Planet of the Damned (1962)

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Fjärilarnas stad (2016)

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Vattnet drar (2016)

Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

2012 års tio bästa filmer

10. Iron Sky
En film som svingar vilt och kanske inte alltid träffar målet men jag kan inte bortse från att den är ett gigantiskt kärleksprojekt med en massa galna idéer som sannolikt inte kunnat genomföras på något annat sätt.

”You are Neil Armstrong after the sex change operation. Is that correct?”

9. The Hunger Games
Jag har sett filmen flera gånger sedan premiären och tycker fortfarande både att historien är stark och utförandet är bra. Möjligen lite väl barntillåten men Jennifer Lawrence gör fortfarande en av sina bästa prestationer. Katniss är Kool!

X3: Tahereh Mafi (2011-2014)

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

X3: Ransom Riggs (2011-2015)

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Stormvinge (2015)

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Tomb Raider (2018)

Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.

Windhaven (1981)

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Constantine (2005)

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.