Lizzie (2018)

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Och eftersom dagens film så att säga börjar i slutet, det vill säga med det hiskeliga mordet på en man och en hustru, vilka dessutom har en dotter som heter Lizzie, gick det ganska snabbt för min del att förstå vad det var för historia som Lizzie skulle berätta.

Fakta i målet är följande: den 4 augusti 1892 hittas John och Abby Borden brutalt yxmördade och den som hittar dem är dottern Lizzie. Det går ganska snabbt för polisen att bestämma sig för att Lizzie själv måste vara den skyldiga, hur osannolikt det än kan verka att en ung kvinna av respektabel familj skulle kunna göra något sådant. Men eftersom Lizzie själv aldrig erkände morden kan man förstås aldrig vara helt säker på vem mördaren egentligen var.

Lizzie ger i och för sig klart besked på den punkten men ser också till att leverera en synnerligen tydlig anledning till dådet. Tillsammans med husjungfrun Bridget Sullivan är de bägge två lätta kvinnooffer för de illvilliga männen som hade all makt i dåtidens samhälle. Bägge befinner de sig i underläge på grund av sitt kön och Bridget dessutom på grund av sin sociala klass (ensamstående och fattig irländsk arbetare). Något som görs mäkta tydligt när hon omedelbart informeras om att i Borden-hushållet är hon bara en av en lång rad av ”Maggies” alldeles oavsett hennes riktiga namn. Jag uppfattar att Lizzie vill göra en poäng av det oundvikligt destruktiva i att upprätthålla en tjusig fasad mot omvärlden, när allt som finns bakom denna fasad är förljugenhet och korruption.

Det är onekligen en för mig ny infallsvinkel till den välbekanta historien och en som förstås också är tacksam att göra i det sena 1800-talets konservativa Massachusetts. En tid och ett samhälle där män mer eller mindre per automatik var på topp. John Borden framställs som en både snål och pryd bakåtsträvare, vilken vägrar att installera gasljus och inte vill låta sin dotter gå ensam på teatern. Eventuellt vill filmen till och med göra gällande att det enda jämlika förhållandet i ett sådant samhälle är det mellan två kvinnor, men i så fall är det en poäng som helt bortser från deras ojämlika klasstillhörighet.

Lizzie och Bridget spelas av Chloë Sevigny och Kristen Stewart, vilka faktiskt funkar bra tillsammans. Fortfarande har jag svårt att känna att jag får särskilt mycket tillbaka från Stewarts prestation men tillsammans med Sevigny är hon som sagt ovanligt tilltalande. Sevigny är å sin sida bra i en relativt välbekant roll för hennes del – kvinnan vilken framstår som både labil och farlig eftersom hon på något plan är totalt oberäknelig. Här finns dessutom uttalade stråk av galenskap eftersom Lizzie nu och då drabbas av en slags krampanfall som i värsta fall gör henne medvetslös. En åkomma som hennes far förstås påpekar drar skam över familjen. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att filmen valt att dra Bridget och Lizzies relation till sin föga förvånande spets – det hade varit mer intressant att låta dem bara vara vänner. Samtidigt är titelns tvetydighet i det perspektivet förstås rätt underhållande.

Men trots att filmen alltså handlar om ett makabert mordmysterium, är både stämning och tempo mer av ett saktmodigt drama. En stämning som understryks av blekt och softat ljus i många secener samt ett generellt klagande stråk-score. Och när sista ordet är sagt har Lizzie tyvärr inte lyckats ingjuta tillräckligt med liv i sin historia för att göra filmen minnesvärd. Mitt intresse upprätthålls främst eftersom jag vet vad filmen vill berätta, inte för hur den berättar det.

Jag fick sällskap till mordmysteriet av Fiffi och Cecilia. Det blev också första filmen ut på Filmspanarnas traditionsenliga SFF-dag