alt. titel: Sonic the Movie 2, Sonic 2, le film, Sonic 2 – Il film, Sonic 2: La película
För att vara dryga trettio bast är den lilla, blå ”igelkotten” överraskande full av ungdomligt övermod. Han är också uppfylld av längtan att bli en riktigt hjälte, men som han får höra från den kloke Tom Wachowski: ”Heroes don’t take care of themselves, they look out for others”.
Fortsätt läsa ”Sonic the Hedgehog 2 (2022)”I och med denna lilla vitamininjektion är musikalveckan över för det här året. I nuläget är det också den sista musikalveckan överhuvudtaget på bloggen. Stort tack till bloggkollegan Filmitch som alltid varit med, men också till er som har läst och kommenterat förstås. Musikaler kommer emellertid att dyka upp även fortsättningsvis. Det går ju inte att sluta se musikaler!
***
alt. titel: Matilda, la comédie musicale, Roald Dahls Matilda – Das Musical, Matilda de Roald Dahl, el musical, Matilda – A musical, Matilda the Musical
Agatha Trunchbull drömmer om en värld utan barn, där hon kan dra sig tillbaka till en avlägsen stuga i skogen omgiven av hästar. Tyvärr är det inte möjligt, då hon är rektor för en skola. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta detta yrkesval, men rektor Trunchbull har ett mycket bestämt mål med sitt skolledarskap: att krossa eleverna fysiskt och psykiskt tills dess att de slutar störa henne. Att inte få i alla fall de yngsta årskurserna att kissa på sig när hon kommer stövlande är ett misslyckande som pedagog.
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Roald Dahl’s Matilda the Musical (2022)”
Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.
Fortsätt läsa ”Peter’s Friends (1992)”
Fyrar används ofta som symboler för det goda här i livet: hopp, upplysning, vägledning, räddning, frälsning. Så då faller det väl sig naturligt att de som är fyren allra närmast, fyrvaktarna, ständigt är fyllda av all denna godhet. Det är ju ändå de som genom hårt och idogt arbete ser till att fyren kan fullfölja sitt betydelsefulla värv.
Fortsätt läsa ”The Lighthhouse (2019)”
Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!
Fortsätt läsa ”X13: A Series of Unfortunate Events (1999-2006)”
Efter en nyss avslutad titt på Disneys ny-version av Cinderella passade det alldeles utmärkt att fortsätta med Nanny McPhee. De sju barnen Brown har nämligen överdoserat på sagor om elaka styvmödrar och frånvarande fäder.
Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)
Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.
Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?
Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.
När Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.
Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.
Rörliga bilder och tryckta ord 