X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.

Men allt är förstås rent hittepå och ”William Heaney” heter egentligen Graham Joyce. Eller ”hette” om vi ska vara nogräknade eftersom den brittiske författaren gick bort 2014, inte ens 60 år gammal. Han hade vid det laget dock hunnit skriva ett gäng böcker, många av dem prisbelönta eller åtminstone -nominerade. En av dem är dagens Memoirs of a Master Forger.

På Joyces Wikipedia-sida ser jag att ”publishers and critics alike” har funnit det knepigt att säkert genrebestämma författarens produktion som spänner över både åldersgränser och innehåll som kan klassificeras som såväl fantasy, sci-fi och skräck, som vanlig, hederlig mainstream.

Memoirs… är definitivt en vuxenbok men jag önskar att jag varit lite mer beredd på det där flytande innehållet. Nu tog jag mig an boken med löftet om insikt i bokförfalskningsbranschen, plus en saftig demonhistoria, och jag fick egentligen ingetdera. Delen som handlar om William Heaneys bedrägerier finns främst på plats för att dels signalera vartåt vår huvudpersons moralkompass pekar, dels addera en del press när det tycks som om hans senaste uppgörelse ska gå om intet, vilket i så fall skulle göra honom bankrutt.

Demondelen omtalas i sin tur tydligt som att demoner mest kan ses som manifestationer av människors känsloliv eller psykiska hälsa. Det är ingen tveksamhet om att Heaney verkligen ser demoner i fysisk form men som sådana blir de aldrig mer spännande än att vara uttryck för exempelvis missbruk, förälskelse, lust, avund eller psykoser. Deras när- eller frånvaro blir mer ett sätt för Joyce att spekulera en del kring människors mående och bevekelsegrunder. I det skulle man nästan kunna säga att Memoirs… påminner betydligt mer om en vanlig, hederlig psykologisk mainstream-roman.

Heanys röst i romanen är förvisso ganska underhållande, lagomt cynisk, vass och sarkastisk men i slutänden tycker jag som sagt att det som händer inte är tillräckligt intressant. Möjligen att Memoirs… var så pass välskriven att jag skulle kunna tänka mig att försöka mig på någon av Joyces mer kända alster, exempelvis The Tooth Fairy (”fantasy horror novel” och vinnare av British Fantasy Award 1997) eller The Facts of Life (”historical fantasy novel” och vinnare av World Fantasy Award 2003).

Nästa år i Berlin (2018)

Som 17-åring kommer Astrid Seeberger till Sverige i slutet av 60-talet, bland annat för att fly undan en komplicerad relation till modern. År 2007 reser hon till Stuttgart för att ombesörja samma moders dödsfall som inträffat plötsligt och oväntat. Döden får dock dottern att börja fundera på modern och förutsättningarna för hennes uppväxt och efterföljande liv i ett av andra världskriget delat Tyskland.

Japp, ytterligare en skildring som tar huvudsakligt avstamp i andra världskriget. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte fann tillräckligt mycket nytt eller berörande i Nästa år i Berlin för att den på något positivt sätt skulle sticka ut från mängden av andra romaner på liknande teman. Beskrivningen är i någon mån självbiografisk, om det nu skulle göra den mer smaklig för läsare som är intresserade av komplicerade familjerelationer. Jag tillhör dock inte den skaran.

Möjligen kastar boken en smula nytt ljus utifrån det faktum att Seebergers familj splittrades i och med uppdelningen i Öst- och Västtyskland. Hennes egen familj levde i Västtyskland på 50-talet när modern fick veta att bland annat hennes föräldrar överlevt kriget och nu bodde i Östtyskland. Under ett antal år får sedan Astrid följa med mamma för att besöka morfar och mormor i DDR.

Hade Seeberger lagt ut texten om de faktiska förhållandena i DDR under den här perioden eller bemödat sig att skapa historiska sammanhang i något annat avseende är det fullt möjligt att jag tyckt bättre om Nästa år i Berlin. I nuläget är boken istället främst en familjeskildring med ett lätt experimentellt berättande som inte alls passade mig. Lyckligtvis är verket slimmat och tar därför inte lång tid att avverka.

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)”

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Moana (2016)”

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Encanto (2022)”

The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”

Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

Fortsätt läsa ”Die unendliche Geschichte (1984)”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”