Black Adam (2022)

För tusentals år sedan smidde tyrannen Sauron Anh-Kot maktens ring Sabbacs krona. Men – surprise, surprise – maktens instrument visade sig ha en förmåga att korrumpera mäns hjärtan. Därför är den nu gömd och begraven för att inte orsaka mer skada. Men i det lilla, närmast bortglömda, landet Kahndaq försöker ondsinta legosoldater, anställda av företaget Intergang, hitta kronan.

När den modiga arkeologen Adrianna Tomaz blir hotad till livet i jakten på den mäktiga och magiska artefakten lyckas hon väcka Kahndaqs hjälte, Teth-Adam till liv. Det ska dock visa sig att den uråldrige ”hjälten” kanske inte riktigt är så ädel som en tvättäkta hjälte ska vara. Frågan är dock om Teth-Adams hårdföra rättvisa är precis vad det ockuperade Kahndaq har behov av just nu? Upprätthållarna av ”global stabilitet”, Justice Society, visar sig ha ett och annat att säga om den saken.

Såsom en kapitalt DC-okunnig filmtittare måste jag erkänna att Black Adam gjorde mig en smula snurrig. Från början verkade det tydligt nog: Teth-Adam väcks till liv och börjar avpollettera legosoldater på löpande band. Folket jublar, nu kanske de äntligen ska kunna få sin frihet efter åratal av ockupation och plundring av såväl naturresurser som kulturella artefakter?

Men sedan börjar det bli lite komplicerat – helt plötsligt blandar sig ett, för mig, fullkomligt okänt superhjältegäng i leken. När jag får möjlighet att läsa på visar det sig dock att DC:s Justice Society of America (JSA) var föregångare till både Justice League, X-Men och Avengers. I serierna, alltså. I superhjältefilmvärlden lider den lilla fyrklövern svårt av att komma i kölvattnet av X-men, Justice League, Suicide Squad och vad som känns som ett hundratal Avengers-filmer.

Och orättvisorna slutar inte där. Hawkman och Dr. Fate blir blott bleka kopior av Falcon och Dr. Strange/Professor X, trots att även dessa DC-figurer var 20 år före sina Marvel-föregångare. Cyclone är ett Storm-surrogat och Atom Smasher blir till en mindre rolig version av Ant-Man. JSA:s huvudkvarter synes helt enkelt ha tagit över Xavier-institutets lokaler, kanske efter att USA:s skolinspektion stängt ned den sannolikt högst regelvidriga friskolan?

Även Black Adams moraliska dilemman känns alltför välbekanta för att engagera i någon högre utsträckning. Vem är egentlige hjälte och vem är egentligen skurk? Behöver Folket verkligen hjältar eller är det bättre att lita till sin egen förmåga? Kan man lösa alla världens problem med icke-våld? Och hur mycket av en stad står egentligen kvar när en hoper superkraftstyper fått husera där ett tag?

Problemet med att blanda in Justice Society i historien är att filmen inte hinner grundlägga någon av sina alldeles för många rollfigurer. Därför känns det också helt oförtjänt när den exempelvis begär att jag ska bry mig om den tydligen jättetajta vänskapen mellan Hawkman och Dr. Fate eller jubla med Kahndaqs (för övrigt: högst oklart om detta är namnet på hela landet eller bara staden vi befinner oss i större delen av speltiden) befolkning när de gått samman för att slå ned en handfull levande skelett (efter filmhistoriens kanske kortaste brandtal någonsin).

Spanjoren Jaume Collet-Serra har installerat sig i regissörsstolen. Möjligen gjorde han det extremt långsamt eller också lider mannen av någon variant av prosopagnosi (ansiktsblindhet). Black Adam är nämligen så smockfull av slo-mo-segment att Collet-Serra antingen måste leva livet på typ 75 procents hastighet jämfört med den övriga mänskligheten eller också inte kunna uppfatta företeelsen slo-mo över huvudtaget. Hade alla dessa scener förekommit i normal hastighet tippar jag att Black Adam kunnat kapa minst tio, kanske tjugo, minuters speltid. Jag hade inte klagat…

Black Adam försöker hitta en balans mellan comic relief-roller samt bitsk sarkasm å ena sidan och mörkt allvar å den andra. I detta raglar filmen allt för betänkligt – jag kan tycka att exempelvis Thor: Love and Thunder, med alla sina fel och brister, ändå lyckades betydlig bättre med den lindansen. Filmen blir bara full av rollfigurer jag inte lär känna och därmed aldrig bryr mig om samt CGI-tunga slo-mo-fajter som håller på i en evighet. Ännu en DC-produkt som märkligt nog aldrig lyckas få tillräckligt med vind i slängkappan.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Peter Quill har gått ned sig efter förlusten av “sin” Gamora. Större delen av tiden i Guardians-högkvarteret Knowhere spenderar han antingen packad eller utslagen. Men så plötsligt får hans liv ett nytt syfte, utöver att vältra sig i sitt eget svårmod. Synd bara att det sker på bekostnad av Rocket Raccoons liv.

Nästan i alla fall, när allas vår favorittvättbjörn blir dödligt sårad i fajten mot en guldfärgad inkräktare (vilken dessutom verkar vara ute efter Rocket himself). Vännerna upptäcker att en av alla Rockets cybernetiska modifieringar består av en “kill switch” som måste inaktiveras innan de kan rädda honom.

Sökandet efter den informationen leder dem till företaget Orgocorp och dess grundare, High Evolutionary, vars enda mål är att skapa det Perfekta Samhället. Samtidigt återupplever Rocket sin uppväxt i Orgocorps burar medan han ligger medvetslös.

Jag är den första att beklaga mig över extravaganta CGI-spektakel, vilka inte sällan resulterar i onödigt utdragna slutfajter. Inte minst i superhjältefilmer. Samtidigt ÄR det ganska coolt att tekniken nu kommit så pass långt att James Gunn kan få publiken 100% engagerad i en 100% artificiell rollfigur. Jag tyckte i och för sig att Rocket var det bästa redan med den första Guardians-filmen men denna tredje del lyckas ändå ge honom ett rejält lyft. Såväl utseende- som känslomässigt.

Som vanligt blir jag nästan lite gråtmild när jag ser den här typen av extremrealistiskt animerade djur och i Guardians… 3 går Gunn ut hårt med inledande supernärbilder på Rockets ögon. Bara för att fortsätta ösa på med ett veritabelt cybernetiskt menageri, vilket föga förvånande består av främst små och gulliga kritter.

Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att filmen vore sponsrad av PETA eller någon liknande organisation. Alla har vi väl exempelvis blivit lite hjärtnupna över det faktum att havsuttrar håller varandra i tassarna för att kunna hålla ihop när de sover. Så när Gunn utrustar Rockets utter-vän med några slags mekaniska kniptänger istället för framben, vrids kniven naturligtvis om ett par varv extra.

Men Guardians… 3 kan ses som en inlaga för betydligt fler angelägna budskap än “bara” djurplågeri i vetenskapen och perfektionismens namn. I likhet med de andra Guardians-filmerna blir betoningen på kärlek, vänskap och omtanke om andra nästan väl tungfotad, hur välmenande den än är. Här förekommer bland annat en oväntad flyktingvåg, vilken tas emot med öppna armar. Filmens hela raison d’être bygger ju på att Peter Quill vill rädda sin kompis. Och kanske också kunna hooka upp med Gamora igen… Kan han slå två flugor i en smäll, desto bättre!

Jag uppfattar att Gunns manus också kommenterar samtidspolitiken när det görs tydligt att ett samhälle bara kan överleva och utvecklas om det kan röra sig framåt, att dess invånare kan tänka det som ännu inte varit tänkt. Att sträva efter att backa tillbaka till en idylliserad guldålder eller försöka bevara ett status quo är inget alternativ. Möjligen går det också att tolka in en AI-vinkling i High Evolutionarys oförstående häpnad inför det faktum att en av hans skapelser faktiskt överträffat honom i intellektuell kapacitet. En skapelse som i slutänden leder till hans eget misslyckande.

Guardians-trilogin dippade rätt rejält på mitten. Kanske var det så här i backspegeln välgörande att Gunn temporärt fick Twitter-kicken av Disney och därmed blev tvungen att sticka emellan med DCEU:s The Suicide Squad. Man kan anta att bläcket inte ens hunnit torka på konkurrentkontraktet innan den gamla arbetsgivaren plockade upp “Kom tillbaka, allt är förlåtet”-skylten.

För Guardians… 3 är till och med bättre än originalet, även om det nästan uteslutande är Rockets förtjänst. Och så lite Karen Gillans, också. Jag har alltid föredragit hennes Nebula framför Zoe Saldanas Gamora. Dessutom finns det ju ett slags släktskap mellan henne och Rocket, två varelser som varit utsatta för andras godtycke när det gäller den egna kroppen. Det var då för väl att Gunn kunde säkra åtminstone en vettig medlem i Fas fem-familjen.

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore (2022)

alt. titel: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter, Fantastiske skabninger: Dumbledores hemmeligheder, Fabeldyr: Humlesnurrs hemmeligheter, Animali fantastici – I segreti di Silente

Titeln till dagens film, utskriven enligt ovan, ger egentligen inte hela bilden av vad Harry Potter-prequel-serien utvecklats till. Tredje filmen in är vi faktiskt ganska långt från ”fabeldyren” (ÄLSKA norska!), vilket framtoningen av filmtiteln (och affischen) gör ett bättre jobb med att visa. Där skrivs nämligen ”Fantastic Beasts” med så små bokstäver att man nästan skulle kunna missa dem, medan ”The Secrets of Dumbledore” får närmast meterhöga dito.

Vad är det då för hemligheter vi har att göra med? Redan i Harry Potter-serien förstod vi att den vitskäggie patriarkrektorn gömde både en och två rävar bakom öronen. Här handlar det snarare om vad den yngre upplagan gömmer i sitt hjärta. En olycklig förbindelse med en viss Gellert Grindelwald bland annat. Vilken kanske är en bidragande orsak till att vissa kan anklaga Dumbledore för att gömma sig på Hogwarts och inte dra sitt strå till stacken trots att alla tecken tyder på att magi-världen är på väg utför i en förfärande fart.

Inte minst tack vare syltryggiga och sillmjölkiga politiker som gömmer sig bakom uttalanden som att man alltid måste ”lyssna till folket” och inte hindra någons röst från att bli hörd. De inte bara frikänner Grindelwald från de brott han anklagades för (i den lämpligt betitlade föregångaren The Crimes of Grindelwald) utan låter honom också kandidera till posten som överhuvud för hela magivärldens styre. Best idea ever! Och även om magipopulasen tycks precis lika lättledda som vilken annan populasmobb som helst, är Grindelwald inte främmande för att rigga matchen till sin egen fördel.

De enda som synes göra något åt den saken är Dumbledores lilla kupp-grupp, med Newt Scamander  i spetsen.

I de två första Beast-filmerna var det J.K. Rowling herself som höll i manuspennan, den här gången har hon fått bistånd från Harry Potter-veteranen Steve Kloves. Dock känns det som om The Secrets… ganska väl följer banan som började snitslas upp i The Crimes… Vi labbar egentligen med två huvudsakliga teman: ett politisk/ideologiskt i form av hotet från den fascistiske Grindelwald och ett mer känslomässigt i form av Dumbledore och Grindelwalds kärlek för varandra.

Jag ser att jag tyckte att den senare detaljen kändes en smula påklistrad i The Crimes… när det var Johnny Depp som sportade en inte helt lyckad albino-look. Så i det avseendet var det kanske inte fel att rollen den här gången istället fylldes av allas vår Mads Mikkelsen. Helt okommenterat dessutom, vilket sannolikt var enda sättet att hantera den röran. Så sett till filmen vi har framför oss, kan jag absolut köpa att Jude Law och Mikkelsen i gröna sin ungdom var ett passionerat par. Samtidigt måste jag erkänna att jag faktiskt blev en smula överraskad när det kanske max fem minuter in i speltiden hänvisas till manlig kärlek på ett sätt som absolut inte kan misstas för enbart platonsk.

Därmed har The Secrets… försökt landa ett rejält slag för ”the love that dare not speak its name”. Filmen försöker samtidigt landa ett ännu rejälare slag mot onda krafter som vill förtrycka och av-demokratisera. Utvecklingen har gått ganska fort från första filmen, som främst var ett ganska frejdigt äventyr, till denna produktion som mer än något annat verkar vilja vara en ganska tungfotad samtidskommentar.

Ambitionen är förstås lovvärd men resulterar tyvärr i en film som är lite som ett sent snöoväder. Det må se vackert ut, men är jävligt arbetsamt att pulsa sig fram i. Eftersom jag beklagade mig över att de magiska kreaturen i första filmen inte kändes verkliga tycker jag förstås att det är ganska skönt att deras insatser dragits ned rätt rejält i The Secrets… Det är fortfarande en CGI-fest, men jag har lättare att acceptera kollapsande byggnader och flygande boksidor än kinesiska lejondrakar.

Så ingen större kritik när det gäller det visuella, alltså. Och medan jag inte kan påstå att jag behövde titta på klockan särskilt många gånger (150 minuters speltid ÄR det nya 90) insåg jag när det hela började dra ihop sig att jag inte haft särskilt roligt under titten. Det var helt enkelt för gravallvarligt och tungrott. Lite som att pulsa sig fram i ett par decimeter blötnsö. Och eftersom vi den här gången lämnade historien i trettiotalets Tyskland och det uppenbarligen ska komma två delar till gissar jag att det fortsatt kommer att vara minst lika gravallvarligt och tungrott. Men för all del, jag kan inte tycka att The Secrets… varken var särskilt mycket sämre än de två föregångarna. Så samma betyg för även denna tredje del känns rimligt.

X2: Carl Th. Dreyer (1928 & 1932)

Det blev en Kajsa Warg av det här filmtittandet kan man säga. Egentligen var jag ute efter att se danske regissören Carl Theodor Dreyers sista film, Gertrud. Men eftersom den inte fanns tillgänglig siktade jag in mig på hans näst sista film Ordet, en filmatiserad pjäs. Det visade sig emellertid att den Ordet som fanns tillgänglig på YouTube var samma pjäs, men en tidigare filmatisering av Gustaf Molander.

Musikalvecka: Roald Dahl’s Matilda the Musical (2022)

I och med denna lilla vitamininjektion är musikalveckan över för det här året. I nuläget är det också den sista musikalveckan överhuvudtaget på bloggen. Stort tack till bloggkollegan Filmitch som alltid varit med, men också till er som har läst och kommenterat förstås. Musikaler kommer emellertid att dyka upp även fortsättningsvis. Det går ju inte att sluta se musikaler!

***

alt. titel: Matilda, la comédie musicale, Roald Dahls Matilda – Das Musical, Matilda de Roald Dahl, el musical, Matilda – A musical, Matilda the Musical

Agatha Trunchbull drömmer om en värld utan barn, där hon kan dra sig tillbaka till en avlägsen stuga i skogen omgiven av hästar. Tyvärr är det inte möjligt, då hon är rektor för en skola. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta detta yrkesval, men rektor Trunchbull har ett mycket bestämt mål med sitt skolledarskap: att krossa eleverna fysiskt och psykiskt tills dess att de slutar störa henne. Att inte få i alla fall de yngsta årskurserna att kissa på sig när hon kommer stövlande är ett misslyckande som pedagog.

Musikalvecka: Frozen (2013)

alt. titel: Frost, La reine des neiges, Die Eiskönigin: Völlig unverfroren, Frozen – Il regno di ghiaccio, Frozen: El reino del hielo

Inte nog med att systrarna Elsa och Anna är prinsessor, de har också typiska sago-föräldrar. I missriktad välvilja håller de nämligen sina döttrar helt åtskilda utan att förklara varför. Anna växer upp i total oförståelse inför varför hennes älskade syster plötsligt blivit fullkomligt folkskygg medan Anna i sin tur växer upp livrädd för de krafter hon inte kan kontrollera. Ju hårdare hon försöker, desto svårare tycks det vara. Föräldrarnas enda råd till sin äldsta dotter är att stänga av sina känslor, dölja vem hon egentligen är. Endast då borde hon kunna hålla sina krafter under kontroll. Great parenting, Mum and Dad!

Musikalvecka: Shrek the Musical (2013)

Ok, så lite fusk är väl tillåtet under musikalveckan? När jag först dök på filmen hade jag vissa förhoppningar om att Shrek the Musical skulle vara en spelfilm, men det visade sig alltså handla om en inspelning från Broadway. Eller ja, flera inspelningar om vi ska vara petiga. Alltså att slutprodukten är ett hopkok av scener från flera olika föreställningar plus ett par kompletteringar från casten som spelades in utan någon publik alls. Detta spelar för mig som tittare inte någon som helst roll, eftersom jag utan problem uppfattar inspelningen som en enda sömlös föreställning.

Musikalvecka: The Princess and the Frog (2009)

alt. titel: Prinsessan och grodan, Prinsessen og frosken, Prinsessen og frøen, La princesse et la grenouille, Küss den Frosch

Den unga och fattiga servitrisen Tiana vill inget hellre än att uppfylla sin och faderns dröm: att öppna en restaurang. Under hela sitt liv har hon inte gjort mycket mer än arbetat i sitt anletes svett för att kunna skrapa ihop tillräckligt med cash till handpenningen på en övergiven sockerfabrik som skulle vara perfekt för New Orleans populäraste uteställe.

The Super Mario Bros. Movie (2023)

alt. titel: Super Mario Bros. Filmen

Min främsta relation till japanska spelföretaget Nintendo och Mario-franchisen är en icke-relation. Om man hade frågat mitt tio-elvaåriga jag hade jag antagligen hävdat att min ärrade själ aldrig skulle återhämta sig. Katastrofens omfattning? Min föräldrar hade inte råd med ett fancy dubbel-Watch & Game-spel, vilket var vad som krävdes om man skulle vara stolt ägare till Donkey Kong. Istället fick jag och min lillebror DELA på ett enkel-spel. The shame… Dessutom fick vi hålla till godo med töntiga Snoopy Tennis eftersom många av de andra spelen bedömdes som allt för våldsamma.

Shazam! Fury of the Gods (2023)

Hesperiderna, västerns nymfer, aftondöttrarna. Tre systrar, avkommor till titanen Atlas som höll världen uppe på sina skuldror. Blott en del av den klassiskt grekiska mytologin, säger ni? Inte om vi frågar fosterbarnsgänget som fick sina Shazam!-krafter via proffsrymlingen Billy Batson. Vilken i sin tur fick dem av en skum trollkarl i en grotta för ett par år sedan.