You are currently browsing the tag archive for the ‘Mor-dotterkonflikt’ tag.

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Nu hade man ju kunnat förvänta sig att Madeline skulle vara så omsvärmad att det skulle vara svårt för Olly att armbåga sig fram genom massorna. Men Madeline är inte som andra tjejer, hon tycks befinna sig i permanent husarrest och kliver aldrig utanför dörren. Men samtidigt besitter hon knappast den bad girl-aura som skulle motivera en sådan åtgärd från hennes förvisso strikta mamma.

Så Olly föresätter sig att lära känna den mystiska granntjejen genom att spexa lite, skicka imponerande mängder sms för att till slut kanske få chansen att prata med den oåtkomliga, Det visar sig att Maddy vare sig har slagit ned pensionärer på stan eller är gravid. Istället har hon en sällsynt sjukdom som försvagar hennes immunsystem så pass mycket att hon inte kan träffa andra människor eller vara utomhus. Har det någonsin funnits ett bättre incitament för stormande tonårskärlek, så säg?!

Nej, det kommer knappast som någon större överraskning att Olly och Maddy blir kära i varandra. Och varför skulle de inte bli det, när de bägge är så där lagomt slagfärdiga och kompatibla som bara existerar mellan par på film? Jag minns att jag reagerade på samma sak i The Fault in Our Stars och let’s face it, som par är Amandla Stenberg (dansk pappa) och Nick Robinson rätt gulliga men de matchar knappast Shaileene Woodley och Ansel Elgort.

Inte heller i sjukdomsperspektivet kan Everything, Everything mäta sig med cancerrullen. Där Shaileene Woodleys Hazel hela tiden var mer eller mindre medveten om att döden när som helst kunde knacka på dörren tycks Amandla Stenbergs Madeline ha lyckats glömma bort den lilla detaljen. Det innebär att hon får svårt att förmedla till oss i publiken hur hon egentligen mår. Det enda hon uttrycker är en längtan att få gå ut, se oceanen och vara tillsammans med Olly. Ingen av ungdomarna får någonsin blir arg eller ledsen över något annat än deras dödsdömda förhållande.

Ska vi fortsätta (den orättvisa) filmjämförelsen tycker jag att dagens film låter sitt kärlekspar vara alldeles för mycket av fria radikaler. När de ska välja sitt livs viktigaste personer anger Madeline sin mamma (som vigt både sitt privata och professionella läkarliv åt att ta hand om sin dotter) och Olly sin syster. Men vi får aldrig se tillräckligt mycket av dessa två viktiga personer för att riktigt förstå rollen de spelar i Madeline och Ollys liv. Särskilt Madelines mamma tycks aldrig vara hemma, vilket å andra sidan är förståeligt med tanke på hur mycket det enorma huset med alla sina steriliserande och luftrenande egenskaper måste ha kostat.

Det Everything, Everything vinner på är ett snyggt foto och ett innovativt bildberättande där Madeline och Olly bland annat får föra sina sms-konversationer IRL ackompanjerande av det klassiska ”pling”-ljudet. Scenen är då ofta i någon av de modeller som Madeline bygger till sina internetkurser i arkitektur. Men filmen skulle ha behövt vara lite modigare med det här greppet för att verkligen stå ut, nu blir den mest bara en slags Eternal Sunshine of the Spotless Mind superminilight.

Trots att Madeline och Olly ska vara 18 känns det definitivt som om Everything, Everything riktar sig till en betydligt yngre publik. Den riktade sig då åtminstone inte till cyniska 45-åringar.

Annonser

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad MomsI Bad Moms är det PTA-ordförande Gwendolyn som står för den perfekta mammaytan som inte får ha den minsta fläck eller repa. Och det är Amy Mitchell som en dag säger nej till att försöka upprätthålla den ytan. Ögonblicket när hon vägrar gratisarbeta vid skolans bake sale (till de andra mammornas förfärade flämtningar) utgör snöbollen som bara blir större och större allt eftersom Amy tillsammans med mammakompisarna Carla och Kiki abdikerar från sina plikter.

Nej, Bad Moms är varken kräkframkallande eller något sömnpiller. Själva grundhistorien är kanske inte så uppseendeväckande där den följer sin hyfsat tydligt uppsnitslade bana, men filmen bjuder faktiskt på en hel del humor utmed den där banan. Mycket tack vare sina skådisar, där både Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell ger oss en underbar komisk tajming.

Mila Kunis visar än en gång att hon kan leverera roliga repliker, stå stadigt i ren situationskomedi och samtidigt kännas som en verklig person (trots att hon är overkligt snygg och tycks marginellt äldre än sina filmbarn). Kathryn Hahn är mer oberäknelig, jag får alltid ett intryck av total gränslöshet från henne på ett sätt som är både roande och oroande. Kristen Bell ska väl här vara den lite knasiga och får kanske inte så mycket mer djup än så men känns ändå som en väl integrerad del i trion.

I mångt och mycket presenterar Bad Moms en klassisk high school-trope när Amy ska slåss med perfekta Gwendolyn om posten som elevråds PTA-ordförande (hej, Election!). Vi har den populära bitch-klicken som utmanas av den freakiga trion (på Wikipedia lär jag mig att genren kallas ”slobs vs snobs”) som vågar säga nej till alla måsten. Det är nästan så man undrar om filmen började som en high school-historia men att man så småningom placerade den i det lite äldre åldersspannet för att kunna ha fler och grövre skämt om alkohol och sex.

High school-historien lämpar sig förstås för en skruvad crazystämning som funkar rätt bra ihop med beskrivningen av mammor som vill slå sig lite lösa (VSB: slow motion-scenerna på snabbköpet där det blandas white russians direkt i mjölktetran). Då är det synd att Bad Moms inte vågar släppa sargen helt utan samtidigt också vill skapa någon slags feel good-känsla utifrån premissen mammor-älskar-ju-ändå-sina-barn. Det är feel good-ambitionen som gör att jag mitt i allt urflippande inte kan låta bli att notera att pengar, tid eller barn- (och hund-)vaktsresurser aldrig tycks vara något större problem.

Jag kan också tycka att det är synd att Bad Moms inte lyckas bättre med sin genusbalans. Att så fort ett kön ska få lite utrymme så måste det ske på bekostnad av det andra. Filmen skulle inte passera ett inverterat Bechdeltest och vi har i runda slängar tre tydliga mansroller. Heta singelpappan som aldrig blir mer än ett perfekt skulpterat men samtidigt känsligt muskelberg. Amys man som får bete sig som en femåring bara för att vi som tittare inte ska lasta henne för att hon trånar efter heta (och känsliga) singelpappan. Och så den söndercurlade sonen som efter ett allvarligt samtal från sin mamma (vilket i princip levererar det något problematiska budskapet ”se för fan till att inte bli som din pappa”) raskt börjar göra sina egna läxor och fixa frittatas till frukost. Samtidigt måste jag applådera det faktum att Hangover-skaparna Jon Lucas och Scott Moore gjort den här typen av film och låtit den handla om abdikerande mammor istället för den evinnerliga Peter Pan-pappan som inte vill växa upp och Ta Sitt Ansvar.

Det är stor risk för att Bad Moms absolut inte håller i långa loppet. Att jag ser om filmen om ett par år, läser den här texten, ser betyget och undrar om jag gjort inlägget i samma aspackade tillstånd som de dåliga morsorna (eller en viss Tarzanrecensent). Men just nu blev jag ändå väldigt underhållen av crazytrion, trots att de inte riktigt vågar löpa linan ut. Bara Kathryn Hahns bedårande rara mamma som får prata lite till eftertexterna är värd en hel stjärna på egen hand.

star_full 2star_full 2star_full 2

Omtitten:
Nå, nu hann det förvisso inte gå ett särskilt långt lopp innan jag bestämde mig för att det var dags för en omtitt på Bad Moms. Men med ganska exakt ett år innanför bältet höll filmen förvånansvärt väl. Jag gissar att det beror på att dess främsta styrka helt klart ligger hos skådespelarna, snarare än en saftig historia. Själva historien sjönk till och med något eftersom det blev ännu mer uppenbart att upptakten, när mammorna är urflippade och crazy i snabbköpet, inte alls matchar fortsättningen, när de ska bekämpa PTA-Gwendolyn.

Jag kan återigen också tycka att det är lite synd att det hela måste landa i den här jag-älskar-ju-ändå-att-vara-mamma-attityden eftersom det inte är det det handlar om när Amy, Carla och Kiki vill vara “bad moms”. I mina ögon handlar det istället om att de för en kväll inte vill vara mammor överhuvudtaget utan egna individer som kan ta sig ett järn eller två utan att behöva tänka på vad de ska packa i ungarnas lunchlådor.

Men what the heck, filmen är fortfarande oväntat underhållande och Mila Kunis blir bara en starkare och starkare fixstjärna i min komedienne-himmel.

star_full 2star_full 2star_full 2

Mila, Kathryn och Kristen kan alla avnjutas på streamingtjänsten C More. Och med en gratismånad på sig att testa det hela finns det ju inte så mycket att tacka nej till, eller hur? Är du fortfarande inte övertygad? Varför inte spana i den här C More-trailern för filmen?

