You are currently browsing the category archive for the ‘Zombies’ category.

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Alltnog, Army Of Darkness tycks vara filmen som skulle ha kunnat bli Evil Dead II om Raimi fått loss tillräckligt med kosing. Nu fick han (och vi) vänta ytterligare ett par år. Vi som nyss sett Evil Dead II minns ju att Ash sköt ihjäl en flygande deadite (demonbesatt på Evil Dead-språket) och därefter blev hyllad av så många statister i rustning som Raimi hade råd med 1987.

Men nu är det nya och härliga tider! Kanske inte så härliga för Ash eftersom manuset högaktningsfullt struntar i hans tidigare hjältestatus och istället gjort honom till en kedjeförsedd slav. I ”medeltiden” kämpar Kung Arthur (!) mot Henry the Red och Ash misstänks tillhöra upprorsmakarens män. Det krävs ytterligare nedmejning av deadites och exempel på kraften i Ash ”boomstick” (”The twelve-gauge double-barreled Remington. S-Mart’s top of the line. You can find this in the sporting goods department. [—] Shop smart. Shop S-Mart”) innan han får den respekt han anser sig förtjäna.

Prio ett är nu att ta sig tillbaka till nutiden men det finns en hake med den planen – kunskapen finns endast i Necronomicon-boken, vilken i sin tur finns på en hemsökt kyrkogård. Av oklar anledning kan ingen annan än Ash hämta den och det är absolut nödvändigt att han samtidigt yttrar orden ”Klaatu Barada Nikto” (blinkning till sci-fi-klassikern The Day the Earth Stood Still). Gissa vad som händer? Snart är Arthurs slott belägrat av en armé av döingar, anförda av den långsamt sönderfallande Bad Ash.

Army of Darkness är ännu ett steg bort från den splatterskräck som var den ursprungliga Evil Dead-filmen. Nu är vi inte ens i kläggig skräckkomedi utan närmast renodlad fantasyaction. En slags Willow för vuxna om man så vill. Fast kanske inte så vuxen ändå…

När vi får stifta närmare bekantskap med Mr. Ash Williams visar det sig nämligen att vår hjälte är ett arrogant, självbelåtet rövhål som inte drar sig för att hunsa både folk och fä när han känner att han ligger på topp. Men återigen uppvisar Bruce Campbell den där lättheten i sin leverans som gör att hans skitstövel ju blir ganska underhållande. Hans överdrivna stumfilmshjältegrabbande av Sheilas korsettförsedda midja (”Gimme some sugar, baby”) är på sitt sätt och i sammanhanget betydligt mer trovärdigt än hans sammetsögda pianoklinkande i Evil Dead II.

När saker och ting börjar risa ihop visar det sig att han dessutom inte är oäven med svärd och spjut, mekaniker, kemist samt tillräckligt mycket av skräckfilmsnörd för att ha Fangoria i bakluckan. Men fortfarande ursäktar filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning även sådana överdrifter. Stämningen är till och med tillräckligt frejdig för skapa en fortsatt charm kring större delen av effekterna som väl borde ha sett ålderstigna ut redan 1992? Raimi fortsatte till viss del på Harryhausen-spåret, särskilt när det gäller skelettarméen, men vi får också generöst med demonmasker plus riktigt dåliga visuella fotoeffekter när Ash ska slåss mot ett antal mini-me’s. Själv har jag emellertid de rosenskimrande nostalgiglasögonen kirurgiskt fastmonterade på näsroten och kan bara tycka att det hela är både charmigt och kul. Till och med när det är helt uppenbart att ”skelettet” är a-guy-in-a-suit eller en docka som man spänt fast i hästsadeln.

De där glasögonen gör också att jag är oförmögen att avgöra hur en nutida och obekant tittare skulle reagera på filmen. Går det att se förbi det jönsiga, det larviga, det knasiga, det ostiga (“I may be bad… but I feel gooood”), och uppleva filmens hejdlöst underhållande själ? Only one way to find out!

Demonstatus:
Kanske lika bra att kasta alla illusioner om någon slags genomtänkt demonmytologi överbord vid det här laget? Det talas om ”evil” och ”demonic resurrection” men i realiteten utnyttjar Raimis manus alla former av odöda och monster som tänkas kan för att göra en kul film. De uppenbara tecknen på demonnärvaro är hemsökelserna i kvarnen och så förstås besattheten hos alla deadites.

P.S. Det kan vara värt att notera att det finns två olika slut till Army of Darkness. Ett downer-slut som Raimi och Campbell gillade. Ett upbeat-slut som bolaget gillade. Gissa vilket som är bäst? D.S.

P.P.S. Jag har för flera år sedan hyllat Joseph LoDucas underbara score till filmen här, en lyssning är att rekommendera! Trots att LoDuca funnits med Raimi ända sedan The Evil Dead tycks de faktiskt inte vara kompisar sedan barnsben eller gett varandra rat tails i omklädningsrummet i high school. D.S.

Annonser

alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back

Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.

Och det är väl ungefär så långt den samlade påhittigheten hos Dario Argento, Lamberto Bava, Franco Ferrini och Dardano Sacchetti sträcker sig. I övrigt har vi i princip exakt samma zombieupplägg som i första filmen.

Nej, förresten, lite mer har man faktiskt lyckats klämma ur sig. Nu rullar det en film på TV (på alla hyresgästernas TV-apparater! Minns ni den gamla goda tiden när alla såg samma sak på TV vare sig man ville eller inte?) som eventuellt skulle kunna utspela sig i den värld som vi lämnade i originalet. Fyra ungdomar smiter in i ”the forbidden zone” där de hittar ett demonlik. En av tjejerna (givetvis, tjejer existerar väl bara för att krångla till saker och ting?) har struntat i att plåstra om sitt skärsår som är ganska rejält eftersom blodet rinner från handen på henne. Ur hand i mun, heter det ju och den väntade munnen tillhör förstås demonliket som inte är dödare än att det vaknar till liv igen.

Superbortskämda Sally har under tiden fått ett vredesutbrott i en av höghusets lägenheter och beslutat att straffa alla sina kompisar genom att strunta i sin egen födelsedagsfest. (Tji fick hon, eftersom ingen ens tycks märka att hon är frånvarande). Nu sitter hon och tittar på TV-filmen när den återuppväckta demonen plötsligt tränger ut genom TV:n och in i Sally. Sally bestämmer sig för att röja upp lite bland sina otacksamma kompisar och nu har vi fullskalig zombiemayhem.

Det var kanske inte rimligt att förvänta sig att Lamberto Bava skulle ha blivit en bättre regissör på den korta tid som hann förlöpa mellan original och uppföljare. Om det ens hann förlöpa någon tid alls? Tack vare att det mesta i filmen är remarkabelt ospännande känns Dèmoni 2 stundtals väldigt lång. Å ena sidan hålls ett visst intresse vid liv eftersom det, jämfört med biografen, finns en större byggnad att sprida ut sig i – här kan man gömma sig i både hisschakt och garage. Å andra sidan finns det den här gången spår i berättandet som inte leder någon vart alls.

Sallys föräldrar är ute och dricker öl samtidigt som de livligt hoppas att dotterns fest inte går allt för vilt till och sedan ser vi aldrig till dem mer. Större delen av filmen står det en stackars hunsad festdeltagare utanför huset och inväntar en viss Jacob vars bilgäng motsvarar Rippers i originalet. Det enda som sedan händer är att Jacob krockar med den oroliga modern till lille Tommy som är ensam hemma i lägenheten och inte svarar i telefonen. Gissa varför…

Demonsminkningen har förvisso utvecklats mer än Bavas regi, men vad hjälper det när defilment inte är läskigt på någon fläck? Dess status i skräckgenren får inte heller mycket till stöd från en demonvarelse vilken skulle passat bättre som en lätt efterbliven gremlin-kusin från the old country.

Det finns dock en tredje sida till allt detta och det är gänget som från början befinner sig i husets gym. Under ledning av den muskulöse Hank (till förvillelse lik den stilettbärande hallicken Tony från originalet, vilket är föga förvånande eftersom bägge rollerna spelades av en viss Bobby Rhodes) tar sig barbröstade män och gympadressbeprydda kvinnor ned till garaget där de gör halvhjärtade försök till ett last stand. Förutom killarna som inte kan få nog av att lyfta skrot och därmed blir ihjälklämda i sina gymmaskiner. Det är ändå något visst med 80-talets träningsmode, vilket inte minst Eric Prydz var nog så medveten om.

Demonstatus:
Jag kan tycka att själva demonstarten är bättre och mindre slumpartad än i originalet. Här görs det tydligare att smittan sprids genom filmen och TV-apparaterna. TV-filmen innehåller en rätt lång VO som möjligen skulle kunna ge mer information men tyvärr var ljudet på min kopia alldeles för dåligt för att jag skulle höra vad som sades.

I likhet med originalet är det besatthet som gäller (vad vi kan se) och någon slags metamorfos. En utveckling är att demonernas blod (enligt Wikipedia ska det dock vara “bile”) både är Alienfrätande och kan sprida smittan. Dessutom kan även djur besättas.

När ”historien” i princip bara blir en upprepning av originalet blir också zombiekopplingen ännu tydligare. För vad är väl mer zombie än ett gäng osmittade under belägring som undan för undan faller offer för de hungriga horderna?

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Läs hela inlägget här »

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Läs hela inlägget här »

Dags för ytterligare en film som i likhet med Nazis at the Center of the Earth faktiskt blev bannlyst från 2016 års Halloween-tema.

***

zombie-assalt. titel: Zombie Ass: Toilet of the Dead

Den unga Maki vill hemskt gärna bli modell. Och det vet ju alla att modeller ska vara supersmala. Men att svälta sig, köra fingrarna i halsen eller oupphörliga lavemangskurer är inget för den kluriga unga kvinnan. Hon har istället listat ut att modellens bäste vän förstås är…tadaaa, binnikemasken!

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg