You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Annonser

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Men innan dess blir Ig Parrish ”välsignad” med ett par horn i pannan och de får hans medmänniskor att be honom om lov att utföra sina innersta och mest skamliga önskningar. Mamman som vill ta itu ordentligt med sin oregerliga dotter och dessutom bli ordentligt påsatt av golftränaren. Receptionisten som vill be sagda mamma och hennes osnutna unge att dra dit pepparn växer. Journalisten som är beredd att göra vad som helst för scoopet hon behöver för att kickstarta karriären.

Hans egen mamma vill helst av allt att Ig och hans problem bara försvinner ur hennes liv. Ig är nämligen misstänkt för att ha mördat sin flickvän Merrin och alla hörde dem ju bråka högljutt den där kvällen när Merrin dog. Ig själv har inget alibi för mordet och med ett par horn i pannan samt folk som kläcker ur sig både det ena och det andra runt omkring honom börjar han undra om det kan vara så illa att han verkligen har mördat Merrin och sedan helt enkelt glömt bort alltihopa?

Jag tyckte Joe Hills Horns var helt ok och med Alexandre Aja vid regissörsratten och Daniel Radcliffe som Ig Parrish har suget efter filmatiseringen funnits där sedan premiären.

Och inte smakade den filmiska Horns så illa? Inte illa alls, faktiskt. Min största fundering gällde hur manuset (skrivet av för mig okände Keith Bunin) skulle hantera de mångahanda religiösa och existentiella funderingar som Joe Hill tenderade att grotta ned sig lite väl mycket i. Inte mycket av det finns kvar och det är till historiens fördel kan jag tycka. Nu blir det mer fokus på mysteriet med Merrins död. Den övernaturliga delen med hornen och gud och djävulen och kristenhet i största allmänhet förvandlas snarare till en bonus. Särskilt de korta, för handlingen meningslösa, dialogerna levereras med en avslappnad trovärdighet (under förutsättning att de oftast involverar en hornprydd kille, vill säga)

Det fanns faktiskt många saker att gilla i Ajas adaption. En del scener och bilder är oerhört snygga, alternativt effektiva, vilket kanske inte borde komma som någon större överraskning – Aja brukar ha ett bra öga för sådant. Den andlösa spänningen som Aja skapade i genombrottsfilmen Haute Tension lyser däremot med sin frånvaro och med filmer som Mirrors och Pirahna 3D i backspegeln är det kanske dags att sluta vänta på den.

Överhuvudtaget är även skådespelarprestationerna riktigt fina. Till en början har jag lite svårt att övertygas om Harry Potter som Plågad Ung Man. Men när det börjar komma flashbacks och det blir tydligt hur Daniel Radcliffe kan ställa om hela sin uppenbarelse till en mer obekymrad dåtid blir jag lite mer imponerad. Radcliffe står tillsammans med Joe Anderson som spelar hans knarkmagre trumpetarbror Terry för Horns bästa insatser. Att fixa pålitliga veteraner som David Morse, James Remar, Kathleen Quinlan och Heather Graham i små men viktiga biroller blir ytterligare bevis för att vi här har att göra med ett castingteam som kan sin sak.

Ett par saker drar dock ned det generella intrycket. Anledningen till att saker och ting blev som de blev lyckades jag tappa bort lite i bokens religiösa moras men här kändes just den utvecklingen aningens lökig. Jag känner inte att vare sig Juno Temple (förvisso änglalikt vacker) som Merrin eller Max Minghella (jupp, Anthonys son) som Igs bäste kompis Lee lämnar de bestående intryck som jag hade önskat. Men i rättvisans namn hade de inte så mycket att komma med hos Joe Hill heller.

Den största nackdelen ligger dock tyvärr i filmens effekter som är alldeles för uppenbart (och inte särskilt bra) CGI:ade. Under större delen av Horns kunde jag inte låta bli att fundera på vilken sjujäkla mycket bättre film det här hade blivit om man istället kostat på sig lite rejäla praktiska effekter.

Joe Hill avslutar sin bok lite svagt och Ajas film undgår inte samma öde. Men fram tills dess var detta helt klart underhållande.

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.

Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.

Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?

Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).

Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.

The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?

Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg