En svensk film om tjuvheder blir ett missbrukarmisärigt och grått diskbänksdrama. Absolut inte dåligt, men heller knappast någon tjoflöjtstämning. Det får man däremot i en Hollywoodfilm om tjuvheder. Eller i alla fall i den här Hollywoodfilmen om hederliga tjuvar (hey, allt är relativt).
Fortsätt läsa ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)”
Zangief har fattat grejen med acceptans i nuet. Om han inte ser till att krossa kranier på löpande band mellan sina massiva lår, vem ska då göra det? Och bara för att han accepterat den rollen, innebär det inte att han är en dålig typ. Han uppfyller bara sin funktion här i livet, som skurk i Street Fighter II.
Fortsätt läsa ”Wreck-It Ralph (2012)”
Det är fullt möjligt att tolka dagens titel abstrakt och metaforiskt. För visst kan man säga att vi alla döljer en inre varulv, en primitiv och våldsam varelse som kikar fram då och då.
Fortsätt läsa ”Werewolves Within (2021)”
alt. titel: Sonic the Movie 2, Sonic 2, le film, Sonic 2 – Il film, Sonic 2: La película
För att vara dryga trettio bast är den lilla, blå ”igelkotten” överraskande full av ungdomligt övermod. Han är också uppfylld av längtan att bli en riktigt hjälte, men som han får höra från den kloke Tom Wachowski: ”Heroes don’t take care of themselves, they look out for others”.
Fortsätt läsa ”Sonic the Hedgehog 2 (2022)”
alt. titel: Super Mario Bros. Filmen
Min främsta relation till japanska spelföretaget Nintendo och Mario-franchisen är en icke-relation. Om man hade frågat mitt tio-elvaåriga jag hade jag antagligen hävdat att min ärrade själ aldrig skulle återhämta sig. Katastrofens omfattning? Min föräldrar hade inte råd med ett fancy dubbel-Watch & Game-spel, vilket var vad som krävdes om man skulle vara stolt ägare till Donkey Kong. Istället fick jag och min lillebror DELA på ett enkel-spel. The shame… Dessutom fick vi hålla till godo med töntiga Snoopy Tennis eftersom många av de andra spelen bedömdes som allt för våldsamma.
Fortsätt läsa ”The Super Mario Bros. Movie (2023)”Vad sägs om följande önskelista?
Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.
alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger
Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”
Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.
Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.
Rörliga bilder och tryckta ord 