You are currently browsing the tag archive for the ‘Scarlett Johansson’ tag.
DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
alt. titel: Den andra systern Boleyn
Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.
En viss Terry Sullivan författade 1911 en klassisk engelsk tungvrickardikt:
She sells seashells on the seashore
The shells she sells are seashells, I’m sure
So if she sells seashells on the seashore
Then I’m sure she sells seashore shells.
Jag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt så uttråkad blev jag faktiskt inte.
Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.
***
Den unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.
New Jersey-killen Don Jon har inte fått sitt smeknamn som ett hån, utan i uppriktig beundran. Han är killen alla tjejer vill vara med och alla killar vill vara. Minutiöst noggrann med bland annat sin träning har han inga problem att helg efter helg attrahera tiopoängare efter tiopoängare. Ut innan stängningsdags, in i taxin, wham-bam-thank-you-m’am.
Problemet är bara att Jon varken känner sig särskilt tacksam över eller tillfreds med sina vrålsnygga engångligg. Även om the T’s and the A’s sitter där de ska kan tjejerna ändå aldrig mäta sig med hans dyrkade porr. En handtralla kräver aldrig kondom och de virtuellt villiga skönheterna ber aldrig om något (utom att bli ordentligt påsatta förstås).
alt. titel: Flykten från framtiden
Året är 2247 och ett okänt antal år har förflutit sedan Katastrofen (oklart i vilken form). I en kupoltäckt stad lever den sista resten av mänskligheten utan ett bekymmer i världen. Möjligen skulle det då handla om att ingen får passera sin 30-årsdag. När den lilla kristallen i var mans (och kvinnas) hand börjar blinka i rött är timmen slagen och man åläggs att inställa sig till ”Carrousel”.
Carrousel är en ritual med lasershow, blinkande discoljus och psykedelisk musik där de överåriga sägs få en chans till förnyelse. Alla är dock inte lika pigga på att spela tärning med sitt liv, undviker Carrousel och blir per definition ”Runners”. Det enda jobb som inte utförs av maskiner i staden är det som tillhör en ”Sandman”, ett slags statsagenter som har till uppgift att spåra och se till att löparna inte längre kan förorena staden med sin åldriga närvaro.
En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.
Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?
Nåväl, till saken och filmen för dagen.
That’s what HE said!