Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)
Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #24”Nu går det inte längre att låtsas som om det fortfarande är semester, jobbhösten har kommit igång på allvar. Därmed övergår bloggen till sin vanliga postningsfrekvens — fre-mån och ons — förvisar boktexter till söndagarna och börjar ladda för höstens happening — Halloween.
***
alt. titel: Pequeño Demonio
Så, jag blev påmind om trivsamma skräckkomedin Tucker and Dale vs. Evil härom sistens och blev nyfiken på vad regissören och manusförfattaren Eli Craig sysslat med de sista tio åren. Inte så värst mycket visade det sig, men en långfilm till har det i alla fall blivit. Och tamejtusan om inte det lilla fanskapet fanns på självaste Netflix?! Bara att tacka och ta emot.
Fortsätt läsa ”Little Evil (2017)”
Vem är jag? Den matglada pandan Po får möjlighet att ställa sig denna existentiella fråga inte bara en, utan två, gånger. Första gången i Kung Fu Panda, när han är osäker på om stormästare Oogway verkligen gjorde rätt som valde honom till dragon warrior framför de mer meriterade mästarna Tigress, Viper, Crane, Mantis och Monkey.
Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.
Fortsätt läsa ”The Lost City (2022)”
Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)
Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.
Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #1”
alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas
Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.
Fortsätt läsa ”Maximum Overdrive (1986)”
Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”
Fortsätt läsa ”X4: Men in Black (1997-2019)”
alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3
Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?
Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).
Rörliga bilder och tryckta ord 