You are currently browsing the category archive for the ‘00-tal’ category.

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Det som är roligt med att beta av en enda författare så här pass koncentrerat är att hens karaktäristiska drag tydligt kommer i dagen. Språkligt är Coben habil om än inte lysande och varje bok måste innehålla minst en fras av typen ”my heart crumbled anew and was strewn in little pieces”. Å ena sidan är det skönt att hela framställningen inte är av den typen för då skulle böckerna ha varit oläsbara. Å andra sidan sticker de här meningarna av rejält eftersom resten av texten som sagt är pragmatisk och, särskilt i fallet Myron Bolitar, betydligt mer tryfferad med bitande ironi och sarkasm.

Men i likhet med många andra produktiva och populära (thriller-)författare har Coben hittat en formel som funkar i de allra flesta fall och som han inte anstränger sig överhövan för att förändra när han väl har hittat den. Till att börja med kan jag konstatera att Coben tycks brinna för hemlösa och ungdomar på glid. I många av de tidigare böckerna arbetar huvudpersonen på ett härbärge eller annan institution som tar hand om särskilt utsatta ungdomar, alternativt kommer i kontakt med sådana etablissemang på annat sätt.

Den andra varianten är att läsaren serveras en skurk som parasiterar på sådana ungdomar. Vid åtminstone två olika tillfällen har jag i detalj fått beskrivet för mig hur en sådan niding står på lur vid en busstation och fångar upp unga kvinnor som sedan blir intvingade i drogmissbruk och prostitution. I ett par av böckerna är huvudpersonen i sin tur en föredetta strippa eller prostituerad som lyckats fly det livet. Or so she thinks…

Och i det avseendet ligger det förstås också nära till hands att arbeta med “försvinnanden”. I skörden jag plockade åt mig den här gången skulle jag vilja påstå att det blev det absolut tydligaste temat. Antingen brottas huvudpersonen med känslorna inför en sedan länge försvunnen släkting eller partner, något som skapat ett öppet sår i dennes liv och därför utgör ett extraordinärt incitament när det helt plötsligt ser ut som om mysteriet skulle kunna få sin lösning. Eller också får själva startskottet bli en försvunnen partner. Alternativt en död dito där det uppdagas detaljer som får huvudpersonen att ifrågasätta huruvida den älskade maken eller makan verkligen är död.

Tar vi oss in på 10-talet har författaren uppenbarligen blivit så förtjust i konceptet försvinnanden att han skrivit flera böcker där det förekommer hemliga organisationer, vilka hjälper personer att radera sig själva från jordens yta. Vilket i sin tur innebär att den som febrilt letar efter en sådan person utgör en risk som eventuellt måste röjas ur vägen för att inte avslöja hela den delikata operationen.

Som synes gillar Coben att laborera med familjeband. Hans persongalleri är endast i undantagsfall poliser, militärer eller åklagare vilka i sitt yrke kommer i kontakt med mysteriet som måste lösas. Nej, i princip handlar det alltid om en helt vanlig privatperson som tvingas hantera både förlusten av en närstående och därpå följande konsekvenser, inte sällan livsfarliga sådana. Trots att författaren som sagt skrivit flest fristående thrillers återkommer ändå ibland vissa mer eller mindre perifera birollsinnehavare, däribland den skoningslöst dödlige torpeden Eric Wu.

Således är det alltid någon form av mysterium som står i centrum och det är ett mysterium som bygger på bedrägerier. Det ger i sin tur upphov till mer eller mindre outtömliga möjligheter att vrida och vända på historien innan den är helt avslutad och sista ordet är sagt. Till skillnad från Jeffrey Deaver lyckas emellertid Harlan Coben oftast konstruera sina historier på ett sådant sätt att jag i alla fall inte känner mig tvärsäker på om de kommit till vägs ände eller hur många kurvor som eventuellt återstår.

Förutom familj är även vänskap, lojalitet och offer starka teman. Vad är du beredd att försaka för att få tillbaka en närstående eller säkerställa att ett barn inte får veta sanningen om en förälder? Vad är en förälder beredd att offra för att skydda sina barn? Hur mycket kan du tänka dig att ljuga? Familjebanden i böckerna om Myron Bolitar är förvisso starka men här framträder vänskapsrelationerna än tydligare, sannolikt för att de helt enkelt får mer tid på sig att utvecklas än i enskilda, fristående romaner.

Allt detta är ju mer eller mindre tidlösa frågor och dilemman. Vad som tydligare placerar böckerna i en kronologi är att Coben tycks vara ganska förtjust i olika former av tekniska detaljer. För min del blir det dock sällan något störningsmoment, snarare var det ganska roligt att exempelvis kunna notera att konceptet kamera+mobil var så pass nytt 2005 att romanen The Innocent konstant refererar till mojängen som en ”camera phone”. Utvecklingen av sociala medier och verktyg som bildavläsning eller ansiktsigenkänning blir förstås också direkt spårbar i den här typen av historier.

Generellt tycker jag att Coben håller en hyfsad nivå i sitt författarskap, det finns få rena bottennapp. Vet man inte vad man ska plocka åt sig inför en längre tåg- eller flygresa torde Coben kunna vara ett säkert val. Vill man ha lite säkrare kort i thrillerspelet skulle jag i nedanstående lista rekommendera The Woods (som jag skrivit en enskild text om) och Fool Me Once. Den senare främst för sin upplösning

Miracle Cure (1991)

Tell No One (2001)

Gone For Good (2002)

Just One Look (2004)

The Innocent (2005)

The Woods (2007)

Live Wire (2011)

Stay Close (2012)

Seconds Away (2012)

Six Years (2013)

Missing You (2014)

Found (2014)

The Stranger (2015)

Fool Me Once (2016)

Home (2016)

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Läs hela inlägget här »

Dags att återbesöka en gammal goding! Jag hade inte läst den bakomliggande bokserien när jag såg filmen första gången. Men eftersom det år 2004 ändå hunnit publiceras inte mindre än elva delar i serien om de olyckliga syskonen Baudelaire var namnet ”Lemony Snicket” åtminstone bekant. Någon det snackades om som nyskapande inom barn- och ungdomslitteraturen.

Läs hela inlägget här »

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Läs hela inlägget här »

Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: AVP, AVP: Alien vs. Predator

Regissören och manusförfattaren Paul W.S. Anderson (behöver man fortfarande påpeka att karln inte ska förväxlas med Paul Thomas Anderson?) hade en rätt bra streak där i slutet av 90- och början av 00-talen. Mortal Kombat 1995 (jo, den är rolig!), Event Horizon 1997 och Resident Evil 2002. Men så kom då Alien vs. Predator två år senare.

Läs hela inlägget här »

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg