You are currently browsing the tag archive for the ‘C More’ tag.
Dags att återbesöka en gammal favorit, oavsett om man pratar om filmen The Net eller Sandra Bullock. Nu har jag förvisso inte ett The Blind Side men har Sandra någonsin varit mer tillgänglig och ”likeable” än i The Net?! Att hon sedan är alldeles för snygg, har alldeles för bra kropp och för fräsch hy för att vara trovärdig som en eremithacker vilken lever på pizza instängd i sitt hus 23 av dygnets 24 timmar har man liksom inga problem att acceptera. Det är ju Sandra och vad visste man egentligen om hackers 1995?!
Det man får lära sig via The Net är exempelvis att det går att radera väldigt mycket på en dator bara genom att trycka på delete-knappen en enda gång. Eller att alla datorer eller operativsystem har oerhört informativa och tydliga användargränssnitt. Inget obegripligt DOS här inte, nu snackar vi blinkande rutor som upplysningsvis meddelar att det inte går att få kontakt på det här sättet men om du bara tar dig till en dator som är uppkopplad mot den mytologiska ”main frame” ska det nog gå alldeles utmärkt.
Nå, det är förstås lätt att raljera över en film som The Net, vilken antagligen inte visade upp en relevant datorvärld ens när den hade premiär. Men numera är ju en del av charmen med filmen att för varje tittning se hur den glider längre och längre tillbaka i en digital forntid.
Och se på fan, trots gammaldags datormiljöer och en närmast nostalgiskt färgad bild av en värld fullkomligt styrd av Den Farliga Datorn är The Net är fortfarande en superb thriller. Både för sin tidiga beskrivning av vad som idag är känt som identitetskapning och för Sandra Bullocks hjältinna Angela Bennett. En tuff protagonist som tar tag i sin omöjliga situation och verkligen får publiken att lida med henne i den omöjliga situation hon befinner sig i.
Och vilken situation är det? Jo, Angela Bennett är en riktig hot shot på datorer men lever i skymundan av all annan mänsklig interaktion förutom sin alzheimer-sjuka mamma som inte känner igen sin egen dotter. På en sällsynt semester blir hon bestulen på både pass och pengar (never leave the safety of your home…) och när hon försöker få ut ett temporärt visum på amerikanska ambassaden säger personalen att hennes uppgifter inte alls matchar en kvinna vid namn Angela Bennett utan Ruth Marx. Väl tillbaka i staterna visar det sig att ”Ruth Marx” har ett brottsregister långt som en chattsession mellan ensamma datornördar. Vad är det Angela ovetande har upptäckt som filmens skurkar är beredda att mörda för?
Jag tror att The Net funkar eftersom den så tydligt appellerar på den icke föraktliga rädslan som fanns (och som vi nu kanske bara blivit immuna mot) för ett samhälle fullkomligt kontrollerad av datorer och datorregister (varför kolla för säkerhets skull, säger datorn att patienten har diabetes har patienten diabetes!). Samtidigt lyckas den vara så relaterbar, både genom Sandra Bullocks prestation som Angela och att rollen på något sätt i botten brottas med rädslor och farhågor som alla har.
Vem vill inte se övertydlig och uråldrig datorgrafik i kombination med en Sandra Bullock i sitt esse. Vem vill inte se The Net?
The Net kan bland annat avnjutas på streamingtjänsten C More. Utnyttja för all del C Mores gratismånad för att se denna ypperligt trevliga thriller.
Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.
De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?
Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.
Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.
Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.
Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.
Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.
I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.
När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?
Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.
Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.
Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.
alt. titel: Ubåten, The Boat
Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Streamingtjänsten C More slår på stora trumman och inleder samarbete med ett antal bloggare varav jag är en. Hedrande och lite pirrigt, så klart. Under ett års tid kommer jag att med jämna mellanrum skriva om filmer (hey, vem vet, i denna galna värld kanske jag till och med slänger med en TV-serie?!) som finns tillgängliga via C More.
That’s what HE said!