You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

I likhet med Oryx and Crake berättas deras historier både bakåt och framåt och vi förstår att de en gång i tiden känt varandra. De lyckas dessutom återigen komma i kontakt med varandra innan The Year… är slut. I MaddAddam sammanstrålar de med ytterligare ett antal överlevande för att försöka bygga upp något slags samhälle i den pandemiska postapokalyps som Crake skapade med sina tveeggade sexpiller BlyssPluss.

MaddAddamSå vad kan då sägas efter att ha spenderat en 1 200 sidor i sällskap med Margaret Atwood? Om Oryx and Crake i mångt och mycket handlade om vådan av att vrida och vända på vetenskap och teknologi så att samhället blir precis så enkelt och världsfrånvänt som man vill ha det, tar kanske särskilt The Year… upp detta med religion.

Toby och Ren lärde nämligen känna varandra hos ekosekten Gardeners innan ”the dry flood” slog till i form av ett hemorragiskt virus som fick större delen av mänskligheten att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Gardeners tillber alla levande varelser och till och med dödandet av en fluga eller myra ger anledning till samvetskval. Här firar man inte bara den helige Fransiscus, utan också den helige Stephen Jay Gould of the Jurassic Shales, den helige E. O. Wilson of Hymenoptera och den heliga Rachel Carson and All Birds.

Kanske är en sådan inställning mänsklighetens enda hopp. Samtidigt står det efter ett tag klart att Gardeners knappast är en demokratisk rörelse och att ledarna hemlighåller en hel del från den stora massan för ”the greater good”. I det skiljer de sig inte från PetrOleum-kyrkan, även om miljömupparna för all del är något mindre korrumperade och depraverade än sina fossilbränslestinna kollegor.

Eller menar Atwood att något mänskligheten absolut inte kan leva utan är berättelserna och mytologierna? Redan i Oryx and Crake fick ju Crakes hybridhumanoider överlevaren Jimmy att spinna fram vilda skapelseberättelser. Deras törst efter att hitta något slags sammanhang för sig själva har inte minskat när de träffar på andra som kan berätta ännu fler historier för dem. Crake gjorde kanske sitt bästa för att designa dem utan vare sig sexuell avundsjuka eller religion men deras nyfikenhet har han tydligen inte kunnat ta från dem.

Det blir tydligt att de få kvarvarande människornas enda sätt att kommunicera och förklara saker för ”crakers” är att formulera det hela i allegorier och liknelser som sedan traderas till oigenkännlighet. Exempelvis undrar crakers mycket över vad detta ”fuck” är. Det måste vara en alldeles särskilt kraftfull gudom eftersom människorna så ofta tillber den med utropet ”Oh, fuck!”.

Som synes har Atwood varken gett upp sitt lekfulla språk eller sin bitska humor i de påföljande delarna av trilogin. Vad jag däremot kanske tycker saknas är en saftig historia. Hon fick fram sin poäng redan i Oryx and Crake (mänskligheten är inte värd att bevaras) och lyckas inte i vare sig The Year… eller MaddAddam ersätta sitt dystopiska koncept med ett berättardriv.

Sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att en anledning till att Atwood så definitivt vill avskärma sig från allt vad ”science fiction” heter, är att hon inom den genren faktiskt inte kommer med särskilt mycket nytt. Ska jag vara krass känner jag igen det allra mesta av hennes världsbygge från såväl I Am Legend som Soylent Green, Do Androids Dream of Electric Sheep?, They Live! och gud vet hur många andra föregångare. Vi har det strikta klassamhället, en ohållbar illusion som kallas för liv av de som har råd med den, det icke-sanktionerade våldet i rännstenen, det sanktionerade våldet från de styrande klasserna.

Inte för att det gör Atwoods trilogi mindre värd i sig men jag undrar som sagt lite över behovet av att distansera sig från så uppenbara föregångare. På det hela taget gillade jag dock alla tre böckerna, blev underhållen av Atwoods språkliga spetsfundigheter och skälmskhet. Men bristen på en reell historia och händelseutveckling gör också att läsningen inte tjänar på att styckas upp allt för mycket. En anledning till att jag tyckte bäst om Oryx and Crake tror jag helt enkelt var för att jag fick mer obruten lästid med Jimmy och Crake än med Atwoods andra personer.

The Year of the Flood (2009)
star_full 2star_full 2star_full 2

MaddAddam (2013)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Men en gång för länge sedan var Snowman en snäll liten pojke som hette Jimmy. Jimmys pappa arbetar på företaget OrganInc Farms med genetiskt utvecklade grisar vilka producerar mänskliga organ för transplantation. Förut jobbade även Jimmys mamma för OrganInc men numera går hon mest hemma och är ledsen. Ibland tar hon sig samman och försöker förklara hur sjukdomar fungerar eller dukar upp en fin lunch till sin son men det är tillfällen som snarare skrämmer Jimmy eftersom mamma är så olik sig då.

I skolan hette Jimmys enda kompis Glenn, en supersmart kille med huvud för siffror där Jimmy bara har huvud för ord (hej, CP Snows två kulturer!). Men när Snowman tänker tillbaka på sin och Glenns barndom och uppväxt har Glenn för länge sedan bytt namn till sitt internet-nick ”Crake”.

