You are currently browsing the tag archive for the ‘C More’ tag.

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Frank Erikssons inställning till sitt eget företagande synes lika vårdslöst som Roddy Douglas från Flesh Eating Mothers. Ska man ta Frank som någon slags förebild verkar eget företagande mest gå ut på att man har obegränsade mängder tid att göra allt annat än att jobba samt köpa på sig både hus och bil innan man har adekvat täckning för stålarna.

Det där sista skulle Franks journalistfru Sara kanske ha ett och annat att säga om. Men hennes misslynta påpekanden att hon ”aldrig får komma till tals” ekar lite ihåligt eftersom hon (innan saker och ting började gå åt skogen) verkade lika uppspelt som maken över både bil och hus.

Vad som går åt skogen är inledningsvis dock lite oklart. Frank är den som tycker sig känna att något inte står rätt till i det nya huset. Han hör några slags tunga andetag, undrar över den låsta dörren på vinden (som är märkligt tom med tanke på hur mycket skräp som står i utplacerat i husets övriga rum) och tvingas åse hur hans noggrant uppsmetade tapetvåder gång på gång lossnar från väggarna i barnen Lotta och Peters rum. Allt detta medan Sara, Lotta och Peter, i likhet mer Lutz-familjen, tvingas åse hur maken och fadern tycks gå allt djupare in i någon slags tjurig psykos.

Förtexterna antyder att filmen är ett slags familjeprojekt. Joakim Ersgård har regisserat samt skrivit manus tillsammans med Patrik med samma efternamn. Patrik dyker också upp i rollistan. Håkan Ersgård har producerat. Enligt Wikipedia ska Joakim efter 1988 ha skaffat sig en ”omfattande erfarenhet av att regissera amerikanska TV- och B-filmer”.

Och det är kanske en rimlig väg att gå efter att ha skapat vad som skulle kunna vara den minst läskiga ”skräck”film jag kan ha sett på väldigt länge (om ens någonsin). Ganska länge skulle Besökarna lika gärna ha kunnat vara en film av Drömkåken-karaktär om det inte vore för den tjockt pålagda skrämselmusiken och vädret som ska signalera lite mindre komiska anslag.

Kjell Bergqvists Frank gör inte mycket för att rätta till det intrycket eftersom han antingen spexar runt med roliga röster medan han tapetserar, river upp mjölkpaket med tänderna, sammanbitet rotar i flyttlådorna efter ”spriten” (är vi förvånade över att denne monsterentreprenör inte lyckades sälja in sin idé?) eller med uppspärrade ögon och svettig panna letar efter vad som hemsöker hans hus och familj.

Men nu ska vi inte skylla allt på Kjell Bergqvist, här finns så många hål att stoppa konstigheterna i. Syftet med Patrik Ersgårds bananmumsande brevbärare torde ligga åt det humoristiska hållet och inledningsvis tror man detsamma om Johannes Brosts spökjägare. Jag menar, vem kan ta en sådan maläten mustasch på allvar? Särskilt som den kombineras med en tröja som önskar att den hade haft samma mod vad gäller mönster och färg som Bill Cosbys dito.

Där Besökarna tangerar någon slags läskighet torde snarare vara i vardagsdramat inom familjen (likheterna med The Amityville Horror ligger som synes på många plan). Lena Endres Sara försöker förgäves hålla geisten uppe genom muntert småprat under middagen och påhittiga förslag om vad de kan göra för att rätta upp familjens minst sagt prekära ekonomiska situation (”ta en lång skogspromenad”) men får inte stort mer än ett buttert ”Mmmmm” tillbaka från maken.

Så länge han känner sig uppåt kan han klappa henne på huvudet och försäkra henne om att allt kommer att fixa sig (han ska bara sälja sin briljanta idé först) men vid minsta motgång krackelerar allt och han tar sin tillflykt i imponerande mängder Löwenbräu, Carlsberg och Bass. Med tanke på hans parenting skills när Peter önskar sig en leksaksbil hoppas jag att han startat ett särskilt konto för att hantera sonens framtida psykologutgifter.

Besökarna är en film som medelst musik, ”skådespeleri”, skumrask och massiva sjok spindelväv försöker övertala sina tittare att bli rädda. Gissar jag i alla fall, för annars kan jag inte se någon större poäng med det hela. Nu får man förgäves ändå leta efter en sådan eftersom syftet är långt ifrån uppfyllt. Filmens eventuella fördel torde möjligen vara att nästan allt blir läskigt i jämförelse och att den därför kan utgöra en användbar benchmark-punkt för svensk genrefilm under överskådlig framtid. Sedan 1988 har alla filmmakare kunnat hävda ”Jaja, men den var i alla mer skrämmande än Besökarna”.

Demonstatus:
Oklart in i det sista för att sedan bli märkligt övertydlig på ett sätt som lämnar typ tusen oknutna trådar fladdrandes i vinden. Någon slags backstory får dock filmens lilla tomte i så fall leta reda på själv i närmaste grimoire. På sin höjd tycks han vara förmögen till hemsökelse.

Om du ändå är nyfiken på tomten kan han med fördel sökas upp på streamingtjänsten C More. Varför inte utnyttja tjänstens gratismånad för att se lite annan film också?

Jag kan också rekommendera en lyssning på två poddar som mer eller mindre gör en shot-by-shot-redovisning av Besökarna. Båda väldigt underhållande på sina väldigt olika sätt: Tveksamt och Vargtimmen.

Annonser

The Man from UNCLE

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Läs hela inlägget här »

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

DeadpoolRyan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?

Men kanske är Deadpool filmen och superhjälten som kommer att vända kurs åt den Reynoldska atlantångaren? Eller ja, superhjälte och superhjälte… Som Deadpool själv så riktigt påpekar: ”I may be super but I’m no hero”.

Den snabbsnackande torpeden Wade Wilson har svårartad cancer mest överallt i kroppen och ställer därför upp på ett suspekt medicinskt experiment som kanske kan komma att bli hans räddning. Men säg det suspekta medicinska experiment som håller vad det lovar. Istället hamnar Wade i klorna på den djävulske Ajax och hans underhuggare Angel Dust.

Det hela går ut på att försöka trigga igång mutantgener genom att få kroppen att producera enorma mängde adrenalin. Och hur gör man det  enklaste sätt? Genom tortyr förstås! Wade gör sig genast ovän med Ajax genom att kalla honom för Francis och vara allmänt kaxig i en situation som får de flesta andra att sitta och vagga i ett hörn (om det inte vore för att de är fastspända i en sjukhussäng).

Men inte ens Wade kan undfly mutantgenernas inflytande, trots att de givetvis kommer med ett högt pris. Istället för att återförenas med samhället och sin älskade Vanessa är nu Wade uppfylld av hämndbegär. En uppgift som underlättas högst väsentligt av hans superkrafter.

På samma sätt som den några år äldre Guardians of the Galaxy är Deadpool en hejdlös drift med superhjältegenren, men på en betydligt mer uttalad metanivå. Deadpool eller Wade gör inte bara upprepade referenser till andra superhjältar och får vara den pestiga lillebrodern till de mer strukturerade X-Men utan bryter gärna också den famösa fjärde väggen och tilltalar publiken direkt.

Själva historien som berättas vinner på att vara av enklaste art – Wade ska hämnas på Francis/Ajax. De två huvudsakliga sammandrabbningarna har förtjänstfullt brutits upp genom Deadpools originshistoria som kommer in efter att vi fått oss en smakbit av vad som komma skall i en hejdlös actionkavalkad med motorcykelkedjehalshuggningar och dödliga skyltkrockar.

Jag har ingen relation till Deadpool som superhjälte, i likhet med Guardians… hade jag aldrig hört talas om den respektlöse typen i röd spandex innan filmen började tala om sig. Att han hade varit med i den halvusla Wolverine-filmen hade helt hunnit falla mig ur minnet. Så här efter fullbordat faktum måste jag erkänna att denne tricksterkaraktär ändå har något visst med alla sina oneliners och allmänna kaxighet även om det idoga refererandet till framförallt sex i alla dess varianter blir lite tröttsamt efter ett tag.

Däremot hade jag nog önskat en mer intressant storskurk, men om det handlar om att Ajax/Francis är en rätt slätstruken skurk eller att skådisen Ed Skrein är sällsynt okarismatisk kan jag inte avgöra. I The Transporter Refueled klarade han sig inte särskilt bra på egen hand och när han här ställs mot Ryan Reynolds charmigare om än egocentriske torped är utgången given.

Så länge man kan acceptera de frågetecken man mer eller mindre tvingats lära sig acceptera i den myriad av superhjältefilmer som kommit under de senaste åren (Angel Dust må vara superstark men förklarar det verkligen att hennes ansikte pallar en knockout från Colossus? And what’s up with the skrotade supertanken på slutet?) var Deadpool, i likhet med Guardians… en frisk fläkt. Rolig med en aningens dos av mörker och inte minst en sjujäkla actionresa.

star_full 2star_full 2star_full 2

Omtitten:
En frisk fläkt som faktiskt fortsatte att blåsa under kjolen ungefär ett år senare. Reynolds är som klippt och skuren för sin super”hjälte” som inte kan hålla klaffen om så livet hängde på det. Vilket det ju gör ett antal gånger.

Många av svagheterna hänger i och för sig kvar, rollfiguren blind Al är fortfarande inte särskilt rolig och de mångahanda sexskämten blir lite tröttsamma efter ett tag. Samtidigt inser jag när jag läser igenom min gamla text att Ed Skreins träighet inte skavde lika mycket nu när jag var beredd på den. Däremot gav hans Francis mig anledning att hitta en ny nitpick: bara för att man okänslig för smärta innebär inte det att ens kropp är osårbar.

Men Deadpool är en film som är nästintill meningslös att nitpicka på eftersom den inte ens tar sig själv på särskilt stort allvar. Förtexterna fick mig återigen att skratta, detsamma gäller den lilla tecknade Deadpool på sin enhörning under eftertexterna och hjärnsubstansen på gatan fick mig att höja på ögonbrynen innan jag mindes att detta ju inte är en MCU-film.

Faktiskt höll filmen måttet så pass bra att jag kan tycka att det finns anledning att höja betyget en smula.

Bjud dig själv på en rolig stund – passa på att se Deadpool på streamingtjänsten C More. En start så god som någon på den gratismånad som tjänsten erbjuder.

Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!

Det man får lära sig via The Net är exempelvis att det går att radera väldigt mycket på en dator bara genom att trycka på delete-knappen en enda gång. Eller att alla datorer eller operativsystem har oerhört informativa och tydliga användargränssnitt. Inget obegripligt DOS här inte, nu snackar vi blinkande rutor som upplysningsvis meddelar att det inte går att få kontakt på det här sättet men om du bara tar dig till en dator som är uppkopplad mot den mytologiska ”main frame” ska det nog gå alldeles utmärkt.

Nå, det är förstås lätt att raljera över en film som The Net, vilken antagligen inte visade upp en relevant datorvärld ens när den hade premiär. Men numera är ju en del av charmen med filmen att för varje tittning se hur den glider längre och längre tillbaka i en digital forntid.

Och se på fan, trots gammaldags datormiljöer och en närmast nostalgiskt färgad bild av en värld fullkomligt styrd av Den Farliga Datorn är The Net är fortfarande en superb thriller. Både för sin tidiga beskrivning av vad som idag är känt som identitetskapning och för Sandra Bullocks hjältinna Angela Bennett. En tuff protagonist som tar tag i sin omöjliga situation och verkligen får publiken att lida med henne i den omöjliga situation hon befinner sig i.

Och vilken situation är det? Jo, Angela Bennett är en riktig hot shot på datorer men lever i skymundan av all annan mänsklig interaktion förutom sin alzheimer-sjuka mamma som inte känner igen sin egen dotter. På en sällsynt semester blir hon bestulen på både pass och pengar (never leave the safety of your home…) och när hon försöker få ut ett temporärt visum på amerikanska ambassaden säger personalen att hennes uppgifter inte alls matchar en kvinna vid namn Angela Bennett utan Ruth Marx. Väl tillbaka i staterna visar det sig att ”Ruth Marx” har ett brottsregister långt som en chattsession mellan ensamma datornördar. Vad är det Angela ovetande har upptäckt som filmens skurkar är beredda att mörda för?

Jag tror att The Net funkar eftersom den så tydligt appellerar på den icke föraktliga rädslan som fanns (och som vi nu kanske bara blivit immuna mot) för ett samhälle fullkomligt kontrollerad av datorer och datorregister (varför kolla för säkerhets skull, säger datorn att patienten har diabetes har patienten diabetes!). Samtidigt lyckas den vara så relaterbar, både genom Sandra Bullocks prestation som Angela och att rollen på något sätt i botten brottas med rädslor och farhågor som alla har.

Vem vill inte se övertydlig och uråldrig datorgrafik i kombination med en Sandra Bullock i sitt esse. Vem vill inte se The Net?

The Net kan bland annat avnjutas på streamingtjänsten C More. Utnyttja för all del C Mores gratismånad för att se denna ypperligt trevliga thriller.

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ubåten, The Boat

Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg