You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Förvisso var han klok nog att inse att han knappast hade åldern inne för att själv spela dramats hjälte, Jonnie Goodboy Tyler. Den äran gick istället till Barry Pepper. Travolta reserverade då huvudskurken Terl för sig själv. Och visst kan skådespelaren ibland göra ganska underhållande skurkar. Men det har då varit i produktioner med lättsammare handlag och andra rollfigurer som kunnat hantera det storhetsvansinniga överspelet. Inget av det finns i Battlefield Earth och Terl framstår därför som en sådan där teatralisk überskurk som man pekade finger åt redan i 60-tals-Batman-serien.

Överhuvudtaget plågas filmen av ett närmast löjligt övermått av storvulna känslor och storslagna gester. År 3000 är mänskligheten utrotningshotad av den onda alien-rasen psychlos som kommit till jorden för att leta efter guld. Små enklaver finns kvar men de har regredierat till en slags stenåldersnivå och lever i ständig skräck för ”demoner”. I en sådan grupp återfinner vi alltså Jonnie Goodboy, en ung man som är trött på att ständigt gå och vara rädd för allting.

Han ger sig ut på äventyr men blir snart infångad av psychlos som använder jordens kvarvarande ”man-animals” som slavarbetskraft. Jonnie imponerar dock på säkerhetschefen Terl med sin intelligens och får därför lära sig både psychlos-språket och allt om mänsklighetens historia som hunnit glömmas bort sedan utomjordingarna slog sig ned. Men vad Terl inte räknat med är att han därmed också väcker viljan och förmågan till revolution hos sitt ”man-animal”.

Som vanligt när filmer får rykte om sig att vara ”worst movie ever”, får åtta Razzies och dessutom vinner klassen Worst Picture of the Decade blir man (jag) nyfiken på om de verkligen är så dåliga. I fallet Battlefield Earth måste svaret bli ett rungande “ja” men med ett addendum – den tillhör lyckligtvis den förlovade klass filmer som är hejdlöst underhållande i alla sin ruttenhet.

Designern Patrick Tatopoulos har jobbat med en sjuhelvetes massa filmer (bland annat Batman v Superman, I Am Legend och Pitch Black) men här gick något allvarligt fel. Psychlos ska vara massiva bestar men ser bara ut som fattigmans-klingons med dreads och sådana där enorma ABBA-stövlar (för att dölja styltorna) från det klassiska skivomslaget av Hans Arnold. De har handproteser vars fingrar viker sig mer än hobbit-fötterna i LOTR – varje gång de ska plocka upp eller hålla i något ser det oerhört märkligt ut.

Scenerna där pälsklädda ”man-animals” befinner sig i fångenskap påminner alldeles för mycket om varenda Planet of the Apes-film. Deras luggslitna utseende innebär dessutom en alltför stor kontrast när de ska attackera sina föredetta herrar med ett gäng Harrier-plan. Tänk er att man placerat casten från Clan of the Cave Bear i slutfajten i Star Wars eller Top Gun och ni får kanske en uppfattning om den mentala implosion som scenerna orsakar hos tittaren.

Det behöver kanske inte sägas att handlingen är bortom stupid och dialogen späckad med stereotypa utrop samt lökiga repliker. Psychlos lyckas av någon anledning utrusta Jonnie med mänsklig kunskap som inte bara leder honom till Fort Knox guldreserv, utan också gör så att han kan leta reda på och aptera ett gäng kärnvapen. Samt få igång en flygsimulator (medelst vilken de där grottbjörnskillarna lär sig flyga på blott en vecka). En manick som rimligtvis stått oanvänd under lika lång tid som det tagit för mänskligheten att trilla tillbaka till stenåldersstadiet (men för all del, dagens skräckpropaganda lovar ju att det är en process som kommer att ta max en generation). Jonnie är dessutom så övertygande i sin revolt”argumentation” att han inte behöver lägga fram några argument alls, alla följer honom blint så fort han öppnar munnen.

Regissören Roger Christians enda arbetsgrepp tycks vara slow motion och dutch angles. Musiken av Elia Cmiral är inte genomusel i sig självt men vars bombastiska triumftrumpeter understryker, tillsammans med Christians klumpiga slow motion, handlingens monumentala ostighet. Slutresultatet inte kan bli annat än skrattretande.

Risig, men rolig alltså. Och jag ser med förväntan fram emot den där biopic:en om L. Ron Hubbard.

Annonser

alt. titel: Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000

Frågan är om John Travolta inte hade haft bättre lycka ifall han pushat ett biopic-projekt om sin läromästare och scientologins grundare L. Ron Hubbard istället för Battlefield Earth. Hubbards liv tycks vara en sådan där historia som är sann bara för att ingen skulle kunna hitta på något så vildsint. Hyfsat framgångsrik fantastik-författare på 30-talet, lögnare när det kom till de egna insatserna under WWII, bigamist, fraternisatör med anhängare till Aleister Crowley samt grundare av såväl ”vetenskapen” dianetik som religionen scientologi.

Hubbard skapade sin nyreligiösa organisation på 50-talet och skrev bara ett fåtal skönlitterära böcker efter det. De riktiga tegelstenarna tog hela 30 år på sig. Battlefield Earth publicerades 1982 och av tio-volymsserien Mission Earth hann Hubbard bara uppleva hur den första delen, The Invaders Plan, såg dagens ljus innan han avled 1986 (de resterande nio delarna publicerades posthumt men tycks i alla fall ha varit skrivna när författaren gick bort).

Så även om Battlefield Earth hela tiden marknadsförts som en helt vanlig science fiction, utan någon som helst koppling till vare sig dianetik eller scientologi, känns det inte särskilt långsökt att tänka sig att där finns ett visst inflytande från Hubbards olika läror. Vilka bygger på att människor, mer eller mindre genom tankens inflytande, kan realisera sitt fulla potential och bli ”clear”. En clear är fri från alla former av psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Dessutom ovanligt intelligent. Ett evangelium som förstås gick hem i ett pre-finanskris-USA där man fortfarande trodde på att ”vem som helst” kunde bli president. Det handlar bara om att vilja.

Med detta fokus på individens betydelse och ansvar för sitt eget välbefinnande är det inte särskilt svårt att se Battlefield Earths stridbare hjälte, Jonnie Goodboy Tyler, som en person på god väg mot den Hubbardska potential-realiseringen. Han vägrar att inordna sig i mänsklighetens slavroll under de grymma och giriga utomjordingarna Psychlos. Istället drar han med en gång slutsatsen att det är bättre att slåss mot förtryckarna än att tyna bort i deras fängelser samt lyckas också mer eller mindre omedelbart övertyga sina medslavar om det rimliga i denna hållning.

Han är oerhört snabbtänkt och får som belöning kunskaper som ingen annan människa besitter. När han blir förevisad Denvers kollapsade bibliotek som en demonstration av hur psychlos krossade den mänskliga anden lyfter han vördnadsfullt upp några byster och rotar snabbt som ögat rätt på en läderinbunden Declaration of Independence.

Battlefield Earth verkar ha överlämnats, i bokform, till den hängivne scientologen John Travolta av den store ledaren själv med det heliga uppdraget att se till att en filmatisering av verket kom till stånd.

I mitten av 80-talet hade Travolta dock inte så mycket att säga till om i Hollywoods korridorer. Mot slutet av 90-talet, med filmer som Pulp Fiction, Get Shorty, Phenomenon, Michael, Face/Off och The Thin Red Line i ryggen, var läget ett helt annat. Inte minst hade skådisen själv hunnit tjäna så pass många skönt prasslande Hollywood-dollars att han både kunde gå ned i gage och sänka ett antal miljoner i projektet. Han var dessutom drivande i allt från att fixa manusförfattare, kompositör, regissör, designer och skådespelare till att leta efter bra miljöer med sitt privatplan.

Så hur blev slutresultatet? Spänningen är olidlig!

To be continued…

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Nåvälan, det spelar kanske inte så stor roll, så här dryga tio år senare. För nu är ju Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes stapelvaror i den svenska deckarbutiken med uppmärksammade och påkostade filmatiseringar samt en minst lika uppmärksammad och påkostad ”uppföljare” av David Lagercrantz från 2015, Det som inte dödar oss.

Den har jag inte läst. Däremot har jag läst Larssons trilogi och det mer än en gång. Inte för att jag har tyckt att böckerna varit några mästerverk utan för att så många andra verkar tycka det att jag ständigt ifrågasätter min egen upplevelse av dem. Den här omgången blev det världsvida nätet ett incitament – jag hade ju faktiskt aldrig lyssnat på böckerna och aldrig läst dem på engelska. Skulle jag ha upplevt dem som lika mediokra om jag inte vetat att de var svenska? På’t igen, alltså.

Nu är det ju väldigt svårt att koppla bort det faktum att jag faktiskt vet att den så kallade Millennium-trilogin är svensk. Plus att det aldrig slutar att låta oerhört bisarrt när ord som ”Pontonjärgatan” eller, för den delen, ”Michael Blomkvist” (Larsson var inte så internationellt taktisk när han döpte sin hjälte där) uttalas med kraftig brytning av uppläsaren.

Eller också är det så att jag faktiskt börjar känna mig rätt säker på att Millennium-trilogin är en ojämn samling böcker. Män som hatar kvinnor är fortfarande en helt ok, ibland till och med riktigt bra, seriemördarthriller med skräckinslag och historiens vingslag som sig bör i genren. Fortfarande har jag dock stora problem med de inledande citaten från professor Eva Lundgrens Slagen dam (2001). De vill visa på ett generellt problem på systemnivå men sedan är alla Larssons exempel individuella och, ärligt talat, rejält extrema. Jag kan inte låta bli att tycka att Män som hatar kvinnor hade känts mindre splittrad om Larsson valt ett av perspektiven. Antingen mordiska vettvillingar med gudskomplex eller vardagsvåldet som kan drabba vem som helst. I nuläget känns det som han vill säga att det förra blir ett exempel på det senare och det stämmer inte.

Och så har vi ju förstås vår hjältinna, Lisbeth Salander. Här gäller det att inte fastna allt för mycket i detaljer utan bara hänga med på färden. Acceptera att hon ibland framställs som mer eller mindre socialt funktionshindrad men i andra lägen är extremt högfungerande och förmögen att läsa sin omgivning som en öppen bok (lex bankkupp). Det är också helt uppenbart att paret Salander och Blomkvist är trilogins motor, på gott och ont.

När de bara är de två som ska försöka komma överens där ute i Hedestad går det väl an. Men när romanerna sedan förflyttar sin handling till Stockholm (och en nivå upp när det gäller mäns systematiska våld mot kvinnor) tappas detta fokus.

Flickan som lekte med elden vill säga något om både trafficking och prostitution samt teckna en fylligare bakgrund för Salanders del. Och det är väl bra ambitioner om det inte vore för att Larsson nu börjar gå lite väl crazy bananas med sitt historieberättande. Grejen med den överdrivna detaljrikedomen har jag aldrig riktigt fattat och jag kan därmed inte påstå att jag tycker att det tillför något att få veta exakt hur många Billys Pan Pizzor Salander köper på 7-11. Det blir så mycket relationstjafs att boken ibland tappar bort sin huvudstory. Idén med att plocka in verkliga bekanta till Larsson i handlingen funkar milt sagt mycket dåligt. Särskilt som det övertydligt påpekas att den där Paolo Roberto, han är minsann inte så boxarkorkad som man skulle kunna tro. I det här fallet hjälpte det heller inte till att uppläsaren inte hade en jäkla susning om hur Paolo Roberto låter när han pratar.

Detta tilltag är ändå en andeviskning jämfört med Larssons rent löjeväckande introduktion av en blond jätteskurk som är okänslig för smärta (do you cliché much on your spare time as well?). Som i sin tur är en andeviskning jämfört med påhittet att låta Salander komma på en lösning till Fermats teorem medan hon hukande springer över en leråker.

De här direkt skrattretande elementen har lyckligtvis inte behållits i någon större utsträckning i Luftslottet som sprängdes även om man får intrycket av att både läkare och ambulanspersonal är på god väg att utnämna Blomkvist till hedersdoktor på Sahlgrenska för sin idé att förbinda sår med silvertejp. Nu har å andra sidan berättelsen förflyttats ytterligare en nivå upp. Nu handlar det om rikets säkerhet samt att avslöja en hemlig sektion inom Säpo och vi hamnar alltså ytterligare ett steg bort från den personliga dynamiken mellan Michael och Lisbeth.

Samtidigt är det som om Larsson kommer på att han ju skrev en bok som skulle handla om mäns våld mot kvinnor (och inte enbart Lisbeth Salander) och slänger därför in en bihistoria med redaktören Erica Berger som blir stalkerutsatt på sitt nya jobb (en stalker som givetvis siktar in sig på hennes könsmässiga tillhörighet). Alla medföljande beskrivningar av hur en större tidningsredaktion funkar är i sig inte dåliga men har inget att göra med den huvudsakliga historien.

Jag ska inte påstå att Larsson enbart fyller sina böcker med goda kvinnor och vidriga män men med trilogin i ryggen tycker jag ändå att snedfördelningen blir problematisk. Michael Blomkvist är en hygglig och givetvis jämställd snubbe men Larssons torskar blir aldrig något mer än vidriga typer, vilka enbart ser prostituerade som värdelösa förbrukningsvaror. Män är patetiskt fragila varelser vars sköra självkänsla kan knäckas av att bli ignorerad av de snygga tjejerna på gymnasiet. Skurkpsykiatrikern är givetvis också pedofil.

Inte heller efter denna genomläsning kan jag tycka att Stieg Larssons övergripande och vittomfamnande historieberättande funkar. Det blev inte bättre bara för att ”Kalle” Blomkvist pratade engelska.

Män som hatar kvinnor (2005)

alt. titel: The Girl with the Dragon Tattoo

Flickan som lekte med elden (2006)

alt. titel: The Girl Who Played with Fire

Luftslottet som sprängdes (2007)

alt. titel: The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.

Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).

Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?

Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.

Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.

Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.

I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.

Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.

Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Läs hela inlägget här »

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser