Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

The ABCs of Death (2012)

Om någon film skulle kunna sägas förkroppsliga årets gångna Halloween-tema skulle The ABCs of Death om inte annat vara en konkurrenskraftig kandidat. Hela 26 kortfilmer från Nord- och Sydamerika, Europa, Australien och Asien. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här ett par guldkorn men man måste också sortera igenom en hel del skräp för att komma dithän. Och medan andelen guldkorn inte ligger på mer än runt en femtedel, gör å andra sidan blotta mängden bidrag att det hela rullar på i ganska god fart. Man behöver aldrig lida särskilt länge åt gången om vi säger så.

Ku bei (2021)

alt. titel: La Tristesse, The Sadness

Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.

Pengabdi Setan (2017)

alt. titel: Los hijos de Satán, Satan’s Slaves

En gång var Mawarni ung och vacker, med en ung och vacker röst. Men ibland kan åren vara extra grymma och här ligger hon nu, paralyserad av en okänd sjukdom. Maken Bahri och de fyra barnen, med äldsta dottern Rini i spetsen, börjar få det allt tajtare ekonomiskt i takt med att moderns skiv-royalties sinat. Särskilt som de bor i farmodern stora hus, vilket kostar alldeles för mycket att underhålla.

Kamera o Tomeru na! (2017)

alt. titel: Ne coupez pas!, Zombie contro zombie, Zombis, Cámara, ¡Acción!, One Cut of the Dead

Shin’ichirô Uedas debutfilm kräver lite tålamod. Det första steget är relativt kort, vi behöver bara uthärda ett par minuter av fullkomligt undermålig zombie-som-stalkar-skrikande-tjej-action innan scenen bryts av regissören Higurashi. Ok, inga större problem att vara med på det tåget – vi såg alltså en del av inspelningen av en zombiefilm. Teamet har samlats i ett övergivet vattenfiltreringsverk som utvalts med största noggrannhet av Higurashi själv. Han har faktiskt sänkt både själ, hjärta och privatekonomi i filmen man nu arbetar med och är därför något pressad.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.