You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

En mindre pluton aurors är på plats för att hålla ordning på den ondsinte typen, vars tunga var så hal att hans amerikanska fångvaktare såg sig nödsakade att skära av den. Hard core är bara förnamnet med andra ord. Som om inte denna olycksbådande början vore gott nog är det dessutom ett sjujäkla oväder när den thestrel-dragna vagnen lättar mot ”the old country”.

Så det säger sig självt att transporten inte ens hinner ut ur ”the new country” innan saker skiter sig rejält och ett antal döda aurors senare är Grindelwald en fri man. Det innebär i sin tur att alla magiska organisationer rustar sig till strid, så också det brittiska Ministry of Magic. Ett stelopererat etablissemang som frifräsarzoologen Newt Scamander inte har den minsta vilja att börja jobba på. Trots, eller kanske tack vare, att hans bror Theseus är en av dess unga män i karriären.

Men när Newts gamle lärare på Hogwarts, Albus Dumbledore, kallar hamnar saken i ett annat ljus och snart befinner sig Newt i ett grått CGI-Paris, till förvillelse likt det grå CGI-London han just lämnat.

Det är aldrig ett bra tecken när man bänkar sig inför en uppföljare och inser att ”shit, jag har inte det blekaste minne av vad som hände i förra filmen!” Nu blev The Crimes of Grindelwald för all del inte fullkomligt obegriplig på grund av den missen men jag tror att historien tjänar på att man har Fantastic Beasts… i någorlunda färskt minne. En åtgärd som förvisso inte underlättas av att den var så pass lättglömd.

Om det är på grund av detta eller filmen i sig är svårt att veta, men detaljerna i The Crimes of Grindelwald teflon-glider även de ganska snabbt bort ur hjärnvindlingarna. Jag blir inte helt klar över exakt varför Dumbledore vill att Newt ska göra det han nu ska göra i Paris. Bevekelsegrunderna hos Grindelwald själv är inte heller solklara, bortsett från att han söker makt och inflytande med övertydliga paralleller till dagens politiska klimat.

J.K. Rowling skapade ett rasist-element redan i Harry Potter-serien. Dels genom sin indelning mellan mud-bloods och pure-bloods, dels genom den nedlåtande muggle-attityden från vissa personer i det magiska samhället. I denna historiska tillbakablick uppfattar jag det som att Grindelwald vill göra sig av med muggle-delen av mänskligheten eftersom den är mindre värd men samtidigt farlig i all sin primitiva magi-okunnighet.

Han är dock ännu inte fullskaligt Voldemort-galen, utan tillhåller sina underhuggare att de måste vakta på sina ord. Det ska inte vara tal om att göra sig av med muggles, men det magiska samhället får inte hindras i att ”utöva sin frihet”. Muggles är inte ”lesser, but different”. Så ”for the greater good” är det väl ändå bättre att hålla magi och muggles åtskilda? Rimligt och resonabelt kan man tycka. Men förstås också farliga tankegångar eftersom det i filmen (till skillnad från verkligheten) aldrig finns den minsta tvekan om vad som döljer sig under de fina fraserna. Vi ser ju med egna ögon hur Grindelwald och hans anhang dela ut Avada Kedavra-förbannelser som smågodis vid Halloween.

Parallellt med detta tema är Rowling så pass förtjust i sina föräldralösa gossar att han låtit Credence Barebone från Fantastic Beasts… ta Harrys plats. Den unge mannen är fylld av längtan efter en familj och ser genom den en lockande (men givetvis imaginär) nyckel till sin egen identitet. Jag kan också tycka att det går att se vissa likheter mellan vår hjälte Newt och Harry i det att ingen av dem är särskilt makthungrig men heller inte accepterar att inordna sig bara för att auktoriteten säger åt dem.

Av det lilla jag minns från Fantastic Beasts… blev det inte riktigt så häftig med Newts olika djur som jag hade trott. I det avseendet är första halvan av The Crimes of Grindelwald ett steg i rätt riktning och jag började hoppas på en riktigt bra film. Men sedan tappar både Rowling och regissören David Yeates fullkomligt greppet om historien. Den urartar till en slags hjärtenovell-historia med det ena familjebandet osannolikare än den andra. Det hjälper inte saken att det hela till slut är så komplext att monologerna och expositionsscenerna måste bli lika mångahanda som Ollivanders trollspö-lådor.

Av de nya krafterna på skådissidan tyckte jag framförallt att Jude Law var en riktigt bra yngre upplaga av Albus Dumbledore medan Grindelwald i Johnny Depps skepand aldrig blir något annat än Johnny Depp. Skillnaden mellan de bägge skådisarnas utseende och kynne är så påtaglig att den lilla homoerotiska antydan som dyker upp känns påklistrad, närmast slumpartad, till sin karaktär.

Självklart kommer jag att se fortsättningen på äventyret men The Crimes of Grindelwald lämnar mig inte i en stämning som gör att jag kommer att springa benen av mig för att hugga den på premiärdagen.

Annonser

Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…

***

alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.

I alla fall i det amerikanska och historiska perspektivet. Magizoologen Newt Scamander anländer till New York 1926 i akt och mening att anskaffa märkliga kreatur, så väl lagliga som olagliga. Han är en smalare Hagrid med mindre ansiktsbehåring, mer fräknar och snyggare överrock skulle vi väl kunna säga.

Scamander går snart i klinch med både tjänstekvinnan Tina Goldstein och den amerikanska motsvarigheten till Ministry of Magic, Magical Congress of the United States of America (MACUSA). Tina, som förgäves försöker få mer utmanande uppdrag på fältet, tar sig an Scamander för att hans eskapader i bästa fall ska kunna få hennes överordnade att uppmärksamma hennes dådkraft.

Samtidigt hotar en mörk kraft New York och då menar jag inte anti-häx-agitatorn Mary Lou Barebone som håller organisationen New Salem Philanthropic Society och sina många fosterbarn i samma, fasta grepp.

Alltså, jag vet inte jag… Nog för att det var rätt trevligt att återse lite magi-vardag men redan när jag tittade på Fantastic Beasts and Where to Find Them hade jag svårt att gripas av den där känslan av förundran som jag ändå alltid förknippat med Harry Potter. Och nu, mindre än en vecka efteråt, måste jag verkligen anstränga mig för att komma ihåg själva historien.

Jag blev aldrig tjusad av allt som gömdes i Scamanders bedrägligt normalstora resväska, bland annat för att jag upplevde CGI:n som bristfällig. Dessutom är det alltid svårt att få till olika märkvärdiga kritter, särskilt som de ska vara tillräckligt små för att hanteras av människor (lex Porg).

Möjligen beror det hela till viss del på att Eddie Redmayne inte funkade så bra i den rätt fysiska roll som man placerat honom i, han ingjuter inte det lugn och förtroende som skulle behövas. Han lyckade däremot bra med att understryka Scamanders pojkaktighet och aviga sociala sätt. Men när det gäller naturlighet måste han se sig slagen av Dan Fogler som spelar den rundnätte sidekicken Jacob Kowalski. Och trots att manuset inte gav henne så mycket att arbeta med tyckte jag även bättre om Katherine Waterstons Tina Goldstein. Faktum är att jag hittills nog inte sett en enda film där jag inte gillat Waterstons prestation och rollfigur.

Fantastic Beasts… var ett helt ok försök att återuppliva en hel värld men föll tyvärr på att inte ingå i en serie som de tidigare filmerna. Nu saknade jag en hel del bakgrund som kunde ha gett mig ett bättre engagemang för de olika aktörerna.

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Jumanji, Jumanji 2

Bethany är snyggistjejen vars högsta mål här i livet är att ta den perfekta selfien. Fridge är footballkillen som måste köpa sina skoluppgifter för att klara betygen. Spencer är dataspelsnörden som Fridge köper skolarbetena av. Martha är pluggistjejen som inte ser någon poäng i vare sig teamwork eller fysisk aktivitet som inte leder till att hon kommer in på Princeton.

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Ignite Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser