You are currently browsing the tag archive for the ‘C More’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Men även näringslivet innehåller sina skärmytslingar och när ED-209 ”misslyckas” vid en viktig presentation ser unge och hungrige mellanchefen Bob Morton sin chans. Innan ED:s offer (en före detta styrelseledamot som nu ligger draperad över modellen av nybyggnationen Delta City) hunnit kallna har Bob säkrat ett OK för sitt eget projekt från ”the old man”.

Samtidigt finns det fortfarande poliser som försöker göra sitt jobb, trots de usla förutsättningar som OCP tillhandahåller. Att vara polis har blivit nästan lika riskabelt som att vara hundvakt åt ett gäng hungriga rottweilers iförd en köttkostym men Alex Murphy ser ändå med tillförsikt fram emot förflyttningen till det råbarkade West City. Inte ens de nya kollegornas sardoniska ”Welcome to hell” får honom nedslagen.

Vad som däremot sänker denna första arbetsdag en smula för Murphy är att han blir mer eller mindre sönderskjuten av den galne skurken Clarence Boddicker och hans gäng. Det gör å andra sidan att Alex visar sig vara en perfekt kandidat till Bob Mortons lilla projekt. Inom ett halvår har han förvandlats till…Robocop.

Det är sannolikt bara nostalgin som talar, men det går inte att komma ifrån ett litet glädjekviller i magen när filmtiteln dyker upp första gången i sitt fyrkantigt klumpiga 80-tals-typsnitt. Och även om RoboCops ultravåld inte har riktigt samma påverkan som första gången jag såg filmen, slås jag av hur mycket det fortfarande finns att gilla med den.

Paul Verhoevens dystopistämning är oslagbar, särskilt som den ackompanjeras av Basil Pouledoris karakteristiska tema. Än en gång påminns jag hur Verhoeven älskar att använda små reklamsnuttar. Både för att tillsätta en välbehövlig nypa makaber humor och understryka hur hans värld är funtad — hur det privata näringslivet tar över allt fler viktiga institutioner. Kanske är det just den här blandningen av ett kallsinnigt företag, ultravåld och rätt lyckade komiska inslag som gör att RoboCop fortfarande är en riktigt bra film?

Man måste nog säga att budskapet är ganska cyniskt – de enda som tycks ha någon som helst heder i kroppen är de ”vanliga” poliserna, alltså Murphy och hans kollegor på polisstationen. Det SWAT-team som tidigare försökt förhandla med en galen gisslantagare genom att erbjuda ett flådigt ljudsystem till flyktbilen (”Let the mayor go and we’ll throw in a Blaupunkt”) har däremot inga större problem att vända sig mot vår stackars hjälte när de får order om det från högre ort.

Förutom dystopistämningen inser jag också hur jag saknat dessa 80-talistiska crazy ass-skurkar. De är alltid klädda som statister i The Road Warrior, har vansinniga frisyrer, skrattar hysteriskt och är på det hela taget rätt ineffektiva brottslingar. Som våldtäktsmännen vilka inte hunnit få av sitt offer en enda klädtrasa innan Robocop dyker upp och serverar lite poetisk underlivsrättvisa.

På det hela taget ska man inte fundera allt för mycket på funktionalitet och logik i den här historien. I förbifarten nämns att Robocops matsmältningssystem anpassats för att smälta någon slags näringspuré – jag tänker att det sannolikt är något som man inte bara fixar på en kaffekvart. Alex Murphys gamla hus ligger ute till försäljning men mäklaren har inte brytt sig om att göra kåken mer säljbar än att hen lämnat kvar såväl vissna blommor som trasiga muggar.

Min personliga favorit är dock alla de märkliga ljud som ED-209 får utstöta. Exakt varför ryter han som ett lejon när han pepprar oskyldiga eller skriker som en griskulting när han ramlat omkull? Samtidigt är den lilla dödsryckningen i robottån (när Robocop gjort processen kort med ett granatgevär) ett av mina favoritmoment (i hård konkurrens med den smältande skurken – you know who I mean!).

Till min glädje upptäckte jag att RoboCop-originalet fortfarande höll en förvånansvärt hög klass och jag tror att det i mångt och mycket är Paul Verhoevens förtjänst.

Visst blev du sugen på lite ultravåld 80’s style?! RoboCop finns lätt tillgänglig på streamingsajten C More som dessutom bjuder på en gratismånad. Så du hinner se RoboCop mååååånga gånger om.

alt. titel: Swedenhielm’s Family

Gamle ingenjör Swedenhielm har inte mycket kvar förutom sin heder. Hur många år han förgäves väntat på att nobelkommittén ska ringa har han tappat räkningen på. Fortfarande bor de tre barnen Rolf, Bo och Julia hemma men de är ärligt talat inte mycket till hjälp. Snarare en trio bortskämda goddagspiltar som inte har en susning om hur man rättar mun efter matsäcken. Här har de i och för sig en formidabel förebild i sin käre far som menar på att det väl alltid finns en ”slant över till en flaska champagne” när tillfället så kräver. Den som får stå pall för både uteblivna hushållspengar och böner om rysk kaviar i stället för korv är den hårt prövade husföreståndarinnan Marta Boman.

Läs hela inlägget här »

Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.

Läs hela inlägget här »

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Läs hela inlägget här »

Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.

Läs hela inlägget här »

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Läs hela inlägget här »

Snart dags för den 90:e Oscarsgalan i ordningen. Och Meryls nomineringar ligger numera inte kvar på 20 utan har hoppat upp till 21 tack vare The Post.

***

Ni vet de där som ställer sig framför Idol-juryn och sedan blir ett YouTube-fenomen? Eftersom mamma alltid försäkrat dem att de sjunger som små änglar medan de i själva verket skulle kunna tävla med Hesa Fredrik i högljuddhet men knappast tonsäkerhet?

Läs hela inlägget här »

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser