You are currently browsing the tag archive for the ‘Tjuvheder’ tag.

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Staden Camorrs egen Fagin, tjuvmakaren som håller till vid den gamla kyrkogården vid Shades’ Hill, vill desperat bli av med sin bäste tjuv. Den av pesten föräldralöse pojken som kallar sig Locke Lamora visar sig nämligen vara lite väl påhittig för både sitt eget och tjuvmakarens bästa. Snart har han utnyttjat både eld och upplopp som avledande manövrar för att kunna stjäla några korvören. Tjuvmakaren börjar få det hett om öronen och lyckas därför övertala prästen father Chains att ta sig an gossen. Men i templet tillägnat The Nameless Thirteenth, The Crooked Warden, får Locke en utbildning i tjuveri som är långt mer ambitiös än han vågat drömma om.

Att denna speciella fantasyroman är en debut gör den bara desto mer imponerande. Scott Lynch har fyllt sin berättelse med djärva äventyr, rappt sarkastisk dialog och nog med mustiga miljöbeskrivningar för att måla en tydlig bild av sin kanalbemängda stad. Men även om det finns en hel del av ett ålderdomligt Venedig i Camorr, plus att många av dess invånare har namn som Maranzalla och Barsavi, råder det ingen större tveksamhet om att det också finns gott om företeelser i Camorr som knappast tillhör ens en italiensk vardag. Lynch väver också en tillräckligt intrikat väv för att läsaren ska ana att här finns betydligt mer att berätta, både om Camorr och Lockes tidigare äventyr.

För huvuddelen av The Lies… sysselsätter sig inte med pojken Locke, utan den unge man som i aristokratins kretsar börjat kallas The Thorne of Camorr efter ett antal fräcka kupper som fått både en och två ädla familjer att förlora stora delar av sitt kapital. Nu har Locke och hans föräldralösa kumpaner siktet inställt på Don och Dona Salvaro. Men samtidigt går det rykten om någon som kallas för The Grey King och som visar sig vara livsfarlig för ledarna av Camorrs undre värld.

The Lies… är frejdig på ett sådant sätt som bara en berättelse om en smart kupp, iscensatt av en briljant brottsling kan vara. Locke och hans följeslagare, som kallar sig The Gentlemen Bastards, är härliga bekantskaper som jag snart börjar heja på, trots deras kriminella böjelser.

Men Lynch lyckas som sagt också skapa en intresseväckande stad i Camorr. Belägen i Therin, ett land med en lång historia, är den full av lämningar från tidigare generationer vilka besatt numera förlorad kunskap. Varje skymning genomlyses exempelvis staden av ett sällsamt ljus när den nedgående solens strålar fångas i strukturer som ingen kan återskapa. Däremot har helt nya krafter och metoder skapats tack vare ett ivrigt användande av alkemi inom allt från botanik till läkekonst och försvarstaktik.

Lynch hoppar fram och tillbaka i sin berättelse men tappar aldrig den huvudsakliga tråden med fantasyvärldens egen Danny Ocean eller Arsène Lupin. Variationsrikedomen gör dock att läsaren får en matig bakgrund till både Locke själv, de krafter som styr Camorr och Therin som land. Man kan för all del ondgöra sig över flervolymssjukan som hemsöker snart sagt alla litterära genrer. Men när jag stöter på ett sådant guldkorn som The Lies… är det ganska trevligt att veta att det finns två delar till att plöja.

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

Läs hela inlägget här »

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

Läs hela inlägget här »

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Läs hela inlägget här »

Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

EfterskalvRunt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg