You are currently browsing the tag archive for the ‘Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events’ tag.
Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?
Annonser
Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.
När Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.
Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.
Helt ofrivilligt fick I Love You… en oväntad dimension av att jag såg den back-to-back med en annan fängelse-biopic. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur den här filmen hade blivit i Nicolas Winding Refns händer, men kanske ännu mer hur det hade sett ut om Glenn Ficarra och John Requa fått i uppdrag att porträttera Charles Bronson istället för Steven Russell?
Wes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.
2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av Illiaden – Troja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?! Läs hela inlägget här »
Nu var det alltså dags. Dags att se en av 2011 års mest utskällda filmer och försöka ta ställning till om den verkligen var så fruktansvärt usel som jag fått intrycket av eller om alla belackarna bara var dödligt besvikna 300– och Watchmen-kramare.
Vår namnlösa protagonist har ingen större tur med sitt liv när vi träffar henne. I och med moderns död finns det inget som står i vägen mellan två numera föräldralösa systrar och deras slemmige styvfar. I ett desperat försök att skydda sin lillasyster från styvfaderns antastanden skjuter vår huvudperson honom, bara för att missa och istället döda sin syster.
That’s what HE said!