Beurokeo (2022)

alt. titel: Min vackra stjärna, Min vakre stjerne, Regnen skyller alt bort, Broker – Familie gesucht, Les Bonnes Etoiles, Broker

Känner du till begreppet ”baby hatch”? På tyska bland annat kallat ”Babyklappe”. Inte? Låt mig då svärta ned din världsbild lite ytterligare. En babylucka eller babylåda (”baby box”) är helt enkelt en anordning vari unga föräldrar kan lämna bort sina nyfödda barn. Föga förvånande allt som oftast unga, ogifta mödrar där barnafadern har schappat. I vissa länder är det förenat med dödsstraff att överge ett barn, men en sådan påföljd kan undvikas genom att lämna bort det i en babylucka. De som sedan har hand om dessa barn är oftast välgörenhetsorganisationer och kyrkor.

Minari (2020)

alt. titel: Minari – Wo wir Wurzeln schlagen, Minari. Historia de mi familia

Kal-Oska och Krestina behöver en nystart och omlokaliserar till det lantliga Arkansas. Han är själglad över att kunna sticka ned händerna i en fin jordlott, ser fram emot att odla hemlandets grönsaker i det nya landets mylla. Hon är inte riktigt lika nöjd, saknar gemenskapen och bekvämligheterna som finns i närheten av en större stad. För att inte tala om sjukhus och vård för den hjärtsjuke sonen.

Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Salinui chueok (2003)

alt. titel: Memories of Murder

Poliskåren i Hwaseong är mer måna om ytan de kan förmedla till pressen än om sitt rykte. För att inte tala om mängden brott som de faktiskt löser. Efter att fullkomligt ha misskött en mordplats och plockat in en ”misstänkt” som ”erkänner” (efter lite hoppsparksövertalning) kan polischefen och de två ansvariga poliserna med ett brett leende göra tummen upp inför journalisternas kameror. Slutet gott, allting gott.

Gwoemul (2006)

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Bakjwi (2009)

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Black Panther (2018)

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

The Handmaiden (2016)

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Riti, magie nere e segrete orge nel trecento… (1973)

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.