Gisaengchung (2019)

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

• Best Motion Picture of the Year
• Best Achievement in Directing
• Best Original Screenplay
• Best International Feature Film
• Best Achievement in Production Design
• Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Familjen Kim bor i en halvkällare, så långt nere i den urbana labyrinten att deras toalett befinner sig centimeter under taket för att avloppet inte ska gå åt fel håll. Att öppna fönstret är ett vågspel, med tanke på att staden sprejar gatorna mot ohyra och ett fyllo med jämna mellanrum dyker upp för att använda gränden som sin toalett (han behöver minsann inte bry sig om vattenflöden, annat än det som kommer ur honom).

Att få ett vanligt jobb är svårt i den hårda konkurrensen, särskilt som barnen Ki-woo och Ki-jeong inte har någon formell utbildning att tala om. Och i det hårda dagsläget är inte ens bedrägeribranschen vad den har varit. Men Ki-woo har en universitetsstuderande kompis och en dag kommer han med inte bara en, utan två, dyrbara gåvor. Det ena är en lyckosten och det andra är ett jobb.

På rekommendation kommer alltså Ki-woo som privat engelskalärare till den unga Park Da-hye. Han anar ett lätt byte i flickans unga, osäkra samt curlande moder och lyckas på så sätt sälja in Ki-jeong som en bildlärare till sonen Da-song. Och så rullar det på. Familjen Kim lyckas bygga en förtroendekedja (understödd av lite hederligt ränkspel mot de andra anställda) som drar dem rakt in i familjen Parks påkostade hem.

Parasite synes mig en blandning mellan klassilskan hos Jordan Peeles Us (eller för all del Bong Joon-hos egen Snowpiercer), den lekfulla ohederligheten hos Hirokazu Kore-edas Shoplifters samt både estetiken och fascinationen för hämndteman hos Park Chan-wook. Bong Joon-ho bjuder på en sällsam blandning av humor, tragik, grymhet och märkligt skruvad realism.

Där Shoplifters var bitterljuv och melankolisk med sin carpe diem-anda gömmer Parasite ett betydligt vassare tjuvnyp. Och där Snowpiercers budskap möjligen kunde drunkna i den fantastiskt surrealistiska och futuristiska tågmiljön är dagens film stadigare förankrad i en urban och ekonomisk verklighet. Men fortfarande med Snowpiercers stora och påtagliga skillnader mellan de som har och de som inte har. Vägen från familjen Parks luxuösa villa till familjen Kims källare är en veritabel golgatavandring från gräddhyllan rakt ned i ett helvetiskt stadsgytter.

Filmens titel sätter förstås ramen för dess handling – vem är det som egentligen parasiterar på vem? Underklassfamiljen suger sig förvisso fast på överklasskroppen som ett gäng avynglande blodiglar. Samtidigt tar överklassen sina privilegier för givet utan att inse att de bygger på alla de där blodiglarnas anletes svett. Med en god inkomst och ett fint hus kan man kosta på sig att kommentera hur folk som åker tunnelbana luktar. Har man tillräckligt med pengar kan man kosta på sig att slippa bemöta sina anställda som medmänniskor.

Parasite har fått stående ovationer världen över och har av flera utsetts till 2010-talets bästa film. Tiden får väl utvisa om det omdömet kommer att hålla. Själv känner jag att jag måste grunna lite mer på saken, det känns till exempel som om detta är en film som kommer att växa exponentiellt om jag ger den lite tid och några omtittningar. Inte så att jag inte blev charmad, road och fascinerad av Parasite men den känns inte just nu som den absolut bästa film jag sett under de senaste tio åren.

Den som tror att Parasite är en misärfilm om klasskamp och fattigdom bör tänka om, Bong Joon-ho är listigare än så. Han har dessutom skapat en visuellt tilltalande produkt med välavvägda slo-mo-sekvenser och bildutsnitt lika precisa som Park-husets vassa vinklar. Det är en film som ger helt nya dimensioner till konceptet Upstairs, Downstairs.

Med visningar på både Malmö filmdagar och SFF är det många filmspanare som redan hunnit bli bitna av Bong Joon-hos parasit
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare?

2013 års tio bästa filmer

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?