You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.
Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown
Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.
alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III
Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
Efter tre timmar alt. titel: Zootropolis
Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.
alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride
Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.
That’s what HE said!