Ok, så lite fusk är väl tillåtet under musikalveckan? När jag först dök på filmen hade jag vissa förhoppningar om att Shrek the Musical skulle vara en spelfilm, men det visade sig alltså handla om en inspelning från Broadway. Eller ja, flera inspelningar om vi ska vara petiga. Alltså att slutprodukten är ett hopkok av scener från flera olika föreställningar plus ett par kompletteringar från casten som spelades in utan någon publik alls. Detta spelar för mig som tittare inte någon som helst roll, eftersom jag utan problem uppfattar inspelningen som en enda sömlös föreställning.
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Shrek the Musical (2013)”
alt. titel: 
Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.
Två avslutande filmer innan det är dags att ta jul. Vi ses igen söndagen den 27 december!
Vikingalivet på ön Berk är hårt, kallt och allmänt miserabelt. Som om det inte vore nog hemsöks ön dessutom av drakar som gör sitt bästa för att beröva öborna på de få får som man ändå lyckats föda upp. Hiccup, sonen till vikingahövdingen Stoick the Vast, känner pressen att bli en lika storartad drakdräpare som sin far men har inte riktigt de fysiska förutsättningarna. Han lyckas dock imponera på de andra vikingarna när han genom att bli kompis med draken Toothless lär sig hur man kommer överens med drakar istället för att döda dem. Men ska Stoick kunna lyssna på sin son?
Alla som inte spenderat de senaste fyrtio åren i en formidabelt filmtät garderob torde vara bekanta med det faktum att Disney varje år släpper en ny ”klassiker”. De rent filosofiska implikationerna av hur en film kan vara en ”klassiker” i i princip samma sekund som den påbörjats kan vi diskutera en annan gång.
Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).
Med tanke på att dataanimerade filmer nu för tiden ofta utgör höjden av ny teknik och spetskompetens inom texturering, 3D-visualisering, animering och jag vet inte hur många andra områden, är det anmärkningsvärt hur många av dem som försöker återkalla känslan av en svunnen tid. En tid när allt var enklare, hederligare och mer genuint. En tid som förkroppsligar idealet: ”You can shine, no matter what you’re made of”. Gärna försöker man mer eller mindre skickligt förklä detta amerikanska 50-tal (för det var väl ingen som troode att jag pratade om det 30-talets glada WeimarBerlin?) genom att förlägga handlingen till en annan planet (Planet 51), inkorporera andra varelser (
Rörliga bilder och tryckta ord 