You are currently browsing the tag archive for the ‘Saga’ tag.
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
Och kan hon nu bli av med honom genom ett förhastat löfte om giftermål ifall han hämtar en fallen stjärna åt henne, desto bättre. För Tristans del är det bara en formsak att stjärnan föll på den sidan av muren som är strikt förbjuden att beträda för invånarna i byn Wall. Han ser till att ta sig in i felandet Stormhold och utan några större problem hitta Victorias stjärna.
Problem blir det däremot när stjärnan visar ha formen av en ung flicka vid namn Yvaine. Hon är inte det minsta trakterad av idén att bli bortskänkt till Tristans hjärtas kär och har dessutom skadat benet. Så hur ska Tristan kunna hinna tillbaka till Wall inom den vecka han fick på sig av Victoria? Och hur ska han och Yvaine kunna undvika alla andra som också är ute efter det en fallen stjärna kan bjuda på?
Först när jag läst Neil Gaimans bok Stardust insåg jag att filmen med samma namn, som jag hade ett vagt minne av, förstås var en adaption. Det var emellertid en av de där filmerna som fläktat förbi som en vårbris under en i övrigt iskall marsmånad så minnesförlusten var kanske begriplig. Efter att ha sett Stardust kan jag också tycka att det är begripligt varför den inte stannade längre och blev mer uppmärksammad när det begav sig.
För trots att Gaimans bok är en saga för vuxna är den verkligen inte simpel, särskilt inte när det gäller berättande och stämning. Och det är förstås de två delar där filmen brister. Gaiman har förvisso gett sin välsignelse till manusförfattarna Matthew Vaughn (som också regisserade) och Jane Goldmans version av hans bok men själv är jag inte riktigt lika förlåtande.
Jag har inga större problem att acceptera att den fina balansen mellan prosaiskhet, fantasifullhet, humor och allvarsamt mörker är svår att översätta i bilder. Men det finns ju ändå exempel där ”ofilmbara” förlagor blivit till något annat i en varsam regissörs händer. Där den kunnige filmskaparen inte enbart försökt översätta, utan ersätta (mina bästa exempel torde vara A Clockwork Orange och No Country for Old Men).
Med blott en tidigare långfilm i bagaget (Layer Cake) är Matthew Vaughn inte en så kunnig filmskapare. Stämningen i Stardust har fått en klar tyngdpunkt mot det tokroliga och knasiga med resultatet att den känns…simpel. I det avseendet underlättar inte heller förändringarna i själva historien. Även här har jag i och för sig full förståelse för att en bok måste koncentreras för att kunna bli ett rimligt manus, men alla genvägar som Stardust tvingas ta har förvandlat nytänkande och fantasi till standardklyshor. Och ett mer konventionellt berättande har tyvärr, men föga förvånande, resulterat i en tråkigare film. Hur Gaiman exempelvis kunde tycka att filmens, utan tvivel mer dramatiska men också stereotypa, damsel-in-distress-upplösning var bättre än hans egen övergår mitt förstånd.
Med förtvivlans mod försöker man fixa till de här skavankerna medelst den nya tidens animeringsmöjligheter och visuellt har jag inte mycket att invända mot Stardust. Men i likhet med den senaste (?) J.M. Barrie-adaptionen Pan från 2015 hjälps inte en tråkig berättelse och ett traditionellt berättande av en snygg yta.
Skådismässigt finns lika lite att invända som mot filmens yta. Alla gör vad de ska och rollbesättningen flödar över av kända namn (Michelle Pfeiffer, Claire Danes, Robert De Niro, Ricky Gervais, Ruper Everett, Peter O’Toole, Henry Cavill, Sienna Miller). En som däremot vid den här tidpunkten inte var så värst känd utanför det brittiska öriket var Mark Strong, där man dock kan anta att samarbetet mellan honom och Matthew Vaughn funkade så pass bra att Strong sedan fått spela en bärande roll i Kingsman-filmerna. Men inte heller adekvata rollprestationer gör någon större skillnad i det stora hela.
Jag kan tänka mig att man mycket väl kan gilla Stardust om man bara hittar till den innan man hunnit läsa Gaimans bok. Att komma från andra hållet skulle jag säga är mer eller mindre omöjligt.
Annonser
Tre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.
Tristran är den som hinner fram först och blir därmed lite förvånad när han förstår att en fallen stjärna inte är en sten, kristall, juvel eller något liknande. Istället är det en ung kvinna vid namn Yvaine som dessutom har brutit benet i fallet. Tristran fångar in henne med hjälp av en tunn silverkedja, något som hon inte är särskilt tacksam över (av förklarliga skäl). Nu måste han bara släpa henne tillbaka till Victoria men det är en resa genom felandet som ska visa sig innehålla många strapatser och faror, både för Tristran och Yvaine.
Av det jag har läst av Neil Gaiman tidigare har det ofta varit berättelser som rört sig i urbana och nutida miljöer. Stardust placerar i och för sig sina läsare i ett 1800-tal med Charles Dickens och drottning Victoria men när vi väl kommer fram till den lilla byn Wall och feernas marknad spelar det där ”verkliga” 1800-talet inte så stor roll längre.
I sitt efterord tackar Gaiman bland annat föregångare som C.S. Lewis och Lord Dunsany, för Stardust påminner i mångt och mycket om det här tidiga fantasyförfattarna som mer eller mindre skrev sagor för vuxna. Jag skulle nog också vilja slänga in Edith Nesbit i den mixen. Även om hennes sagor oftast riktade sig till barn hade hon ett ganska modernt och ironiskt tilltal (något som hennes manliga kollegor saknade) men som återkommer lite nu och då hos Gaiman. Tristran försöker till exempel fånga en hare till middag men den smiter undan och stannar bara tillräckligt länge för att kunna säga ”Well, I hope you’re proud of yourself, that’s all” innan den försvinner.
Själva miljön med ”faerie” är välbekant men Gaiman har skapat något större än enbart ett återberättande av gamla sagor. Förvänta er inte att i likhet med Stephen Sondheims Into the Woods stöta på välkända figurer som Rödluvor eller peddo-Vargar. Det som gör att Stardust känns vidare än historien om den fallna stjärnan är att Gaiman lite nu och då skjuter in början eller slutet på en helt annan historia som läsaren bara får sig en smakbit av innan vi skyndar vidare i det utstakade spåret.
Tidigt berättar bland annat författaren om musen som egentligen är en prins och som bara kan förvandlas tillbaka om han äter The Nut of Wisdom. Men innan han hinner med det blir han fångad och uppäten av en uggla, som i sin tur bara kan återfå sin sanna form om hon äter en mus som ätit The Nut of Wisdom. Alla de här små avstickarna gör att berättelsen hela tiden känns underfundig, fräsch och fängslande.
Och Gaiman vore ju inte Gaiman om det där utstakade spåret vore allt för lätt att följa eller förutse. Jag, som läst min beskärda del av Gaimans sago-föregångare, blir ständigt överraskad eftersom historien hela tiden utvecklas i riktningar som jag inte förväntat mig. Särskilt gäller det vilka som ska komma att spela en viktig roll i det stora händelseförloppet. Här ges inga garantier av den sorten som man kanske är van vid när det gäller sagor. Än en gång visar författaren också att han är otroligt skicklig på att väva ihop sina historier, där en relativt tidig plantering (som inte ens känns som en plantering) får sin utdelning först mot slutet och det på ett synnerligen elegant sätt. Stardust må kännas lättsam och enkel men är för den skull vare sig simpel eller banal.
Gaiman skrev Stardust eftersom han tyckte att vuxna också kan behöva sagor ibland. Jag kan inte annat än hålla med honom.
Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?
Vissa skulle säkert säga att en hel massa dörrar står vidöppna för Richard Mayhew och det i positiv bemärkelse. Han har ett jobb i London, en lägenhet och osannolikt snygg flickvän vid namn Jessica. För Richard själv känns det dock mest som om han klänger runt i samma stängda rum hela tiden även om Jessica gör tappra försök att kasta ut honom därifrån. Få honom att komma någonvart. Göra honom lite mer driven.
Men det som i slutänden driver Richard i en annan riktning är hans goda hjärta och oförmåga att överge en medmänniska i nöd. Till Jessicas förfäran sumpar han en viktig middag med hennes viktigaste uppdragsgivare för att istället hjälpa en skadad ung flicka som de hittat på väg till restaurangen.
Men i likhet med många andra ofrivilliga hjältar både före och efter Roger Thornhill (North by Northwest) sätter den till synes oskyldiga handlingen igång en händelsekedja som Richard knappast hade tänkt sig. Snart har han tvingats bege sig till det labyrintiska och utmanande London Below. Ni vet, den där staden som existerar sida vid sida med London Above eller som vi kallar den: London.
En parallell värld är ett prövat fantasygrepp åtminstone sedan Alice trillade ned i sitt kaninhål och visst utsöndrar även Neverwhere Alice-vibbar. Dock i en avsevärt mindre surrealistisk och poesireciterande form vilket inte minst jag som läsare är tacksam för. Genom flickan Doors försök att lista ut vem som dödat hela hennes familj och varför, får vi ett blandat gäng som måste klara av diverse uppdrag för att långsamt kunna pussla ihop någon form av svar.
En tidig Neil Gaiman men han levererar ändå sin patenterade blandning av vanvett och fascination. Vilda fantasier och hittepå men där man trots allt tydligt kan se konturerna av den verklighet som de sprungit ur. Kanske mer rakt på sak än senare alster som The Ocean at the End of the Lane men jag klagar absolut inte på den saken. Däremot önskar jag att jag hade läst Neverwhere innan China Miévilles Un Lun Dun för visst måste väl Miévilles alternativa och mörka sago-London draggat upp ett avsevärt antal tunnor inspiration från Gaimans London Below? Kan det till och med vara så att Miévilles debut King Rat (utgiven 1998) har Gaimans Lord Rat-speaker att tacka?
Det både Miéville och Gaiman lyckas med är att sprida ett förtrollat skimmer över staden London som är nog så fascinerande bara på ytan om vi säger så. Med utgångspunkt i det vindlande tunnelbanesystemet (som med sin karakteristiska karta skapat ett helt eget symbolsystem) finns det förstås såväl ett grevligt hov (Earl’s Court) som en ängel (Angel) och en munkorden (Blackfriars).
Men Neverwhere är inte bara en härligt vimsig berättelse om ett alternativt London. Gaiman visar att det finns vassa klor i sagovanten med sina lönnmördare Croup and Vandemar. Också de mer pang på rödbetan än senare antagonister som Ursula Monkton, men fortfarande med en oroväckande hotfull air omkring sig som inte bara handlar om att Vandemar är flink med diverse tortyrredskap.
Summa summarum: en Gaiman-skröna som ger nya dimensioner till en stad jag älskar. Det kan inte bli så mycket bättre.
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.
alt. titel: Förtrollad
Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!
Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong
Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).
Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.
alt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War
Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?
Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
alt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast
Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.
That’s what HE said!