You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.
Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.
Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.
Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.
Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.
Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).
Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.
Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.
The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.
Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.
Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken.
Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.
Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.
Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.
Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?
Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).
Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.
The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?
Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.
Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?
Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.
Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!
Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.
That’s what HE said!