You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

X2 (2003)
När folk nu i och med Apocalypse verkar börja vara lite trötta på den ”eviga” frågan om mutanter vs människor inser man hur smart det var att i denna första trilogiomgång vända fokus mot Wolverines bakgrund och ett gemensamt hot som tvingar fram ett samarbete mellan frenemies-snubbarna Magneto och Professor X. Fortfarande den bästa X-Men-filmen för min del, mycket tack vare Brian Cox porträttering av William Stryker. Även om jag alltid blir lika förvånad över hur pass lång tid det tar innan vi kommer till Alkalai Lake-basen.


X-Men: The Last Stand (2006)
Det har börjat gå så pass många år att The Last Stand faktiskt antagit en viss nostalgipatina för min del. Nej, den är inte särskilt bra (halvdana effekter, krystade vändningar och dålig på att skapa engagemang) men det är ändå kul att återse alla bekantingarna. Trots att jag aldrig blev riktigt övertygad om relationen mellan Jean Grey och Wolverine (jag skyller allt på Famke Janssen). Trots att Magneto här är så mycket operettskurk i sin cape att det nästan gör ont.

X-Men Origins: Wolverine (2009)
Hur mycket det smärtar mig att erkänna (det är ju ändå Wolverines helt egna film) är denna del en av de svagaste i den här ganska löst sammanhållna serien. Hugh Jackman lyckas inte få till någon bra buddy-känsla med Liev Schreiber och känns väldigt ”posörig”. Alltså att han ”strikes a pose” på ett sätt som ska förmedla en Wolverine-essensen men som blir alldeles för stelt och krystat. Det känns dessutom som om hela upplägget och känslan skiljer sig för mycket från X2 för att man på ett smidigt sätt ska få ihop de två överlappande filmerna i skallen. Varken historia, skådespeleri eller effekter levererar vad som krävs för en bra film. Eller ens en hyfsad film.

X-Men: First Class (2011)
Min bedömning står fast från den första titten (som kan läsas här). Möjligen hade träningsmontagen vunnit lite. Det finns dock anledning att återigen poängtera att hur mycket jag än gillar Jennifer Lawrence är Rebecca Romijn-Stamos från den första trilogin en betydligt bättre Mystique.

The Wolverine (2013)
Detta är tillsammans med X-Men den film som jag inte sett om i det här svepet. Mina tankar vid den titten kan du dock läsa här och jag minns fortfarande en hyfsat underhållande action. Och Mangold har ju fortsatt att visa vad han går för i Wolverineperspektivet med Logan (som jag inte hunnit se ännu).

X-Men: Days of Future Past (2014)
Banne mig om den här filmen faktiskt inte lyfte vid omtitten. Mina ursprungliga tankar kan ni läsa här. I denna sammanställning räcker det med att konstatera att även om filmen blir lite väl utdragen med en leviterande Michael Fassender funkar ”döds”-scenerna i framtiden till och med bättre än vid första titten. Det känns i magen när Sentinels attackerar en masse.

Deadpool (2016)
Formellt sett har jag fattat för att Deadpool räknas som en X-Men-film och visst återkommer Ryan Reynolds som den snabbsnackande torpeden Wade Wilson från X-Men Origins: Wolverine. Men den skiljer sig ändå väldigt mycket från de övriga X-Men-filmerna, både till ton och innehåll även om det också är en origins-historia. Mina tankar från både titt och omtitt kan ni läsa här men jag kan väl säga så mycket som att jag verkligen uppskattade filmens hysteriska tempo och vanvördiga ton.

X-Men: Apocalypse (2016)
Utförligare tankar om denna näst sista X-Men-del kommer imorgon dag. Det man dock kan konstatera är att vi nu har i alla fall tre olika beskrivningar av hur Wolverine flyr från Alkalai Lake och William Strykers experiment.

Annonser

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Läs hela inlägget här »

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Läs hela inlägget här »

En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…

Läs hela inlägget här »

De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Läs hela inlägget här »

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.

Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.

Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?

Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).

Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.

The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?

Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg