You are currently browsing the tag archive for the ‘Mor-dotterkonflikt’ tag.

De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.

Och det blev det ju, i samarbete med manusförfattaren Eric Heisserer (vars tidigare erfarenheter inbegrep remaken av The Thing och ANoES samt Final Destination 5). Halvsyskonen Rebecca och Martin har det lite tufft, både med sin psykiskt sjuka mamma samt fäder som har en olycklig tendens att försvinna. Rebeccas pappa var bara puts väck en dag medan Martins pappa nyligen mördats å det gruvligaste.

Rebecca har kanske inte alltid varit så närvarande i sin yngre halvbrors liv och vad vi ser av hennes relation till pojkvännen Bret är engagemang (eller ”commitment” på ren svenska) inte hennes starka sida. Men när skolan och soc hör av sig om Martins nyliga vana att somna i klassrummet rycker storasyster in. Hon vet ju hur det kan vara att leva med mamma Sophie som gärna travar runt mitt i natten och pratar med sin hemliga kompis Diana. Men nu börjar de bägge undra om inte Diana kan vara något mer både hotfullt och substantiellt än ett av Sophies hjärnspöken.

Jag ser på Wikipedia att Sandberg från början velat göra en film mer större fokus på depression och psykisk ohälsa, men att James Wan pushade för en renodlad spökfilm. Big surprise… Sandbergs version hade förstås varit intressant att se men jag kan inte tycka att slutresultatet blev särskilt dåligt det heller. Mycket hänger förstås på konceptet med ljus och mörker där det säkert både gör skillnad hur pass mycket man är medveten om det i förväg och hur pass nyskapande man upplever det. Jag kände till konceptet men tyckte fortfarande att det var både fräscht och effektivt medan min Alan Wake-spelande medtittare förhöll sig betydligt mer blasé även till själva idén.

Tillsammans med sina producenter samt Eric Heisserer har Sandberg dock skapat en fullt fungerande skräckfilm. Rollbesättningen är riktigt bra, med Teresa Palmer och Maria Bello i spetsen som dotter och mor. Rollfigurerna är överraskande sympatiska med tanke på att de förekommer i en skräckfilm, där särskilt Brets hygglighet och lojalitet (med ett notabelt och därför märkligt undantag) var trevlig att skåda.

Dessutom håller Sandberg det hela berömvärt kortfattat (något han tyvärr inte fick samma chans till i vare sig Annabelle 2 eller Shazam!) och även i detta avseende känns därför Lights Out fräsch och överraskande. Inga onödigt utdragna vändningar eller avslutande hoppa till-effekter. När det är slut är det slut och aldrig trodde jag väl att det skulle kännas så nyskapande.

Riktigt lika nyskapande blev som sagt inte Annabelle 2 och det skulle ju vara synd om Hollywood lyckades mala ned en så pass lovande långfilmsdebutant. Men i just det perspektivet känns det inte som om det finns särskilt mycket att klaga på när det gäller DC-träsket och Shazam! (som ju hade premiär i år). Både för att vara DC och en superhjältefilm var ju Shazam! riktigt tilltalande.

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Läs hela inlägget här »

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg