller madrasser inte bytts på en sisådär 30 år.

Nej, att skriva en slags nyversion av Shirley Jacksons mästerverk var nog en älskling som Stephen King borde ha kvävt i lindan. Problemet är till viss del förstås att vid det här laget anses allt där man kan haka på prefixet ”Stephen King’s…” som rent TV-guld.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Pizzabud

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Läs hela inlägget här »

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Läs hela inlägget här »

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg