Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Patrick Melrose är en plågad själ. Vad jag kan uppfatta utspelar sig alla tre böckerna under max ett dygn men med ivriga bakåtblickar och flera olika berättarperspektiv på samma händelse är det inga större problem att dra ut på det hela.

I Dåliga nyheter möter vi en fyraårig Patrick som bor i södra Frankrike med pappa David och mamma Eleanor. Det är mamma som står för kosingen och pappa som står för det fina släktträdet och ingen av dem kan sägas vara särskilt lycklig inom äktenskapet. Faktum är att Eleanor bara får ett par ögonblicks respit när hon pimplar vodka eller befinner sig i den fristad som är hennes stora Buick. Om David får någon respit överhuvudtaget är tveksamt, han framlever sitt liv vadande genom det undermåliga träsk som är den övriga mänskligheten. Han kan bara få ett par sekunders tillfredsställelse genom att förolämpa, förnedra eller kuva en annan individ och i den leken har Eleanor för länge sedan tappat sin lockelse för David. Det är förstås inte så förvånande att Patrick framlever sina dagar i ett rent helvete.

Ännu mindre förvånande är att Patrick ungefär 20 år senare i Dåliga nyheter är gravt drogberoende. Vi får följa honom på en snabb tripp (heh…) till New York dit han måste åka med kort varsel för att hämta sin avlidne far. Vad som följer är en förvirrad sejour där han måste brottas med sitt förflutna samtidigt som vi förlänas en ingående beskrivning av exakt vilka droger han petar i sin kropp och hur han får tag på dem.

Men till skillnad från många andra knarkare slutar inte Patrick sina dagar med en spruta i armen. När det hunnit gå ytterligare ett antal år får vi genom Visst hopp hänga med på en överklassfest dit Patrick är bjuden tillsammans med en hel bunt andra mer eller mindre otrevliga individer, däribland prinsessan Margaret.

Bakom romanerna och Patrick står en man vid namn Edward St Aubyn. Edward växte upp i England och Frankrike, hade en brittisk far samt en rik amerikansk mor, så det är väl knappast någon större tvekan om att skrivandet varit ett sätt för Edward att exorcera sin barndoms demoner. Som läsare har jag dock svårt att uppskatta självterapin. Jag kan acceptera att böckerna innehåller värjevasst vässade formuleringar och nålar som ska sticka hål på främst den förljugna och depraverade överklassen. Men språket faller tyvärr på att jag läser det hela i svensk översättning (olycksfall i arbetet) och det språket försöker berätta blir jag inte så engagerad av. Eventuellt kan det bero på en kulturkrock – jag förstår helt enkelt inte alla intrikata detaljer som St Aubyn berättar om den brittiska överklassen.

Allra svårast hade jag för mittendelen – finns det något tråkigare än att följa en knarkare på jakt efter sitt nästa rus? Men inte heller beskrivningen av en utsatt småpojke eller en uttråkad man, osäker på vartåt han ska rikta sitt liv, ger mig något. Jag blir inte särskilt förvånad över liknelserna som görs mellan St Aubyn och den evige överklasskildraren Evelyn Waugh eftersom jag inte var överdrivet förtjust i Brideshead Revisited heller.

Nej, brittisk överklass förpackas än så länge bäst i den klassiska Monty Python-tävlingen Upper Class Twit of the Year.

Annonser