You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.
Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.
Att läsa om albumet nu, med lite vanare serie-ögon, var faktiskt riktigt underhållande. Volymen omfattar ”Giant-Size X-Men” nummer 1-4 och de ”vanliga” numren 94-119, alla från 1975-1978. Giant-Size X-Men introducerar läsarna i äventyret Deadly Genesis! till ett ganska varierat gäng mutanter, bland andra Piotr Rasputin, Kurt Wagner, Ororo Munroe och Logan. Eller, som vi känner dem: Colossus, Nightcrawler, Storm och Wolverine. De blir sammankallade av professor Charles Xavier eftersom de ursprungliga X-Men (Marvel Girl, Iceman, Angel, Havok och Lorna Dane) är mystiskt försvunna. Kan de nya X-Men månne hitta igen dem? Det kan de nya X-Men och måste slåss mot Krakoa…The island that walks like a man! på kuppen. När detta äventyr väl är klart tar #94 vid.
Såvitt jag kan förstå är en stor anledning till att man startar samlingsvolymen på just #94 är författaren Chris Claremont. Claremont basade för utvecklingen av X-Men som ledde till det enormt populära gäng som vi är bekanta med idag. Och utan att jag har läst något av X-Men äventyren som föregår Claremonts kan jag förstå den populariteten. Trots att äventyren ibland kan vara både knasiga och överdrivna lyckas Claremont ändå frambringa både känslor, relationer, personligheter, spänning och förundran.
Och han bränner igång dessa nya X-Men i princip omedelbart. För vana läsare antar jag att det kom som en chock att alla de gamla X-Men, utom Cyclops, tackar för sig efter äventyret med Krakoa och drar med sitt pick och pack. Därmed är det upp till Xavier och Cyclops att försöka skapa en ny teamkänsla, vilket inte alltid är det lättaste. Särskilt inte med frifräsare som Wolverine och Thunderbird i mixen. Thunderbird, säger ni? Japp, Xavier värvar inledningsvis apachen John Proudstar som verkligen gör skäl för sitt namn. Wolverines lonewolf-attityd är en västanfläkt jämfört med Thunderbirds.
Men det skulle inte vara länge. Redan #95 (Warhunt!) varnar på omslaget : ”Not a hoax! Not a dream! This issue an X-Man DIES!”. Eftersom där också finns ett slags emblem med alla medverkande mutanter utom John Proudstar är det inte särskilt svårt att lista ut vem av dem som kommer att få stryka på foten. Thunderbirds död ger emellertid ledaren Cyclops gruvliga skuldkänslor, trots att dödsfallet helt uppenbart berodde på ren idioti från offret självt.
Och Cyclops skulle inte få vila någon längre stund. I #97 (My brother, my enemy! (tycker vi oss ana en viss utropstecken-sjuka i rubriksättningen?)) tvingas han slåss mot sin bror Havok, i #98 (Merry Christmas, X-Men — The Sentinels Have Returned!) måste de än en gång möta de fruktade Sentinels och glappet mellan #100 (Greater Love Hath No X-Man…) och #101 (Like a Phoenix, from the Ashes) resulterar i omvandlingen av Cyclops älskade Jean Grey till Phoenix.
Fullt ös medvetslös, alltså. Men Claremont ska inte ha hela äran. #94-107 tecknades av Dave Cockrum och därefter togs pennan över av John Byrne. Bägge två är duktiga men jag känner mig ändå lite mer dragen till Cockrums ibland helt fantastiska skapelser som inte låter sig begränsas av enskilda paneler. Inte minst i de äventyr som tilldrar sig utanför jordens atmosfär är universum oändligt svart och ett helt uppslag kan till synes utgöras av ett kaosartat sammelsurium. Men när man tittar lite närmare ser man att vänster halva beskriver vad som händer i nutid medan höger låter ana vad som komma skall och Cockrum har lyckats smälta samman bägge elementen som att det ser ut som en enda bild. Nästan lite Tenet-varning där, skulle jag vilja påstå.
Byrnes stil är precisare och i vissa avseenden smartare, han är bättre än Cockrum på att teckna trovärdiga kroppar (ibland ser särskilt Cockrums Storm rent märklig ut) och naturligtvis på intet sätt dålig. Men upplevelserna jag får från honom är mindre maffiga och andäktiga, även om exempelvis Phoenix-skapelserna i #108 (Armageddon now!) är imponerande. Cockrums teckningar kan verkligen kännas som ett slag i magen när jag får ett upplag för ögonen och dit når inte Byrne.
Utan att ha läst särskilt många andra X-Men-serier (fast nu är jag förstås rätt sugen) kan detta album nog vara en bra introduktion eftersom det här är de första numren som formade det X-Men-gäng som vi blivit bekanta med i filmerna. Sedan går det inte att komma från det faktum att de är från andra halvan av 70-talet med allt vad det innebär av smålarviga kärleksförhållanden, Banshees överdrivna irländska, fjantig humor, teatraliska utrop (”I am the…Juggernaut!”) och övertydliga pratbubblor (”The paste seems almost…alive! It is spreading all over my body! Try as I might I cannot tear free of it. [—] For all my vaunted strength, I am helpless!”).
Men ändå: bra berättande, bra teckningar samt onomatopetiska uttryck som snikt, bamf, fwhump, shkow, karam och screeeeeee. What’s not to like?
alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen
Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.
Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.
Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.
Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.
Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.
Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.
Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.
För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.
Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.
Men nu är Hellboy-oskulden spräckt och även om det finns andra serier jag än så länge tycker bättre om smakade detta inte alls dumt. Samlingsvolymen (bestående av fyra olika delar, publicerade mellan mars och juni 1994) börjar på en välbekant plats – en karg liten ö utanför den skotska kusten anno 1944. Där håller Hitlers ockulta team, med den galne munken Rasputin i spetsen, på att genomföra en helvetisk ritual som ska förändra världshistorien.
Men halvdemonen som Rasputin frammanar kommer inte till den ön, utan till en övergiven gammal kyrka där ett helt annat team står redo. Professor Trevor Bruttenholm tar sig an ”Hellboy” som kommer att växa upp inom den amerikanska hemliga organisationen Bureau for Paranormal Research and Defenses (BPRD) hank och stör.
I Seed of Destruction måste Hellboy, samt kollegorna Abe Sapien och Liz Sherman, ta reda på vad som hände hans fosterfar på en olycksalig resa till Arktis och vad som kort efter hans återkomst orsakade professorns hiskeliga död i tentaklerna på ett grodlikt monstrum.
Det är förstås svårt att inte spana efter teman och detaljer i serien som kan ha letat sig in i del Toros första Hellboy-filmatisering. En hel del är som synes bekant men vad jag kan förstå innehåller filmen dessutom händelseutvecklingar som serieläsarna fick vänta på. Själva historien tycker jag dock mycket om, naziockultism funkar ju alltid och hänvisningar till Rasputin likaså. Att här sedan finns en ordentlig dosis Lovecraft-tentakler och gamla gudar, eventuellt härbärgerade i en annan dimension, gör det hela bara ännu smakligare.
Mignola (tillsammans med John Byrne i denna första serie) berättar sin historia med både inslag av gamla dokument (alltid ett säkert kort för min del) och diverse tillbakablickar som vävs in på ett fint sätt i den övergripande historien. Jag kan också tycka att den sista vändningen blev ganska trevlig, där Liz får spela en betydligt större roll än i filmen. Vilket å andra sidan gör Rasputins enormt elaborerade plan något överarbetad.
Mitt omedelbara intryck av Mignolas bilder är att de känns lite blaffiga och otydliga eftersom han sällan väljer att linjera vare sig paneler eller figurer. De mest framträdande färgerna är blödande rött och glupande svart, med vissa inslag av grodgrönt och isblått. Men när jag mot slutet av albumet kommer fram till ett par tidiga bonusserier har jag vant mig så pass mycket att bonusarnas mer traditionella utseende känns lite för strikt för att passa en figur som Hellboy.
Vilken å andra sidan för min del här inte alls hinner få den väldefinierade personlighet som han uppvisar i Ron Perlmans skepnad. Hellboy påminner mest om en Hulk med en ganska distanserad intern monolog eftersom det bara tycks vara när han blir riktigt förbannad som han kan göra rejäl nytta. Men även om det inte spills så många ord på det blir det också uppenbart att han är obrottsligt lojal mot såväl sin fosterfar som Abe och Liz. Vilket inte heller känns som om det skulle lira så bra med Rasputins master plan ”Project Ragna Rok”.
En läsning som gav klar mersmak med andra ord. Det finns alldeles för mycket bra serier där ute i världen.
China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.
Läs hela inlägget här »
När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.
Läs hela inlägget här »
Ända sedan slutet av 90-talet, femton år efter att den första Conan the Barbarian hade premiär, hade det snackats om ytterligare en uppföljare i Conan-serien. Vi skulle då bjudas på en åldrande Conan, givetvis spelad av allas vår favoritbarbar: Arnold Schwarzenegger. Men tiden gick och inte förrän på det (mycket) tidiga 2010-talet lyckades man göra verklighet av projektet. Nu hade det dock gått så lång tid att det inte var läge för ytterligare en uppföljare – istället fick vi oss en remake.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Barbarernas hämnd
Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren
Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan barbaren
Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.
Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.
Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.
Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.
Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.
Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).
Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.
En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.
***
alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant
Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.
I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.
Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.
Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?
I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.
Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.
Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.
Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!
That’s what HE said!