När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.
Fortsätt läsa ”Venom: Let There Be Carnage (2021)”
Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.
alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger
Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”
Det är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.
Av någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…
Rörliga bilder och tryckta ord 