Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Vilket i det här fallet innebär att Ann vill bryta könsbarriärer och lära sig att exorcera demoner. Hon vill vara en av Guds utvalda soldater på det århundraden gamla slagfältet om mänsklighetens själar. Vilket i sin tur hänger ihop med en uppväxt där Anns mamma led av psykisk ohälsa och besatthet. Det där sista skulle man i och för sig kunna tänka sig är en dotters försök att hantera det faktum att hennes mamma misshandlade henne, men Prey for the Devil är inte den typen av ambivalent exorcismfilm.

Nej, i den här filmvärlden finns regelrätta exorcism-skolor (rent påhitt såvitt jag kan avgöra) där man också tar hand om och behandlar misstänkta fall. Läraren fader Quinn upplyser sina studenter om att deras profession aldrig behövts så mycket som nu. (Liten rättelse fader Quinn: antalet ansökningar för exorcism växer förvisso, men katolska kyrkans hållning är dock att att regelrätt besatthet är ytterst ovanligt).

Jag skulle dock vilja ifrågasätta både det pedagogiska upplägget och säkerhetsrutinerna på denna skola. Här finns högteknologiska säkerhetsceller för de svåraste fallen. Men när skiten verkligen träffar fläkten väljer man att förlita sig på uråldriga inspärrningar av sönderfallande sten och rostiga metallgaller. Till de högteknologiska (men uppenbarligen mindre säkra än hundra år gamla fängelsehålor) cellerna har samtidigt skolans studenter tillträde. Därmed kan de kan komma och gå som de vill hos patienter, vilka deras lärare bedömt som potentiellt själskorrumperande.

Den pedagogiska riktningen tycks vara någon slags variant av släng-i-barnet-i-vattnet-så-lär-hen-sig-simma-av rent-nödtvång. För när de två unga prästerna Dante och Raymond får uppdraget att exorcera lilla Natalie, tycks de inte bara bli överraskade över uppdraget. Jag får dessutom en klar känsla av att detta är första gången de ställts inför något liknande. En känsla som inte blir mindre av intrycket att deras främsta vapen mot demonen är att stirra i stum skräck så fort ett huvud vrids i 180 grader.

Tysk-amerikanske regissören Daniel Stamm återvänder till exorcism-facket men har med Prey for the Devil tyvärr fått hålla till godo med ett betydligt sämre manus än The Last Exorcism. Det rent tekniska hantverket i sig är det inget större fel på, däremot är det så pass generiskt att detta knappast kommer att skrämma en någorlunda van skräckfilmstittare. Eftersom jag nyligen sett Smile, blev det nästan parodiskt att se ännu en film vilken omedelbart etablerar konceptet “en flickas barndomstrauma med en psykiskt sjuk mor”. Prey for the Devils stora problem ligger dock primärt i uppbyggnad och ren dumhet (eller möjligen slarv).

Det går alldeles för snabbt för tioåriga Natalie (spelad av Posy Taylor) att bli full on Regan O’Neill och börja klättra på väggar. Dessförinnan har det med all önskvärd tydlighet etablerats att Anns minnen av sin besatta mamma är sanna. Jacqueline Byers är ganska sympatisk i sin huvudroll, men omges av allt för olyckliga omständigheter rent filmmässigt sett. Vad gäller rollistan måste också nämnas en kraftigt åldersförändrad Virginia Madsen, det tog ett bra tag innan jag kände igen Helen Lyle från klassikern Candyman.

Den första exorcismen som utförs känns som sagt lite väl ad hoc-artad för att svara mot den till synes rigorösa teknologiska säkerheten. När skiten sedan börjar träffa fläkten och det blir uppenbart att de unga prästerna inte alls är någon match för Natalies demon kliver fader Quinn in. För att därmed lämna celldörren vidöppen ut mot ett helt gäng skrämda studenter.

Och apropås detta med högteknologin… Om det nu är så vanligt med verkliga fall av besatthet som filmen vill göra gällande – borde studenterna så inte kunna konfronteras med bättre och modernare inlärningsmaterial än halvsuddiga stillbilder och knastriga ljudupptagningar? Det går heller inte ihop sig att Ann hittar akter för en massa ”terminal cases” som blivit ”transferred to the Vatican”, vilka synes vara både 30 och 40 år gamla (minst), medan inledningen informerar oss om att det inte funnits några exorcism-skolor utanför Vatikanen innan 2018.

Exorcism-filmer är en lurig skräckgenre där det är alldeles för lätt att gå vilse i allt för bekanta bilder och troper. Det blir också högst tveksamt när man, som i Prey for the Devil, skulle kunna tolka filmens budskap som att besatta personer är så skuld- och skamtyngda att det är de själva som bjudit in demonen. Alltså är det i slutänden bara de själva som måste bestämma sig för att göra rent andligt hus och kasta ut missdådaren. ”It has no power over you that you don’t give it”. Vem hade kunna tro att exorcism-filmer skulle falla över i det tveksamt affirmativa självhjälpsträsket?

Kråkorna (2020)

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Fortsätt läsa ”Kråkorna (2020)”

Under the Shadow (2016)

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Fortsätt läsa ”Under the Shadow (2016)”

The Babadook (2014)

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Fortsätt läsa ”The Babadook (2014)”

Lizzie (2018)

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Fortsätt läsa ”Lizzie (2018)”

X3: Romanen om Maj (2010-2014)

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Fortsätt läsa ”X3: Romanen om Maj (2010-2014)”

13 Going on 30 (2004)

När jag sitter och tittar på Jennifer Garner i 13 Going on 30 infinner sig en tydlig frustration. Till viss del över att filmen följer sin standardmall till punkt och pricka (Jennifer Lär Sig en Läxa™) och dessutom inte lyckas göra något speciellt nytänkande eller originellt ens inom denna mall. Men mest av allt över att jag faktiskt för nästan första gången känner mig direkt dum när jag sitter och tittar på en sådan här film. Vad trodde jag egentligen att jag skulle få?!

Fortsätt läsa ”13 Going on 30 (2004)”