Jimmy och Crake växer alltså bägge upp i enorma företagsanläggningar, gated communities som innehåller både arbete och boende. Den bild vi får av deras värld är en som styrs helt och fullt av företag som OrganInc, HelthWyzer och RejoovenEsense, alla inriktade på att ge den del av mänskligheten som har råd med det en illusion av odödlighet. Ny hud som täcker rynkor likt ett uppiggande mögelangrepp, piller som ger dig nästan vilka egenskaper du än kan önska dig (inte minst sådana som kan kopplas till mänsklig sexualitet och attraktionskraft), odlade ersättningsorgan och till och med nya nervceller.

Margaret Atwood skapar med Oryx and Crake en före-och-efter-roman. I och med att läsarna kastas mellan Snowmans nutid och Jimmys dåtid är det lätt att förstå att någon slags kataklysm har ägt rum, frågan är bara hur det gick till och vilken roll Crake spelade i det hela.

Men utifrån det ska man inte begå misstaget att tro att Oryx and Crake bara är en enda lång transportsträcka fram till det oundvikliga slutet, för det är Atwood en allt för skicklig författare och världsbyggare. Tydligen finns det en rejäl vattendelare huruvida man vill kalla boken för ”science fiction” eller ”speculative fiction”. Författaren själv verkar vilja använda den spekulativa termen enligt argumentet att science fiction tydligare förlägger sin handling i en framtid eller värld som ännu inte kan tänkas eller föreställas. Då till skillnad från Atwood som inleder med ett citat från Jonathan Swift: ”my principal design was to inform you, and not to amuse you”. Hon menar alltså att science fiction inte i samma utsträckning handlar om att sätta ljus på nutida fenomen.

I det håller jag inte med henne. Däremot ställer romanen kanske inte särskilt många nya frågor (eller handlar det bara om att Atwoods värld är så pass sannolik att inget hon hittar på, vare sig det gäller genetik eller bisarra TV-program, känns överraskande längre?) och ger absolut inga nya svar (allt kommer att gå åt helvete). Men den konstruerar som sagt ett underhållande världsbygge där mycket hänger på Atwoods hand med språk och ord, kombinerat med god portion satiriskt bitsk humor.

Framställningen är fragmentarisk och pussellik, precis som Snowmans opålitliga hjärna. Författaren rekombinerar ord med samma fingerfärdighet som hennes genetiker skapar snats (en olycklig kombo av orm och råtta – gissa om några av dem lyckas smita?) eller rakunks (tvättbjörn och skunk blir det perfekt kramgoa husdjuret!). Hennes liknelser går heller inte av för hackor eller vad sägs om att beskriva ett offer för hemmoragiska sjukdomar som ”it was like watching pink sorbet on a barbecue”?

Det är förstås lätt att tänka tillbaka på The Handmaid’s Tale under läsningen av Oryx and Crake eftersom det är den enda andra bok av Atwood som jag har läst. I båda berättelserna hörs exempelvis ett vagt krigsmuller med okända fiender i bakgrunden. Sedda mot varandra varnar författaren för både religion (The Handmaid’s Tale) och vetenskap (Oryx and Crake), så man kan ju fråga sig vad som enligt hennes mening i så fall finns kvar att luta sig mot. Sunda förnuftet? Medkänsla och omsorg?

Alla sådana företeelser lyser i alla fall med sin frånvaro i Oryx och Crake. Bokens vetenskap och teknologi är arrogant eller möjligen bara pragmatisk och maximalt vinstdrivande (alla vill ju ha en billig kopp kaffe när det kommer till kritan– Happicuppa!). Här finns inget snack om moral eller ansvar, det handlar aldrig om upptäckande för upptäckandets egen skull och vi får aldrig höra om vetenskapen som räddare av miljön. Någon kontrollerande statsapparat märker vi heller inte av, världen består endast av producenter och konsumenter. Mänskligheten synes vara helt i klorna på företagen och det är nästan så man börjar undra om Atwood är lite av en Big Pharma/Big Food-anhängare.

Ska man lyfta sig ytterligare en nivå känns det inte helt orimligt att påstå att Oryx and Crake i slutänden är en roman om just mänsklighet. Dels i I Am Legend-bemärkelsen, alltså att Snowman inte bara kan vara den siste levande människan utan att vår art eventuellt också kommer att ersättas av Crakes artificiella humanoida skapelser. En perfekt ”människa”, fri från både biologiska och mentala tillkortakommanden, skapad inom hans ”Paradice”-projekt (som förstås inte har det minsta med slumpartade tärningskast att göra). Dels på det sätt som människan använder sig av teknologin innan apokalypsen är ett faktum och i det perspektivet är det ingen positiv spegel som Atwood håller upp.

Oryx and Crake är första delen i den så kallade MaddAddam-trilogin så nu är det bara att kasta sig över uppföljaren The Year of the Flood. Ska vi där få möta ytterligare ett klassiskt undergångsscenario?

Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser