alt. titel: Rampage: Big Meets Bigger

Att säga att Rampage är ”löst baserad” på det klassiska arkadspelet är att förhålla sig lika nonchalant till det svenska språket som att säga att SD har ”otur” med nazistsympatisörer i leden. Det filmen, och inte mindre än fyra olika manusförfattare har gjort, är att börja i konceptet ”enorma vargar, gorillor och ödlor klättrar på hus och slår sönder saker” och sedan försökt klura ut ”hur faaaan tar vi oss dit?!”

Jo, det kan jag tala om för er, emedan jag nu sett detta mästerverk. Det Rampage har lyckats med är förstås att hyra in genomsympatiske Dwayne Johnson i rollen som primatologen Davis Okoye. Givetvis ingen glasögonbeprydd akademikertyp eller petimätrig skrivbordsnisse utan en primatolog som både varit någon slags supermilitär samt åkt världen runt och slagit tjuvjägare på käften.

På en av de där resorna plockade han med sig albinogorillaungen George, vars mamma blev slaktad av hånskrattande tjuvjägare inför hans ögon. Nu jobbar Davis på San Diego Wildlife Sanctuary tillsammans med George där de, medelst teckenspråk, verkar sköta den ”vilda” gorillaflocken som en ungdomsgård. Men en natt kraschlandar något i inhägnaden som går George att börja växa. Och växa. Och väääääxa…

Detsamma gäller en stackars Wyoming-varg som inte ofredade någon innan han fick nos på den där kraschlandningsplatsen samt Något i Floridas Everglades-träsk. Tack vare illistiga ränksmiderier från syskonen Claire och Brett Wyden samt deras företag Energyne är nu gorilla, varg samt Något på väg i full fart mot Chicagos skyskrapor. Let the rampage begin!

Nåvälan, krystade datorspel- eller leksakshistorier har man väl varit med om förut så i det avseendet känns det lite taskigt att banka allt för mycket på just Rampage. Det filmen har lyckats med är som sagt i hög utsträckning rollbesättningen där vi förutom Johnson också träffar Naomie Harris som rättrådig genetiker, Malin Åkerman som den iskalla Claire Wyden samt Jeffery Dean Morgan som regeringsagent med oklar hemmahörighet. Naomie Harris gör ju sällan ett dåligt jobb så överraskningen den här gången fick bli Morgan, som faktiskt funkade riktigt bra som Johnsons side kick. Han kan gärna få göra fler sådana roller.

Annars är förstås Rampage av naturnödvändighet en CGI-fest utan dess like. Helt ok i vissa lägen, men särskilt så länge George ska vara en vanlig gorillahanne och interagera med Johnson syns det som vanligt att hans uppenbarelse saknar reell kroppslig tyngd. Både jag och min medtittare upplevde dessutom att filmen gav albinon lätt antorpomorfiserade rörelsemönster och ansiktsuttryck, vilket naturligtvis inte hjälper illusionen på traven.

Om andan faller på kan man också roa sig med att notera att George aldrig blir större än att han kan fortsätta att interagara med Johnson. Medan både vargen och det där Något som filmen inledningsvis försöker hålla lite hemligt inte bara sprutar tillväxthormoner över alla bräddar utan också förändras utseendemässigt högst radikalt. I slutänden står vi med någon slags varg-dinosauriekombo, allt i föreställningen om att genetik är som att måla en tavla eller dekorera en tårta. Bara att dutta på lite extra färg eller marsipanrosor och voilá, ett fungerande (om än inte alltid estetiskt tilltalande) slutresultat!

Ska jag vara helt ärlig har det hunnit gå mer än 24 timmar sedan jag såg filmen och jag har redan problem med att både komma ihåg exakt vad som hände och varför samt vad jag egentligen tyckte om det hela. Alltså varken remarkabelt bra eller dåligt.

Annonser