”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
Egentligen borde Charles Dickens ha skrivit en bok om en yxviftande, alternativt djävulskt giftspridande, seriemörderska. Typ Lizzie Borden meets Mary Ann Cotton. Lilla Esther Summerson växer upp med sin allvarliga, religiösa och synnerligen strikta gudmor. Esthers enda anförvant är hennes docka som hon lättar sitt lilla hjärta inför och gråter strida tårar mot. Födelsedagar i egentlig mening firas inte och den ömma gudmodern brukar toppa dagen genom att anmärka att det nog hade varit bäst för alla inblandade om Esther inte hade blivit född överhuvudtaget. Vågar sig flickan på att fråga om biologiska föräldrar blir svaret att hon var sin mors skam.
Rörliga bilder och tryckta ord 