You are currently browsing the tag archive for the ‘Scarlett Johansson’ tag.
alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros
Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.
Läs hela inlägget här »
Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.
Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actor in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Original Screenplay
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.
Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
***
Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.
DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
alt. titel: Den andra systern Boleyn
Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.
En viss Terry Sullivan författade 1911 en klassisk engelsk tungvrickardikt:
She sells seashells on the seashore
The shells she sells are seashells, I’m sure
So if she sells seashells on the seashore
Then I’m sure she sells seashore shells.
Jag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt så uttråkad blev jag faktiskt inte.
That’s what HE said!