 

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.

Läs hela inlägget här »

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.

Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.

Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.

Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.

Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.

Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.

Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.

Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.

Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Henry James öppnar upp sin bok genom att presentera oss för Maisies far och mor, Beale och Ida Farange. Två personer som inte längre verkar vara särskilt intresserade av att uppfylla detta åtagande, tack vare den allt frostigare relationen dem emellan. De skiljer sig under stort buller och bång och en av tvistefrågorna är lilla Maisie. Inte för att de var och en älskar henne så mycket att de inte kan släppa henne ifrån sig, utan för att de hatar varandra så mycket att de inte vill unna den andre ett skapandes grand.

Den initiala uppgörelsen är att Maisie ska spendera ett halvår hos vardera förälder. Det blir givetvis bara ytterligare ett tillfälle för Beale och Ida att fylla dotterns öron med skit om den frånvarande föräldern samt förhöra henne om vad den andre snackat för skit om dem. Ida anställer efter ett tag guvernanten miss Overmore vilken faktiskt har vissa utbildningsförmågor, som att kunna noterna till flera musikstycken utantill och en massa årtal utan att behöva titta i facit.

Men när det är dags för Maisie att byta förälder vill Ida inte låta Miss Overmore följa med till Beale. Fattas bara annat, att hon skulle bistå med något som skulle göra ex-makens liv med Maisie lite enklare?! Följer guvernanten med sin elev till fadern är hon inte välkommen tillbaka, thank you very much. Den charmige Beale gör dock det valet lätt för Miss Overmore som dessutom då får ett halvår ensam med Beale nästa gång det är dags för Maisie att vara hos Ida.

Medan pappa tröstar sig med miss Overmore ligger mamma knappast sysslolös på soffan och äter praliner tillsammans med Maisie. Istället reser hon iväg och roar sig medan Maisie får spendera sin tid med den lindrig rena och svagt utbildade Mrs. Wix. Snart har även mamma hittat en ny partner i form av den tjusige Sir Claude. Som i sin tur inte blir så lite charmad av Maisies före detta guvernant, Miss Overmore.

Henry James må vara en hejare på det engelska språket samt att med hjälp av detta beskriva både mänskliga relationer och psykologiska porträtt. Men jämfört med The Portrait of a Lady märker jag att jag med What Maisie Knew i ännu högre utsträckning har svårt för James planlösa berättande. Hans persongalleri blir aldrig tillräckligt intressant för att jag ska nöja mig med det på bekostnad av en rejäl händelseutveckling.

Maisie Farange är heller ingen Isabelle Archer. Som Henry James lagt upp sin bok tror jag i och för sig inte att det är meningen, men jag har svårt att engagera mig i en så pass blek huvudperson. Jag antar att Maisie (i likhet med exempelvis Oliver Twist) bara ska bli en slags spegel för de övriga personerna att se sina respektive reflektioner i. Men eftersom poängen med dessa reflektioner blir allt för outgrundlig ser jag ingen mening med Maisies närvaro.

Hon blir snarare en slags uppflottad diamant, där allt skitsnack och all psykologisk misshandel som hon utsätts för bara glider av ungen, utan att orsaka en endaste repa. Efter att ha letat runt efter lite analysinspiration på nätet ser jag att hon hyllas för sin mildhet och insiktsfullhet. Själv uppfattade jag henne mest som naiv, på gränsen till korkat ovetande, om vad som pågår runtomkring henne. Mot slutet verkar hon förvisso ha nått någon slags förståelse om kvaliteten på relationerna mellan de vuxna i hennes närhet. Det är emellertid ingen förståelse som gör mig mer intresserad av hennes egen tankeverksamhet.

Mest av allt verkar Henry James ha varit hjärtligt less på sin egen sociala samtid och tryckt in Maisie som ett berättartekniskt nav för att kunna beskriva ett gäng vuxna, vilka beter sig som bortskämda barn. Ingen av dem gör något uteslutande för Maisies skull, utan har alltid egoistiska motiv någonstans i botten. Till och med Mrs. Wix använder Maisie som känslomässig stand in för hennes egen döda dotter.

Efter tre försök (What Maisie Knew, The Portrait of a Lady och The Turn of the Screw) är det kanske dags att acceptera att Henry James inte är något för mig?

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

jag-alskar-digEn ungt par rullar runt i en säng, nyförälskade och lyckliga. Men där är inte filmen slut, det är bara början. Plötsligt har det gått ett antal år och den där nyförälskelsen har börjat få en del repor och bucklor på vägen. Har inte startmotorn börjat hacka lite också?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg