Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Jag tror att det till viss del kan bero på temats urval (slumpmässigt som det nu var). Silver Bullet och Maximum Overdrive istället för Cujo eller The Shining. Men när jag rannsakar mig själv måste jag också erkänna att det är många manly men i exempelvis The Stand eller The Mist. För att inte tala om fängelseberättelserna The Shawshank Redemption och The Green Mile.

Jag tror emellertid att det här perspektivet flugit under åtminstone min radar av två anledningar. King skrev tidigt böcker som ändå innehöll kvinnliga protagonister, exempelvis Carrie, Firestarter och Cujo. Och i romanen The Stand är det inga större problem att, utöver alla manly men, uppfatta både Frannie Goldsmith och Nadine Cross som självständiga personer med agens. Den detaljen är emellertid tyvärr något som definitivt gått förlorat i överföringen från bok till film eller TV. Det är notoriskt svårt att hinna visa upp den psykologiska komplexitet som King ändå är kapabel till i sina böcker. Inte minst om huvudpoängen med filmen eller miniserien är att beskriva en händelseutveckling eller skapa en skräckfilm, snarare än ett eftertänksamt drama. Så i fallet genus förvandlas jag trots allt en King-apologet: jag är benägen att skylla adaptionerna, men inte författarskapet, för ett något enögt genusperspektiv.

Men psykologiska insikter är som sagt inte det enda som fått stryka på foten när det gäller steget från bok till film eller TV. På det hela taget är jag överraskad av hur få av Kings styrkor som författare som lyckats hänga sig kvar in i adaptionerna. I allt för många fall är produkterna i årets Halloweentema platta och rätt trista affärer. I sedvanlig ordning är det inte mycket till skräckfilmer jag har sett (det kanske ändå skulle vara dags för asiatisk skräck som Halloweentema?). Det jag däremot lyckats uppskatta på ett nytt sätt är det tidiga 90-talets kackiga datoranimerade effekter. När jag fått tänka lite på dem (VSB: The Langoliers) antar de nästan samma nostalgiska skimmer som 70- och 80-talseffekterna från Salem’s Lot och Silver Bullet. Men bara nästan.

Skådismässigt är det förstås svårt att överbrygga ett svagt manus, så det är kanske inte så förvånande att de mest minnesvärda rollprestationerna kommer från produktioner där manuset antingen höjer sig över King-mängden eller där rollen i sig är tydligt definierad. Det är liksom svårt att missa Piper Lauries Margaret White, Kathy Bates Annie Wilkes eller Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody. Lika lite som man missar Tim Currys Pennywise eller Michael Clarke Duncans John Coffey. Skådisar som istället fått bevisa sig genom upprepade framträdanden är exempelvis Thomas Jane (Dreamcatcher, The Mist och 1922) och Miguel Ferrer (The Night Flier och The Stand).

På hedersplats skulle jag dock vilja placera två personer som jag innan årets tema aldrig reflekterat särskilt mycket över, men som blivit skådisar jag blir glad av att se på rollistan: Frances Sternhagen (Misery, Golden Years och The Mist) samt Jeffery DeMunn (Storm of the Century, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist). Mig veterligt interagerar de dock aldrig med varandra i The Mist.

Betygsmässigt är det utan tvekan och föga förvånande Mr. Frank Darabont som går vinnande ur striden. Han ståtar med tre filmer i årets tema, vilket förvisso lika många som Mr. Mick Garris. Men då ställer vi alltså The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist mot minserien The Stand samt filmerna Desperation och Riding the Bullet. En annan vanligt förekommande TV-King-profil är Craig R. Baxley men han är mer ambivalent i sin kvalitet. Å ena sidan Rose Red, å den andra Storm of the Century (och så kanske Kingdom Hospital någonstans mittemellan). Storm of the Century ändå får sägas vara en av temats positiva överraskningar, tillsammans med filmer som Silver Bullet, Gerald’s Game och 1922 samt TV-serier som 11.22.63 och Mr. Mercedes. Plus att jag blev påmind om hur fruktansvärt bra både The Green Mile och The Mist är.

Sett till alla King-adaptioner eller TV-produktioner som jag sett (Halloweentema eller ej) sällar jag mig föga förvånande till mängden. Om du vill ha en riktigt bra Stephen King-film ska du satsa på Frank Darabont, Stanley Kubrick eller Rob Reiner. Skräckmässigt kan man då ändå välja mellan The Mist, The Shining eller Misery, annars är det ju icke-skräck-King för hela slanten (The Shawshank Redemption, The Green Mile och Stand By Me). Är du ute efter mer av ren underhållning skulle jag satsa en tia på Silver Bullet, Maximum Overdrive och…The Lawnmower Man. Allt enligt credot ”hellre en dålig film än en tråkig film”.

Tack för att ni hängt med under den här dryga månaden! På onsdag den 10 november återupptar bloggen sin vanliga, blandade stil medan jag funderar på vad jag kan gräva fram till nästa års Halloweentema.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Ett antal välkända rollfigurer och teman har föga förvånande återkommit i utbudet. Författaren är exempelvis väldigt förtjust i sina vanliga, hederliga snubbar. Ibland arbetargrabbar, ibland collegeutbildade, men alltid sansade, fulla av sunt förnuft och mod när nöden kräver. Detta är inte män som går upp i affekt, däremot kan de ibland göra ett felsteg eller två. Det är också utan undantag känslomässiga män, ofta hängivna familjemän. Relationsmässigt skulle jag säga att majoriteten av Kings 30-somethingprotagonister med få undantag antingen är söner till mödrar eller själva fäder. Mödrarelationerna ger upphov till konflikter och skuldkänslor eftersom de gärna ter sig som antingen en förbannelse (monstermorsorna) eller en välsignelse (gärna hårt arbetande och ensamstående, som Kings egen mor). Det där med skuldkänslorna görs exempelvis nästan väl övertydligt i Riding the Bullet. Relationen till de egna barnen rymmer däremot nästan uteslutande oro och stress eftersom Kings protagonister sällan är så goda fäder som de önskar att de vore.

Dessa 30-somethingprotagonister bistås emellertid ofta av en lite äldre surrogatfadersfigur som inte sällan varit exakt en sådan där rekorderlig karl i sina unga år men som på äldre dar kan betrakta sina handlingar i backspegeln med viss nykterhet. Protagonisten kan spegla sig i den äldre mannen som i kraft av sin ålder sällan drar sig för att säga en obekväm sanning eller två. För alla älskar ju en cynisk och lite tjurskallig gubbe, eller hur? Ibland kan dessa äldre män själva få spela rollen av protagonist, exempelvis före detta polisen Bill Hodges i Mr. Mercedes.

Skillnaden mellan mödrar och fäder, ur ett Kingskt protagonistperspektiv, kan alltså grovt sägas bestå i att mödrar (på ont och gott) är av naturen givna medan fäder kan väljas.

Jag skulle gärna vilja säga att King också gör dessa vanliga, men förnuftiga, män till författare men det är ju inte riktigt sant. Under temat har vi förvisso träffat Ben Mears (Salem’s Lot), Bill Denborough (It) och Bob Jenkins (The Langoliers). Men vi har samtidigt fått stifta bekantskap med icke-rekorderliga herrar som Richard Dees (The Night Flier) och Paul Sheldon (Misery). Eftersom Misery i stor utsträckning är en bok om skrivande och författande skulle Sheldon mycket väl kunna vara en författarkaraktär som ligger nära sanningen. I alla fall våndas han mycket över sitt skrivande (vilket i och för sig även 1408s Mike Enslin hemfaller åt). Det är inget som bara kommer av sig självt och något Sheldon brottas med vad gäller ambition och status. Är det ok att skriva vad som i vissas ögon är skräplitteratur? Är det ok att skriva vad som i ens egna ögon är skräplitteratur? Och vad händer i mötet mellan författare och läsare av denna förmenta skräplitteratur?

Författande är utan tvekan ett angeläget tema för Stephen King men han gillar också att framhålla betydelsen av Gruppen eller varför inte Samhället. I exempelvis It, The Stand, Kingdom Hospital eller Dreamcatcher görs det tydligt att gruppens helhet är starkare än dess enskilda delar och det är just gruppsammanhållningen som ger tillräcklig styrka att besegra ondskan. Samtidigt skulle man kunna se Storm of the Century och Under the Dome som en något tillnyktrad syn på en sådan sammanhållning. Dels medför den sina särskilda problem, dels är den faktiskt inte är så himla lätt att uppnå som de tidigare nämnda exemplen kanske vill göra gällande.

Storm of the Century utgör samtidigt exempel på en annan bärande tanke hos King som också blir tydlig i bland andra The Stand och Desperation. Ondskan är enklare men inte per definition alltid starkare. Ondskans realism eller materialisering är när allt kommer omkring inget mer än en illusion och i förlängningen kan den därmed besegras av Godhetens ogripbarhet.

För en författare som är så pass förtjust i detaljer och bakgrund som King är, är det inte så konstigt att han också fångas av ett arv eller en historia. Redan i sin andra och tredje roman, Salem’s Lot och The Shining, använder han historiken för att skapa rädslan. Både genom att beskriva något otäckt som redan har hänt, men också för att introducera möjligheten att detta otäcka på något sätt kan dröja sig kvar och påverka nutiden på ett sätt som är svårt att skydda sig mot. Mot vampyrer kan du beväpna dig med kors, vigvatten och träpålar men vad biter på Hubie Marstens gengångare? Inom ramen för årets Halloweentema är detta element bärande även i senare berättelser som It, Rose Red och Kingdom Hospital.

När jag drog igenom en del av Dean R. Koontz romaner störde jag mig på att författaren så pass ofta framställde personer med autism som begåvande med en särskild kontakt till övernaturliga fenomen. Det gjorde jag emellertid utan att reflektera över att King faktiskt också använder samma grepp. Med de exempel vi har för ögonen i Halloweentemat är det i och för sig bara Rose Reds Annie Wheaton som tycks ha någon form av autism, om vi nu ska vara petiga. Men vad hittar vi i The Stand och Dreamcatcher om inte Tom Cullen och Duddits Cavell, två personer med uttalad intellektuell funktionsnedsättning? The Langoliers innehåller den blinda Dinah Bellman medan den dödsdömde John Coffey i The Green Mile är ett mer tvetydigt exempel.

Jag vill gärna berömma mig med att ha ganska god koll på Kings berättelser, så förutom det ovanstående var det två andra överraskningar som tog mig lite på sängen. Så klart att jag inte hade glömt bort de skräckinjagande gestalterna från Carrie och The Mist, Margaret White och Mrs. Carmody. Så klart att jag inte hade glömt bort att en stor del av deras hotfullhet utgjordes av deras fanatiska religiositet. Men ändå hade jag aldrig förr tänkt på King som en religiös eller kristen författare.

Kanske för att jag alltid upplevt att King lägger mer fokus på det han redan i Salem’s Lot definierar som ”whatever moved the greatest wheels of the universe” och som kan uppfylla hans protagonister när nöden kräver. En godhet och säkerhet som går utöver alla mänskliga påfund som religion. Vill jag vara King-apologet i detta avseende skulle jag också kunna hävda att närhelst författaren drar in välvillig religion i mixen är det egentligen bara en omskrivning för den här större kraften.

Samtidigt är det svårt att bortse från så uttalat kristna gestalter som The Stands Mother Abigail och Desperations David Carver (här ska jag förstås heller inte underskatta behovet av att proklamera ett kristet budskap i amerikanska TV-produktioner). Samtidigt skulle jag eventuellt kunna hävda att King vänder en smula på kuttingen i The Green Mile där ett uppenbart kristet budskap görs mer allmängiltigt eller allegoriskt, på samma sätt som i exempelvis C.S. Lewis Narnia-böcker.

***

Som vanligt blev detta avslutande inlägg så pass voluminöst att jag var tvungen att hugga det mitt itu som en annan Paul Bunyan. Så…

…to be continued…

In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Vincenzo Natali försöker gör något liknande när han plockar upp Stephen King och Joe Hills novell ”In the Tall Grass” från 2012. Men i filmen med samma namn handlar det knappast om två kämpande bondkvinnor, istället är det fältet självt som rymmer något olycksbådande. Redan upptakten borde ha fått syskonen Becky och Cal att stanna upp och fundera en smula, men det ska till en ganska hårdnackad typ för att kunna motstå ropen på hjälp från ett barn, vilse ute på det gräsbevuxna fältet.

Därför tänker inte Cal särskilt mycket på att det står överraskande många, dammiga fordon på kyrkparkeringen där han ställer deras Mazda. Däremot skulle man kanske kunna tycka att han inte bara borde kasta sig rakt ut i fältet med utropet ”Captain Cal, to the rescue!” utan vare sig mobil eller glasögon. Ett rep kring midjan, kanske? En kniv eller liten yxa för att åtminstone märka upp sin egen framfart?

Men med sådan förtänksamhet skulle det inte bli många skräckfilmer gjorda och därför är snart både Becky (som förvisso hade med sig sin mobil men förlorade signalen 50 meter in i fältet) och Cal lika ohjälpligt vilse som grabben de skulle rädda. De börjar dessutom snart ana att allt inte står rätt till, fältet verkar lyda under sina egna lagar för tid och rum.

Mja, mjä, jag vet inte jag… Det är svårt att undkomma känslan av att far och son King bara bytt ut Nebraskas majsfält mot Kansas gräs-dito. Och trots att Vincenzo Natali tar i så han nästan spricker tycker jag inte att han lyckas expandera In the Tall Grass utöver det initiala konceptet ”något hemskt döljer sig i gräset”. Jag gillar tanken på att fältet, och det det rymmer, befinner sig i ”the center of the center”, ”the heartland of America”. De vibbarna, och kopplingar till exempelvis amerikanska urinvånare, borde Natali ha gjort mer av.

Men i nuläget gör filmen alltså halt vid detta med att fältet påverkar både tid och rum men utan att bry sig särskilt mycket om att skapa något slags världsbygge kring detta, eller vad jag nu skulle kunna kalla det för. Som tittare får jag ingen känsla för vilka regler som gäller och det verkar som att Natali bara plockat det som funkar för tillfället i försöken att skapa denna undflyende ”känsla” som en film av den här typen måste vila ganska tungt på.

För min del infinner sig aldrig den sortens känsla, också bland annat för att filmen har den där numera ganska välbekanta polerade looken i fotot (som jag inkonsekvent nog inte alls störde mig på i 1922). Jag hänger med på färden mest för att se vart Natalis adaption ska ta vägen och finner till min förvåning att den verkar röra sig i riktning mot en sjujävla pro-life-propaganda. Inte så smakligt, för att vara helt ärlig.

Skådismässigt är det för all del rätt underhållande att se Patrick Wilson göra en Nic Cage i rosa piké-tröja och unge Will Buie Jr. är ganska duktig som den vilsnekomne Tobin. Filmen har betydligt svårare att sälja in olivhyade Laysla De Oliveira samt kritvite Avery Whitted som biologiska syskon och att få australiensiske Harrison Gilbertson att framstå som någorlunda vuxen, kapabel och arbetarklassig är ett direkt mission impossible. Missförstå mig rätt, prestationsmässigt är alla dessa tre sistnämnda ok men deras utstrålning är helt fel.

Nej, det här var inte mycket att hurra för, vare sig historie-, utseende- eller spänningsmässigt. Möjligen skulle In the Tall Grass kunna skrämma någon som är relativ nybörjare på skräckfilmsområdet, men det är också allt.

Förlaga: ”In the Tall Grass” (Esquire 2012, Full Throttle 2019)
Cameo: –

Bonus: ”In the Tall Grass”
Novellen är alltså ett samarbete mellan far och son men även den luktar starkt av återvunnen ”Children of the Corn”. Berättelsen rullar på men jag upplever den inte som särskilt märkvärdig eller drabbande. Då var jag i och för sig spoilad på det stora tabu som den ändå bryter. Jag anar Joe Hills inflytande på den punkten även om pappas äldre föregångare verkligen inte sparade på krutet.

Men novellen vet i alla fall att inte förta sig och upprätthålla relativt strikta gränser för sin historia, vilket Natali alltså inte lyckats göra på samma sätt. Natali har dessutom lagt till en händelseutveckling som förstärker familje- och pro-life-temat, vilken novellen lyckligtvis helt saknar. Avvikelserna mellan förlaga och adaption är förvisso inte lika radikala som i fallet “Riding the Bullet” men inga av manusets tillägg gör att historien kommer närmare att låta tittaren ana fältet för allt gräs.

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Det blev aldrig mer än en första säsong för The Mist med tio avsnitt vilket kändes klart hanterbart tittningsmässigt. Bara att hugga tag i när jag ändå hade filmatiseringen i färskt minne. Eller…var det kanske en så jäkla bra idé egentligen? Lätt att vara efterklok såklart men det mesta som filmen The Mist lyckas med, där misslyckas serien.

Det är alltså inte Frank Darabont, utan en Christian Torpe (dansk vad det verkar), som skapat The Mist anno 2017. Jag undrar dock om inte mr. Torpe i ganska hög utsträckning sneglat på The Walking Dead när han drog upp riktlinjerna för sin serie. Upplägget för denna The Mist bygger nämligen på att vi får följa tre olika grupper människor som blivit avskärmade från varandra av den ärtsoppsstjocka dimman som rullar in över den lilla staden med oklar geografisk hemvist (inspelad i Nova Scotia).

Kevin Copeland teamar upp med Bryan som har minnesförlust och knarkaren Mia på polisstationen där de två senare sitter i varsin arrestcell. I stadens kyrka samlas bland andra polischefen Connor Heisel, prästen Gregory Romanov och den åldrade hippien Natalie Raven som förlorade sin make till dimman. Och i köpcentret befinner sig bland andra Kevins fru och dotter, Eve och Alex, samt Connors son, Jay. Komplikationen i sammanhanget är inte bara att föräldrar och barn blivit skilda från varandra utan att Alex strax innan dimmans ankomst också anklagat Jay för våldtäkt.

När eftertexterna rullar för det tionde och sista avsnittet kan jag bara konstatera att det känns ganska rimligt att det inte blev så mycket mer. När jag nu inte bara kan jämföra med filmen, utan också med exempelvis Storm of the Century och Under the Dome, står det klart att The Mist dras med mångahanda problem. Som adaption betraktat har den varit tvungen att utgå från Kings relativt begränsade koncept och sedan sträcka ut det till bristningsgränsen – ett konststycke som motsvarar att försöka dra underläppen över huvudet. I det perspektivet är det tydligt att det finns en större händelsemässig buffert i exempelvis Under the Dome där historien i högre utsträckning kan fokusera på de inre konflikterna eftersom kupolen inte utgör ett hot av samma magnitud som den allestädes närvarande dimman. Därmed finns det större rörelseutrymme för de personer som är fångna under kupolen jämfört med de stackare som bara har en kyrka eller ett köpcentrum att röra sig på.

Men om man nu ändå ska utgå från det begränsade rummets premisser är det intressant att både King och Darabont lyckas skapa mer engagerande rollfigurer och intressantare gruppdynamik än serien, trots att den har betydligt mer tid och folk att leka med. Många av de vi ska spendera tid med blir aldrig mer än ytligt skissade konturer, vilket möjligen kan bero på att jag helt enkelt inte bryr mig om dem. Det kan också kanske handla om att ingen av de huvudsakliga skådisarna är särskilt karismatiska, vilket exempelvis innebär att Kevin och Eve successiva backstory ändå inte gör mig mer engagerad i varken dem eller deras förhållande. Vilket i sin tur blir problematiskt när serien en bit in bland annat introducerar en bror till Kevin som jag antar att vi ska bry oss om eftersom vi ska bry oss om Kevin. Vilket jag alltså inte gör och därmed känner mig fullkomligt kall inför hans brorsa och dennes dimm-öde.

Vad jag kan se har de försiktigt positiva omdömen som serien fått handlat om att Torpe & Co lyckats skapa en hotfull stämning med sin dimma, underbyggd med bra effekter. Jag kan inte hålla med om det på någon punkt. Det är inte osannolikt att man ville spara på tydlighet när det gäller dimmans ”krafter” för avslöjanden i kommande säsonger (som alltså inte blev av). Vilket tyvärr får till följd att dessa krafter blir väl dunkla i denna första säsong, vilken ändå måste fånga tittarnas intresse i tillräcklig hög utsträckning för att de ska vilja hänga med på fler äventyr. Ibland finns någon koppling till vanliga insekter, vilka samtidigt eventuellt är dödligt farliga. Dock oklart hur. Det tycks också finnas någon slags hallucinatorisk kraft som får folk att se syner, syner som eventuellt dödar (ni vet, mardrömmen som tar fysisk form och allt det där). Samtidigt kan andra, ibland, också se dessa syner. Och till sist har vi en dimm-gestalt som invaderar (och besätter?) personer, med bland annat vita ögonglober som följd.

På det hela taget alldeles för rörigt för min smak, särskilt som jag gillade både Lovecraft-vibbarna och Greg Nicoteros praktiska effekter i filmen. När det kommer till kvalitet på de animerade specialeffekterna kan jag till viss del ursäkta filmen med att den kom 2007. Men animeringarna i serien är i mina ögon oursäktligt usla, framförallt vad gäller fysisk tyngd och sömlöst infogande. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa kritiker uppenbarligen till och med tyckte att de var bra?!

Nej, när det gäller The Mist gör tittarna bäst i att göra halt vid Frank Darabonts film och gärna glömma bort att det finns något sådant som en vidhängande TV-serie.

Serie: 1 säsong och 10 avsnitt, 2017
Förlaga: “The Mist” (Dark Forces 1980, Skeleton Crew 1985)
Cameo: –

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Men King lyckades inte hålla sig ifrån övernaturligheter någon längre tid och särskilt i uppföljaren End of Watch är de tillbaka med besked. Jag läste trilogin (utgiven mellan 2014-2016) ungefär samtidigt som Mr. Mercedes började sändas i USA. Tyckte väl att böckerna var helt ok, men kanske lite slöa. Långt ifrån top notch-King.

Men serien, med Brendan Gleeson i rollen som Bill Hodges, fick fin kritik och därför var jag tillräckligt nyfiken för att hoppa på tre säsonger och totalt 30 avsnitt om ungefär 50 minuter vardera när chansen gavs.

Den första säsongen följer relativt troget Kings förlaga, med vissa trimningar och uppdateringar. Därefter har upphovsmännen, med David E. Kelley i spetsen, kastat om ordningen. Vilket alltså innebär att säsong två följer tredje boken End of Watch medan säsong tre plockar upp historien från bok no. 2, Finders Keepers. Ett smart val i mina ögon eftersom historien från End of Watch känns något mindre krystad när den får följa direkt inpå Mr. Mercedes. Eller också handlade det bara om att jag redan var förberedd på den osannolika utvecklingen.

Med en trilogi böcker och TV-säsonger i backspegeln måste jag säga att TV-versionen är klart överlägsen och jag tror att det framförallt beror på två saker. Först och främst är manuset bättre på att berätta sin historia. Det berättar till och med en bättre historia än King lyckades göra, om jag ser till ren händelseutveckling. Cred för detta ska bland annat gå till Kelley, hans skrivarpartner Jonathan Shapiro samt thrillerveteranen Dennis Lehane.

Alla dessa tre tar fasta på några av Kings utgångspunkter men utvecklar dem i lite andra riktningar. De får framförallt hela historien att kännas mer äkta, ety Kings styrka har aldrig varit diskbänksrealism på den här nivån. Exempelvis framstod figuren Deborah Hartsfield som en King-typisk monstermorsa i förlagan. Medan hon får en helt annan aura när hon spelas av en förhållandevis ung och snygg, men ändå bedagad, Kelly Lynch. Trovärdig i den meningen att hon är en kvinna som på något sätt stannat i en drömsk ungdomstid, särskilt markerad genom hennes klädval, men ändå i grunden trasig och numera mer än lovligt sliten.

Monstermorsan återkommer i tredje säsongen och är då en helt nyskriven figur i form av den rovgiriga Alma Lane men som i skepnad av Kate Mulgrew är betydligt mer Kingsk än Lynch. But in a good way – i höjd med tredje säsongen har jag blivit van vid dess ton och där passar Mulgrews larger-than-life-gestalt in mer än väl.

Och nu har jag redan börjat komma in på den andra delen som för mig lyfter serien över böckerna – skådespelarvalen. I de två första säsongerna är det Brendan Gleesons Bill och Harry Treadaways Brady Heartsfield som står i centrum och bägge två är riktigt bra. Gleeson börjar som gruffig och halv-(på gränsen till hel)alkad, en roll som han fixar i sömnen. Men redan i första säsongen tycker jag att manuset ger honom en chans att fördjupa sin rolltolkning och den utvecklingen fortsätter i positiv riktning allt eftersom säsongerna etablerar allt fler relationer för honom att förhålla sig till.

I den meningen är Treadaway (i en roll som ursprungligen skulle ha gått till Anton Yelchin) mer ensam – hela grejen är ju att Brady Hartsfield inte ska ha särskilt många relationer. Men jag gillar hans nedtonade och lätt vansinniga intensitet, personlighetsdrag som också får möjlighet att utvecklas under andra säsongen. Då har man valt att visa upp Treadaway som fånge i sitt eget psyke, gestaltat i fysisk form av källaren i huset som han delade med Kelly Lynch vilket funkar ofantligt mycket bättre än det låter när jag försöker beskriva det (ett grepp som kanske fick sin inspiration från Dreamcatcher eller Kingdom Hospital?)

Förutom Lynch och Mulgrew skulle jag på kvinnosidan också vilja lyfta Breeda Wool, inledningsvis kollega till Treadaway på arbetsplatsen från helvetet, och Holland Taylor i rollen som Gleesons granne. I första säsongen tvingas Taylor vara lite väl prillig, men utvecklingen av hennes och Gleesons relation blev i slutänden en av seriens höjdpunkter för min del.

Men just det, jag kan inte avsluta skådissnacket utan att också nämna Bruce Dern i en liten, men viktig roll i tredje säsongen som författaren John Rothstein. Perfekt casting där!

Jag upplever att serien tagit Kings historier och, genom sina nedtrimningar, gjort dem både smartare och bättre. Andra och tredje säsongen är betydligt mer laddade med moraliska frågor och intressanta eller trevliga relationer jämfört med vad böckerna lyckades leverera. Däremot håller tredje säsongen inte riktigt hela vägen ut, vilket jag är benägen att skylla på det faktum att det känns som om serieskaparna blev tvungna att sy ihop säcken lite väl hastigt och lustigt. Det verkar nämligen inte finnas några planer på ytterligare säsonger, vilket innebär att det hela tvingas bli lite rumphugget för att inte kännas som en cliffhanger.

Men dessa tre säsongen kan jag absolut rekommendera att man ger en chans, även om första säsongen blir lite av en inkörsport till de två kommande. Minst lika bra i sitt längre format som 11.22.63 med andra ord!

Serie: 3 säsonger och 30 avsnitt, 2017-2019

Förlagor:
Mr. Mercedes (2014)
Finders Keepers (2015)
End of Watch (2016)

Cameo: “Diner Patron” i avsnitt 6, säsong 1

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Jessie Burlingame tror sannolikt att hon känner sin Gerald utan och innan efter elva års äktenskap. Men när hon väl sitter där i sängen, handklovad i sängposterna och endast iklädd ett förföriskt nattlinne, får hon anledning att omvärdera den saken en smula. Och när Gerald i sin tur trillat av både sängen och pinn i en fatal hjärtinfarkt får Jessie (fortfarande handklovad i sängposterna och iklädd det förföriska nattlinnet) dessutom anledning att fundera över hur väl hon egentligen känner sig själv.

Jag minns inte när jag läste Gerald’s Game första gången, inte heller om jag då hade lyckats hålla mig ospoilad på själva premissen. För den är jäkligt smart i all sin enkelhet. Däremot var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen när jag förstod att det skulle bli en film av det hela – hur fasiken skulle Mike Flanagan kunna skapa en långfilm med en enda person på en enda säng i ett enda rum under hela speltiden?!

Men det är ju ett väl enkelt sätt att se på berättelsen i Gerald’s Game. Visst, det är ingen tvekan om att Jessie, spelad av Flanagan-favvisen Carla Gugino, ”pratar” med imaginära personer under sin prövning men det finns ingen anledning till varför de prompt skulle behöva befinna sig enbart i Jessies eget huvud. Manusmässigt tycker jag också att Flanagan och medmanusförfattaren Jeff Howard gjort kloka val när de rumsterat om i den laguppställningen. Nu begränsas Jessies ”samtalspartners” till maken Gerald och en tuffare, mer logiskt beräknande version av Jessie själv. Gerald, spelad av Bruce Greenwood, får i sin tur kanske snarare artikulera det Jessie länge känt inför eller misstänkt om sin äkta make.

Gerald’s Game går inte så långt som att hävda att alla män är potentiella våldtäktsmän men vår Jessie har sannerligen inte haft särskilt mycket tur i det avseendet. Vad gäller temat Starka Kvinnor kan jag dock tycka att adaptionen brer på lite väl tjockt. Missförstå mig rätt, jag tycker att temat i grunden är bra och välformulerat via Jessies situation men det blir som sagt onödigt övertydligt (det är i och för sig inte det enda som görs onödigt övertydligt).

Den avslutande bilden av Jessie som frigjord och självsäker går sin egen väg är för idylliskt Hallmark-peppig och likheterna mellan männen i Jessies liv hade kanske inte behövt skrivas publiken så tydligt på näsan. Korsklippningen mellan handbojor och vigselring hade definitivt inte behövt åtföljas av Jessies förklarande berättarröst för att vi skulle fatta parallellerna, vi hade fattat dem redan innan korsklippningen dök upp.

Samtidigt innehåller Gerald’s Game en smart och rolig detalj som bör skrivas upp som en tillgång på kvinnokontot: istället för den klassiskt manliga hantverkar-silvertejpen får Jessie fixa nödförband av ett par självhäftande bindor.

Jämfört med förlagan har filmen dessutom städats upp i ett par aspekter, sannolikt i syfte att kunna sälja in den bättre. I romanen är det inte första gången paret leker bondageleken och den ödesdigra hjärtinfarkten orsakas de facto av att Jessie ger Gerald en rejäl spark på familjejuvelerna när han inte vill släppa loss henne. Inget av detta följer med i filmen, varför Jessie blir än mer av ett oskyldigt offer.

Mindre än 25 sidor in i förlagan har dessutom Jessies bild av sin make målats upp: ett flin som får honom att se efterbliven ut, några kilos övervikt, glasögon, begynnande flint och en inte alltför respektingivande…utrustning. Jag ska inte uttala mig om Bruce Greenwoods utrustning (men med tanke på att filmens Gerald poppar Viagra borde jag kanske egentligen ha kunnat det?) Men för att vara 61 bast är karln närmast orimligt vältränad. Så om filmen förskönar Jessies offerstatus förskönar den utan tvekan också Geralds fysiska uppenbarelse. Men som sagt, filmmakarna tyckte uppenbarligen att Netflixpubliken inte skulle behöva utsättas för en timme och 40 minuter av realistiska, avklädda kroppar.

De här sista invändningarna är egentligen ingen stor grej, då tyckte jag det blev mer irriterande med övertydligheten i Starka Kvinnor-temat. Men på det hela taget är Gerald’s Game en riktigt trevlig produkt, inte minst för att bygga på en roman som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle gå att överföra till fillmmediet.

Förlaga: Gerald’s Game (1992)
Cameo: –

11.22.63 (2016)

Drömmen om ett 60-talsevighetsrike av ”peace, love and understanding” kanske dog med Charles Manson och hippiemorden på Sharon Tate och hennes gäster. Men den amerikanska oskulden spräcktes tidigare än så, tack vare skotten vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963.

Det är i alla fall dinerägaren Al Templetons fasta övertygelse. Med Kennedy fortfarande kvar i bilden hade det aldrig blivit något Vietnamkrig, inte heller något attentat mot brorsan Bob. För den allt mer förundrade engelskläraren Jake Epping förklarar Al att han dessutom försökt agera utifrån denna övertygelse genom att resa bakåt i tiden för att stoppa Lee Harvey Oswald. Eller vem det nu än var som var ansvarig för de dödande skotten.

På ett sätt inte så komplicerat som det låter eftersom Al råkar ha en tidsportal till en viss dag anno 1960 i sin diner. Men på ett annat sätt oerhört komplicerat eftersom historien har en tendens, som Al säger, att ”push back” närhelst han försöker göra något för att förändra sådant som redan hänt.

Men efter sin sista tripp har Al kommit tillbaka till 2016 med långt framskriden lungcancer och han vill nu att Jake plockar upp facklan. Jake är förvisso nyskild och hans undervisning består numera främst av futila försök att konkurrera med YouTube. Men är han verkligen beredd att spendera tre år i 60-talet i väntan på att kunna göra sin insats för mänskligheten (eller i alla fall USA)?

Tja, med tanke på att det redan finns en alternativ historie-tegelsten från Stephen King är det väl ingen större överraskning att Jake vågar språnget i den efterföljande TV-serien. Två saker kan man vara tacksam över när det gäller adaptionen av 11/22/63. För det första att Jonathan Demme och historiens upphovsman inte kunde enas kring vad, av allt sidinnehåll, de skulle klämma in i en enda långfilm. Och för det andra att projektet därefter plockades upp av bolaget Warner Bros. Television i samarbete med J.J. Abrams.

För även med en miniserie om 8 avsnitt är det mycket som fått stryka på foten i förhållande till boken. I det avseendet är jag dock också tacksam över huvudsakliga manusförfattaren och producenten Bridget Carpenter ety hon har för det mesta gjort smarta och väl avvägda beslut som resulterat i en riktigt bra TV-produktion (något vi verkligen inte varit bortskämda med under årets Halloween-tema).

Som vanligt är det mycket av Kings ”vaddering” som saknas, men de huvudsakliga rollfigurerna är så pass välskrivna samt -castade och händelseutvecklingen så pass organisk att jag inte känner av den där alltför välbekanta plattheten och stumheten. Självklart har det hela gjorts mer rafflande och åtminstone tre olika nyckelhändelser har förändrats i spänningshöjande syfte samt med ambitionen att få Jake att framstå som lite mer hjältemodig. Men ändringarna funkar som sagt i det stora sammanhanget.

Boken är skriven i ett förstapersonsperspektiv, vilket kan vara klurigt att överföra från bok till film. Därför är en av de största förändringarna jämfört med förlagan att Jake utrustas med sidekicken Bill (istället för en berättarröst). Men då denne Bill spelas fint av George MacKay och rollfiguren dessutom får en egen utveckling som berör blir även den ändringen något som funkar bra i det stora sammanhanget.

Plus det faktum att MacKay har en bra dynamik med James Franco i rollen som Jake, förstås. Franco blev tydligen oerhört fångad av Kings bok och kopplades därför i ett tidigt skede till produktionen. Han är en av dess producenter och har dessutom regisserat ett av avsnitten, något som jag gissar också gör att hans egen prestation känns genuin och gedigen. Även om jag måste erkänna att jag aldrig riktigt kunde vänja mig vid att se stoner-James Franco som medelålders i hatt och kostym.

Där har vi för övrigt ytterligare ett element som gör att produktionen känns otroligt stabil. Stor ansträngning har lagts på allt från kostymer och interiörer till exteriörer och rekvisita. Fanken vet hur många stridsvagnsstora och gungande pastellfärgade monster till bilar man släpat fram enkom för inspelningen. Den berömda Zapruder-filmen har studerats ruta för ruta för att i möjligaste mån exakt kunna återskapa de historiska ögonblicken. Mer än 1 500 statister i tidsenliga kläder engagerades, så det är förstås inte så konstigt att upplevelsen av ett lyxigt högt produktionsvärde är odiskutabel. Och för er som kräks på överdrivna retroproduktioner – allt är inte 60-talssuperstajlat à la The Queen’s Gambit. Intrycket är mer trovärdigt än så. Möjligen att samtidsmusiken kan bli en smula påträngande ibland men då vet vi ju också hur författaren själv älskar just den detaljen.

Ett par saker saknas emellertid för det där riktiga toppbetyget. En petitess: serien har glömt att plocka med romanens åtgärd för att se till att ingen bara snubblar rakt in i tidsportalen, vilket känns onödigt slarvigt. Det är nämligen en fråga jag ställer mig ganska omgående. En regelfråga: jag hade gärna sett en hänvisning eller förklaring till om förbudet mot att förändra historien gäller på samma sätt för både Jake (som är från framtiden) och Bill (som är från samtiden). Det känns som en ganska viktig del i världsbygget. Och så, till sist, en ”vadderings”fråga: jag inser såklart att det rent dramaturgiskt är svårt att ge de förbiilande åren samma tyngd när fokus läggs på viktiga punkter i händelseutvecklingen. Det funkar som sagt ovanligt bra i 11.22.63 men jag saknar trots det Kings detaljrika berättelse som verkligen ger mig som läsare en känsla av de långa årens förlopp.

Men trots detta: utan tvekan temats hittills absolut bästa TV-produktion.

Förlaga: 11/22/63 (2011)
Cameo: –

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

Dolan’s Cadillac (2009)

Elizabeth Robinson ser den ökände (men aldrig åtalade) traffickinggangstern Jimmy Dolan göra något riktigt dåligt i öknen utanför Las Vegas. Hon är en rättskaffens människa och det är alltså självklart att hon ska vittna mot Dolan, trots att det aldrig slutat väl för personer som försökt sig på det förut. Det gör det tyvärr inte heller för Elizabeth och nu är hennes make tömd på allt utom Hämnden. Men han är en helt vanlig lärare och det är inte så lätt som man kanske skulle kunna tro att döda en annan människa. Särskilt inte en som är så välbevakad som Dolan, där han sitter i sin specialbyggda Cadillac vilken mest av allt påminner om en svartglänsande stridsvagn.

Fortsätt läsa ”Dolan’s Cadillac (2009)”