You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasy’ category.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
När det gäller Tim Burtons adaption av Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory är den relativt bokstavstrogen, både vad gäller rollfigurer, handling och stämning. Jag gissar att det beror på att det är en förlaga som ligger förhållandevis nära Burtons eget uttryck – det kan vara både spännande, läskigt och sorgset men hela tiden med en grundläggande godmodighet och välvillighet.
Men när det gäller Ransom Riggs böcker visade det sig inte bara snabbt att det handlade om en hel trilogi (Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children följs av Hollow City och Library of Souls) utan också att Burtons gladlynta adaption låg rätt långt ifrån sin förlaga. Filmens snabba hantering av huvudpersonens psykiska hälsa efter att ha sett ett veritabelt monster attackera och döda hans farfar utvecklas i boken till att bli en hjärtskärande beskrivning av oförstående vuxna, ångest och psykisk ohälsa.
Nej, vår huvudperson och berättare Jake Magellan Portman mår inte alls bra efter farfar Abrahams död. Psykologer, kuratorer och psykiatriker pumpar honom full med piller för att han ska komma till insikt om att monstret han såg var ren inbillning. Varken pappa eller mamma orkar på allvar ta itu med sin ångestridne son utan lämnar med varm hand över den detaljen till Dr. Golan. Pappa passar dessutom på att lägga ut texten om vilken usel far Abraham var – ofta frånvarande och sannolikt då även otrogen mot Jakes farmor.
Men efter diverse äventyr på ön Cairnholm utanför Wales kommer så Jake i kontakt med Miss Peregrine samt de besynnerliga barn som hon vakar över och tar hand om i tidsloopen där det alltid är den 3 september 1940. Eldfängda Emma, osynlige Millard, Hugo som har en hel bikupa i magen, vrålstarka Bronwyn, Olive som är lättare än luft och Enoch som kan väcka både döda personer och materia till liv.
Naturligtvis kommer det inte som någon större överraskning för den någorlunda rutinerade YA-läsaren att Jake själv inte alls visar sig vara så trist och vanlig som han själv trott. Han hamnar mitt i en bitter kamp där fiender ansätter de besynnerliga från alla håll och kanter. Naturligtvis kommer det inte heller som någon större överraskning att Jakes färdigheter ska visa sig vara av största betydelse för just den kampen.
I fokus under alla tre böckerna står Jake och Emma. Emma, som först fäster sig vid Jake enbart på grund av den koppling han utgör till sin egen farfar som hon älskade, är en synnerligen handlingskraftig ung kvinna och jag gillar verkligen hur Riggs ständigt lyfter fram hennes moral och patos. Samtidigt är det förstås lite frustrerande att det i början är hon som har ett avgörande inflytande på Jakes försiktiga 00-talsperson men att det i slutänden blir han som leder den besynnerliga motståndsrörelsen mot de fientliga wights. Jag blir också väldigt nyfiken på varför manuset till Burtons film inte lät henne behålla sina eldkrafter utan bytte ut dem mot Olives luftförmågor.
Burtons filmatisering plockade in en hel del humor i sin berättelse men det får man vara beredd att avstå i de litterära förlagorna. Inte så att de är uteslutande gravallvarliga, men i likhet med många andra YA-serier (The Hunger Games, Divergent, The Maze Runner) innehåller Ransom Riggs trilogi många ruggigheter. Ibland görs det kanske väl övertydligt när Jake reflekterar över vilket bomullsinlidat liv han levde innan sina besynnerliga äventyr men ofta tycker jag att effekten fungerar ganska bra, exempelvis när han förväntar sig en slags Oliver Twist-musikal-idyll i London-området Devil’s Acre men istället möts av något som ligger närmare en victoriansk vardag med allt vad det innebär av smuts, sot och sjukdomar.
Ska man ta del av både film och böcker skulle jag vilja hävda att det är mer eller mindre en förutsättning att ta dem i samma ordning som jag, det vill säga filmen först och böckerna sedan. Har man väl läst och tyckt om böckerna skulle jag gissa att filmen känns allt för lättviktig och ytlig.
Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children (2011)
Hollow City (2014)
Library of Souls (2015)
Annonser
Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.
Den som ger Manny det namnet är Paul Danos Hank. Han har likt Tom Hanks varit skeppsbruten under en längre period men istället för volleybollen Wilson hittar Hank och Manny alltså varandra. Kruxet är bara att Manny av allt att döma verkar död. Men under Hanks ömma omvårdnad (och direkta order: ”Speak up, Manny!”) börjar den likbleke Manny så smått vakna till liv, i alla fall så pass mycket att de två kan ha långa diskussioner om Livet och Kärleken.
Att sätta titeln Swiss Army Man på filmen, som en liten krok som hugger tag i den potentielle tittarens nyfikenhet, är smart. Och det finns absolut fog för den, för Manny har nämligen en överraskande mängd kroppsliga funktioner som Hank kan använda för att ta sig tillbaka till civilisationen. Som en kompass-penis exempelvis. Men huvudsaken med Swiss Army Man är inte alla mer eller mindre bisarra och makabra användningsområden av Mannys kropp.
Inte för min del i alla fall. Istället fångas jag av den mot all förmodan fina historien om en vänskapsrelation som är så innerlig att den ibland gränsar till en kärleksrelation. Som död minns Manny inte så mycket av vardagen och Hank måste därför försöka förklara vad koncept som ”hem” och ”kärlek” är och varför han längtar till dem. Förklara hur man kan längta tillbaka till ett samhälle fullt med konventioner och sociala regler som säger att man inte kan fjärta när och var som helst. Utöva lite lagomt med självterapi när det är Manny som uttalar alla nedvärderande tankar om sig själv (rädd, efterbliven, ful, äcklig, värdelös) som Hank redan tänkt på egen hand.
Undan för undan blir det tydligt att Hank inte varit någon särskilt lycklig person och att Manny kan vara den förste som han någonsin kunnat öppna sig för. Hela filmen hänger förstås på prestationerna från Paul Dano och Daniel Radcliffe och de är jättefina tillsammans, ett resultat som bygger på både ett underfundigt manus och en dynamisk leverans. Särskilt trevligt var det att bli påmind om hur pass duktig Paul Dano är som skådespelare. Han är naturligtvis alltid bra men spelar oftast roller som gör att man inte känner sig särskilt vänligt stämd mot honom. Hank är i det sammanhanget remarkabelt vanlig för att vara en Dano-roll.
Swiss Army Man är klurig och rolig och knasig och härlig men bara så länge den håller sig till den värld som skapas mellan Manny och Hank (”We sang and we danced and it was beautiful”). När andra människor stövlar in och river upp deras lilla kokong av samförstånd rasar också en del av filmen ihop för min del. Inte så mycket att den blir direkt dålig, lyckligtvis. Men de gränser mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet, som jag kunde ignorera när det bara var de två gör sig påminda i allt för hög utsträckning.
Förresten, var det bara jag som tyckte att Paul Dano i röd peruk var oroväckande lik Saoirse Ronan?
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Trots att Jake med hjälp av psykiatrikern Dr. Golan lyckats rationalisera upplevelsen (vildhundar tog sig in i farfaderns hus, jagade ut honom i skogen och åt upp hans ögon) blir resan till Cairnholm ett försök att komma tillrätta med mardrömmarna. Bland sin farfars saker hittade Jake nämligen tecken som tydde på att Abraham varit i kontakt med någon på ön (ok, så logiken i att bota mardrömmar medelst information är kanske av 15-åringskaraktär, men vad fasen…)
Mot alla odds (eller ja, kanske inte ändå…) hittar Jake mycket riktigt ett helt gäng som kände hans farfar. Det visar sig att barnhemmet som Abraham bodde på inte var något vanligt barnhem, utan en plats för ”besynnerliga” barn. I allt väsentligt vanliga, jäkla mutanter om vi nu ska snacka X-Men-språk, alltså barn med särskilda krafter. Som att kunna manipulera luft, växter eller eld.
Alla de här barnen är också fortfarande barn eftersom de skyddas av Miss Alma Peregrine, vars särskilda kraft innebär att hon kan skapa en tidsloop. Så vid barnhemmet är det alltid den 3 september 1943. Och mot alla odds (nej, verkligen inte…) visar det sig att även Jake tillhör deras skara eftersom bara personer med besynnerliga krafter kan besöka tidsloopar.
Efter Dark Shadows var jag verkligen inte det minsta sugen på att återbesöka vare sig Tim Burton eller Eva Green när affischerna för Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children dök upp 2016. Regissörens filmografi har ju varit minst sagt skakig de senaste åren, möjligen ända sedan 2001 och den katastrofala Planet of the Apes.
Men bekantskapen med dessa besynnerliga visade sig faktiskt vara riktigt trivsam. Tim Burton må har förlorat den nästan John Waters-liknande vulgoestetiken eller -känslan från Edward Scissorhands, men annars tyckte jag att det fanns en hel del paralleller mellan de två Burton-produkterna. Regissören visar i denna chosen one-YA (en genre som aldrig någonsin kan bli för mättad, vad det verkar) att han inte helt mist handlaget med vare sig visuella element eller hur man berättar en historia, även om det hela är betydligt mer polerat än när det begav sig på 80- och 90-talen. För en gångs skull tycker jag att en chosen one-film lyckas förmedla den här härliga sagokänslan som genren kan ha när den är som bäst. I det fallet underlättas det hela självfallet av att Jake inte lever i ett dystopiskt framtidssamhälle.
Rent storymässigt går det inte att undvika både Harry Potter- och Percy Jackson-vibbar när vi presenteras för en parallell värld där de besynnerliga kan leva skyddade från oss vanliga, dödliga. Givetvis finns också ett hot i form av dumma besynnerliga. Men inom ramen för denna ”inspiration” tyckte jag att Miss Peregrine… lyckas ganska väl i sin balansakt. Lagom sorgligt utan att bli sentimentalt, lagom roligt utan att bli pajjigt samt lagom spännande och läskigt. Fina röjanden av olika besynnerliga förmågor och en hyfsad sensmoral: bättre att känna sig modig än att känna sig trygg. Från gång till annan väl cgi-tungt, men vad annat är att vänta i en sådan här film i dagens läge? Där Miss Peregrine… möjligen fumlar med bollen skulle vara i uppbyggnaden av en riktigt risig relation mellan Jake och Frank som sedan aldrig får någon riktig upplösning.
Till filmens fördel talar dock det faktum att jag har svårt att tycka illa om Asa Butterfield (som spelar Jake), nästan oavsett vad grabbhalvan än dyker upp i för produktioner. Och det kan behövas eftersom jag för mitt liv inte förstår varför Eva Green överhuvudtaget får några skådisjobb. Allvarlig talat, rollen som Miss Peregrine har lika gärna kunnat spelas av en piprökande skyltdocka. Förvisso en snygg piprökande skyltdocka, men ändå. Å andra sidan, eftersom det är Tim Burton det handlar om är jag väl i och för sig tacksam över att han inte klämde in frugan i den rollen istället.
Miss Peregrine… är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska vara lite förvånad över att den fått så pass liten uppmärksamhet som den fått. Kanske det inte finns annat att göra än att vänta på en kultstatus?
Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.
Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.
Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.
alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.
Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…
***
alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
That’s what HE said!