You are currently browsing the tag archive for the ‘Saga’ tag.
alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare
Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.
Då menade New Line att publiken inte var redo för den sortens metahistoria och så blev det drömkrigare av alltsammans istället. Men nu var det alltså dags och det är självklart svårt att inte se New Nightmare som en slags generalrepetition inför Scream.
Kanske har man bara, allt eftersom Elm Street-serien harvade ned sig i en allt djupare och lerigare fåra, fått extremt låga förväntningar på Freddy-filmer men New Nightmare är banne mig inte så dum. Det är en lättnad att återigen få se en kompetent regissör hantera kompetenta skådisar (däribland sig själv).
Upplägget är att New Line nu är på g med en ny Freddy-film. Regissören Chase Porter råkar vara gift och ha en son tillsammans med ingen mindre än Heather Langenkamp. Hon är i sin tur stressad över en otrevlig stalker som ringer och gör hänvisningar till Freddy Kreuger. Inte blir det lättare att glömma hela eländet eftersom det drar ihop sig till tioårsjubileum av originalet och alla talkshows i hela USA vill ha med ”Nancy” i sina studios.
Jag ser New Nightmare som något av en upprättelse för Elm Street-serien och en revansch för Wes Craven. Han har lyckats ge fansen vad de vill ha i återseendet av Heather, Robert Englund och John Saxon men inte nöjt sig med att enbart casha in på det utan tagit sin idé till en ny nivå. Meta on repeat, y’all!
Bästa effekt
New Nightmare påminner om att less is more. Alla kackiga CGI-effekter i världen kan inte tävla med det djupt obehagliga i tanken att det skulle finnas ett monster i din egen säng, någon du måste slåss med under täcket. De bästa effekterna är därför när filmen tar lite tid på sig för att bygga en stämning och bara läggar in små otrevligheter som en sönderskuren mjukisdinosaurie, ruggiga telefonsamtal och Dylan som med Redrum-röst får recitera den klassiska Freddy-ramsan.
Sämsta effekt
Sorry, Wes, telefontungan blev inte bättre andra gången gillt.
Föräldrar/Vuxna
Här har den gode Wes fullkomligt vänt på kuttingen och den starka i hela historien är förstås Heather i sin roll som Dylans mamma. Precis som i fallet The Dream Child begår Freddy ett stort misstag när han tror att han ska kunna använda barnen som portalverktyg.
New Nightmare väljer istället att låta motståndet utgöras av en oförstående vårdapparat och en kritisk läkare som är övertygad om att Heather låtit Dylan se otäcka filmer, vilket sparkat igång en underliggande schizofreni. En kritik som spelar på Heathers rädsla att släktens historia av psykisk sjukdom ska ha gått i arv till Dylan. Just den detaljen blev kanske onödigt övertydlig, men man kan inte få allt här i världen.
Drömmar
Grunden i hela Freddy-mytologin är förstås att han bara kan komma åt en medan man sover. Men eftersom Craven har valt att förlägga Freddys successiva framryckning till Heathers son Dylan, vars drömmar vi inte får se, upplever jag att filmen har ett lite annat syfte än att diskutera vad som kan eller inte kan hända i drömmar.
Det känns som om Wes Craven med New Nightmare till viss del vill svara sina belackare och skräckfilmens motståndare (lite som Dario Argento i Tenebrae). Heather får exempelvis läsa sagan om Hans och Greta för Dylan i en scen som gör det tydligt att otäcka berättelser alltid varit en del av den mänskliga kulturen.
Det är uppenbart att Craven också snarare velat leka med sitt metakoncept än att vidare utforska drömanalogier eftersom Heather under slutstriden blir förflyttad till slutscenerna av originalet som nu är en slags verklighet. John Saxon är inte längre John Saxon utan Donald Thompson och Heather har inget annat val än att omfamna och acceptera sin inre Nancy.
Freddy
Ok, klart man kan tycka att det är lite ambitiöst av mr Craven att framställa sig själv som en slags ultimat gatekeeper mot ondskan (hans berättelser ”fångar” någon slags essens så att den inte kan härja fritt, en flaska för den ondsinte anden. En föreställning som förstärks genom Hans och Greta-berättelsen). Men utan den twisten blir det svårt att motivera varför Craven skulle fortsätta att skriva ett manus som påverkar omgivningen så mycket.
Det intressanta här är att Craven alltså mer eller mindre går tvärt emot de ”regler” han satte upp i sitt eget original. Där är ju enda sättet för Nancy att besegra Freddy att förvägra honom sin tilltro. Han är där som ett slags mem som bara blir starkare och starkare ju mer folk tänker på honom. Nu är det helt plötsligt istället så att han blir farligare ju mindre folk håller berättelsen om honom vid liv. Slarvigt, Wes…
Men återigen har vi den (mestadels) undflyende och luddige Freddy, and boy, am I glad to see you! Fram till slutstriden är det nästan bara handsken och knivarna som syns och denna ”dröm”-Freddy kontrasteras mot Robert Englund, vilken framställs som en hygglig kille som målar tavlor och har en bald patch. Tyvärr skrivs han ut ur historien lite hastigt och lustigt.
Protagonisten
Härligt att återse en Heather Langenkamp som påminner mig mer om Nancy från originalet än i Dream Warriors. Tack vare att hon nu åldersmässigt vuxit i både frisyr och kläder (plus att det inte längre är 80-tal) ser hon dessutom yngre ut nu än hon gjorde i den tredje filmen. Hon gör ett bra jobb men samtidigt går det inte att komma ifrån att björnhone-mamma-rollen inte känns riktigt lika rolig som hennes I’m-into-survival-tonåring.
När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.
Jag hade lite samma vibbar från Oz som från Tim Burtons Alice in Wonderland. Alltså en film som blev ganska så nedsablad direkt när den kom men som ändå lockade med sitt klassiska sagotema och -utseende. Oz är dock ingen adaption av någon av Frank L. Baums böcker eller ens en remake av den kända musikalen från 1939. Istället har manusförfattarna Mitchell Kapner och David Lindsay-Abaire grabbat tag i det numera så populära origin-konceptet och skrivit en historia om hur ”the Great and Powerful Oz” blev just det. (Fun fact: 2012 försökte Warner regga varumärket ”The Great and Powerful Oz” men fick noben eftersom Disney lämnat in en ansökan om varumärket ”Oz the Great and Powerful” bara veckan innan.)
Oscar Diggs är en kringresande lurendrejare som förför kvinnor på löpande band samtidigt som han drömmer om ära och berömmelse. Inget storslaget, bara i nivå med män som Harry Houdini eller Thomas Edison… En tornado dumpar honom i det hallucinationsmässigt färgglada landet Oz där vår hjälte glatt och föga förvånande påstår sig vara en riktig trollkarl inför utsikten att kunna ta sig ett dopp i den kungliga skattkammaren.
Det finns dock lika föga förvånande en eller ett par hakar med upplägget. Dels kan han inte lägga vantarna på den sköna guldet utan att först lova att döda den onda häxan som bor i den mörka skogen. Dels har han, närmast som en reflex, redan på sedvanligt vis hunnit förföra häxan Theodora vilken i sin kärleksovana strax får se sitt hjärta krossat.
Jag hade kanske trott att en origin-historia som involverade Oz häxor i så här pass stor utsträckning redan hade berättats i musikalen Wicked från 2003 (som bygger på en litterär förlaga från 1995). Men skam den som ger sig sade antagligen Mitchell Kapner till sig själv när han knåpade ihop denna Oz-historia, vilken därmed dras med rejäla lerfötter av att inte komma med särskilt mycket nytt. Absolut, trollkarlen Oscar Diggs har inte fått ”sin” historia berättad förut. Men komplettera Wicked med de minst sagt mångahanda berättelser som redan finns om hur en egoistisk och cynisk huvudperson lär sig betydelsen av tro, hopp och kärlek (typ) och du har dagens Oz-film.
Den övertydliga dialogen kan i princip användas som en checklista för vad som komma skall. Kommer Oscar att inse vad som är viktigast: att vara en god man eller en stor man? Betydelsen av vänskap? Allt han redan hade allt han någonsin kunde önska sig? Att man med tillit och lite jäklar anamma kan uppnå det omöjliga?
Förutom detta träffar Oz inte heller riktigt rätt stämningsmässigt. Filmen skulle ha behövt vara (ännu) mer av en en saga, alternativt betydligt mörkare. Först tänkte jag skylla allt på Sam Raimi som inte haft den här typen av genre på meritlistan förut. Kanske hade Tim Burton kunnat dra det hela mer åt sagohållet eller Guillermo del Toro fixat ett bättre mörker? Men snart inser jag att det ju är fucking Disney vi pratar om här och därmed skulle jag kunna tänka mig att den stackars Raimi kanske inte haft så mycket val.
Det trista är att Raimi allt som oftast lyckats få till en fint makaber humoristisk ton i sina tidigare filmer. Men här blir det uppenbart att James Franco knappast är någon Bruce Campbell när det gäller komiska uttryck. Med tanke på att inte heller Mila Kunis utnyttjas som den fingertoppskomedienne hon kan vara blir jag återigen osäker på om jag ska skylla på Disney eller Raimis personregi.
Oz har plockat med sig en hel del från MGM-musikalen från 1939, bland annat greppet att visa inledningen i en sepiaton för att därefter klämma i med en färgpalett som får ögonen att tåras och tårna att krulla sig när Oscar väl (krasch)landar i Oz. Det skulle vara intressant att veta om den historiska publiken upplevde den gamla filmens färgschema som lika artificiellt som det blir här. Överdådigheten skapar tyvärr inte den sagokänsla som jag gissar var avsikten, istället ser allting bara extremt plastigt ut. När James Franco ska springa någonstans ser det mest av allt ut som han rör sig på ett saktmodigt löpband samtidigt som man vevar någon slags fond i bakgrunden.
Vad jag kan minnas blev jag mer positivt överraskad när jag väl kom mig för att se Tim Burtons Alice-film än jag blev av Oz. Jag vill inte gå så långt som att säga att filmen var direkt dålig (så nej, Steffo, jag hatade den faktiskt inte) men den var däremot ganska så trist. Vilket nästan är ännu värre. Nej, ska man se en Raimi-film av den här ullen förordar jag alla dagar i veckan och två gånger på torsdagarna att istället bänka sig inför den oslagbara Army of Darkness. Gimme some sugar, baby!
alt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer
Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.
alt.titel: Trasdockan
Gud föder höken, sägs det. Och höken i det här fallet är Harry Powell. Enligt hans sätt att se på tillvaron slänger Gud alltid till honom en åldrande liten änka med en sparad slant närhelst han behöver det. Hans persona av en Guds man tjänar honom förstås väl i dessa syften, särskilt som han genom sina knog-tatueringar (L-O-V-E och H-A-T-E) mycket illustrativt kan beskriva den ändlösa kampen mellan ont och gott genom att armbrottas med sig själv.
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
Tre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.
Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.
alt. titel: Förtrollad
Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!
That’s what HE said!