You are currently browsing the category archive for the ‘Dumroligt’ category.

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Vilket förstås inte var helt sant eftersom det låg en serie i botten, skapad av Lowell Cunningham och publicerad 1990-91. Men ett tecken på hur pass bra grundidén var torde vara det faktum att filmens producenter köpte rättigheterna redan 1992. Längs med resans gång beslutade man dock att ersätta seriens dark-and-gritty-stämning med något lite mer lättsamt.

Vilket på 90-talet innebar att stänka ned folk med blåaktig sörja efter en rafflande inledning nära gränsen till Mexiko. Just den inledningen är kanske också ett sätt att göra en lite nick till det faktum att filmen från början skulle ha utspelats i Kansas och Nevada, stater som har en tydligare koppling till den klassiska Area 51. Regissören för de tre första filmerna, Barry Sonnenfeld, tyckte dock att om man nu ska tänka sig ett ställe där tillresande aliens inte skulle få folk att höja på ögonbrynen borde det vara New York.

Det filmens publik hade all anledning att höja på ögonbrynen åt var Rick Bakers arbete med alla dessa olika aliens. Hans namn slogs också upp stort i förtexterna och användes helt klart som en kvalitetsgarant för en effekttung franschise. Sonnenfeld (som alltså var inblandad förhållandevis tidigt i projektet) tänkte sig först att filmens aliens skulle kunna vara utomjordiska på riktigt. Det vill säga inte alls formade på ett för det mänskliga ögat igenkännbart sätt. Men när den typen av aliens ska ställas framför en kamera dyker det upp frågor i stil med ”hur ska publiken veta åt vilket håll hen tittar?” och så var man tillbaka i konstruktioner med i alla fall något slags identifieringspotential.

Baker var inblandad i de tre första filmerna – Men in Black, Men in Black II och Men in Black 3 – medan den fjärde filmen (noga räknat en spin off), Men in Black: International, lutade sig tungt mot CGI. I alla fyra filmerna är det aliens som i någon mening utgör skurkarna eller antagonisterna. Varenda gång är det emellertid jordens själva existens som är i fara. I både den första och andra filmen hamnar vi kanske främst i korselden av ett galaktiskt krig mellan två helt andra arter, men ultimatumen är desamma: leverera X inom X tid, annars sprängs jorden.

I Men in Black 3 blir utblicken både större och mindre: jorden och universums eventuella förstörelse genom de extremt aggressiva bogloditerna hänger på att vi ska jaga en specifik skurk, Boris the Animal. Medan den fjärde filmen vänder sig till en klassiker i sci fi-sammanhang: en svärm eller hive mind som kan ta över andra varelser med en puppet master-historia som följd. Även här anar vi ett slutgiltigt övertagande av universum om svärmen inte stoppas på jorden av våra hjältar.

Hjältarna övertogs rakt av från Cunninghams serie, i alla fall duon Jay och Kay. En förändring var emellertid att låta Will Smith inta rollen som Jay, en rollfigur som i serien var vit. Castingen av Will Smith var förstås smart eftersom skådisen i slutet av 90-talet befann sig på den absoluta toppen av sin karriär med filmer som Bad Boys och ID4 bakom sig. Frågan är om man så här i backspegeln skulle kunna säga att karln rentav peakade 96-97 med ID4 och Men in Black? För efter det följer sedan främst en räcka uppföljare och mindre framgångsrika produkter (om än inte på samma nivå som den hiskeliga After Earth).

Mycket av filmseriens charm bygger förstås på dynamiken mellan Will Smith snabbsnackande och streetsmarta Jay å ena sidan, samt Tommy Lee Jones vresige och fyrkantige Kay å den andra. I det avseendet verkar det som om filmteamet kände sig rätt klara med den duon redan i första filmen eftersom Jay då får radera Kays minne i syfte att han ska få en chans till ett par år av hyfsat normalt Svensson-liv. Lyckligtvis insåg man att det var kombon Smith-Jones som var seriens kärna och plockade alltså tillbaka Jones i uppföljaren. Trean innehåller som bekant ett tidsreseperspektiv och jag måste erkänna att jag blev överraskad över hur pass bra Josh Brolin lyckades återskapa en yngre version av Tommy Lee Jones.

Dynamiken mellan Tessa Thompson och Chris Hemsworths M och H i fjärde filmen är förstås annorlunda men tillräckligt bra för att även där utgöra en slags kärna. Men Thompson och Hemsworth hade i och för sig redan haft möjlighet att träna på sitt humoristiska tjafsande i den två år tidigare Thor: Ragnarok. Det är också värt att nämna att Tessa Thompsons M är en av få kvinnliga roller av rang i hela serien, vid sidan av Linda Fiorentinos läkare i ettan och Lara Flynn Boyles skurk i tvåan.

Förutom i ettan finns i varje film också minst en putslustig sidekick till männen i svart, där tvåans mops Frank i mina ögon är den minst dåliga. Becuase of…dog. Fyrans CGI-Humpty Dumpty-rip off Pawny är verkligen inte på Jar Jar Binks-nivå men heller ingen som tillför särskilt mycket (utöver i själva händelseutvecklingen).

Stämningen har ständigt varit lättsam hejsan-svejsan med en liten tillskruvning i slutet, vilken tyvärr aldrig lirat särskilt bra med filmens tidigare humor. Undantaget torde vara ettan, inte minst eftersom den fint knyter ihop början och slut på det sättet. Det skapar en känsla av igenkänning och cyklicitet. Tvåans avsked av Rosario Dawson blir mest smetigt medan treans tids-mind-fuck får mig att himla med ögonen och säga ”WTF?!” Fyran drar iväg i en lite annan riktning, med ödesbestämdhet istället för sentimentalitet. Uppenbarligen ska projektet ha dragits med problem när det gäller just anslag och ton, så det är möjligt att det slutet antingen skulle ha funkat bättre med en annan inriktning på hela projektet eller är resultatet av en halvdan kompromiss.

Både ettan och tvåan är filmer som jag sett oftare än jag kan räkna, vilket inneburit att jag tyvärr i någon mening ”sett sönder dem”. Trean är i sin tur inte tillräckligt rolig, även om jag skulle kunna tänka mig att återbesöka den enbart för Josh Brolins skull (och kanske också Rick Bakers tidsenliga aliens). Fyran blev lite för mycket av trist CGI-fest i samma anda som vilken modern superhjältefilm som helst, inklusive övertydliga manusvändningar. Men på det hela taget är det en action-komedi-sci fi-serie som håller hyfsat jämn kvalitet och som inte svider att riva av på ett bräde.

Men in Black (1997)

Men in Black II (2002)

Men in Black 3 (2012, jag har redan skrivit en kortare text om den filmen här)

Men in Black: International (2019)

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Läs hela inlägget här »

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Läs hela inlägget här »

‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Läs hela inlägget här »

Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

Läs hela inlägget här »

Ett inlägg dagen till ära till alla wonder women

***

Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Killer Ants, Killer Ants – Sie kommen um dich zu fressen

Inte för att Invicta på något, enda, annat sätt är jämförbar med The Girl With All the Gifts men en sak har de faktiskt gemensamt: en historia som, när man gör lite research, bevisar att vad skräckfilmsmakare än kan hitta på så har naturen redan uppfunnit något som är ännu värre.

Läs hela inlägget här »

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg