Mermaids (1990)

alt. titel: Kärleksfeber, Mermaids – Hvordan selge sko til en havfrue, Skønne sild, Les sirènes, Meerjungfrauen küssen besser, Les 2 sirènes, Sirenas

Det var väl kanske givet att Charlotte Flax förr eller senare skulle hamna i närheten av ett kloster med tanke på allt kringkuskande hon tvingas till av sin mamma Rachel. Rachel är en levnadsglad kvinna som inte tar någon skit från vare sig chefer eller döttrar. Passar inte galosherna drar hon raskt på sig ett nytt par, i en ny stad. I det avseendet är Rachel den ultimata amerikanen: för henne är bilen en livsviktig del i det hon ser som sin frihet.

En frihet som däremot inte inbegriper hennes döttrar Charlotte och Katie eftersom de är så illa tvungna att haka på sin mamma när hon drar upp bopålarna för femtielfte gången. Nu har de alltså hamnat på östkusten, i den lilla staden Eastport. För en gångs skull är som sagt Charlotte fullt nöjd med flytten eftersom de hyr sitt hus av det närliggande klostret och hennes största önskan är att bli nunna. En önskedröm som i befinner sig i svår konkurrens med hennes heta längtan efter den överjordiskt snygge Joe som arbetar som alt-i-allo vid klostret.

Den senaste titten på Mermaids i en oräknelig rad av omtittar. En film som jag av någon anledning fastnade stenhårt för redan när jag såg den första gången (rätt säker på att det var vid Filmstudion i Umeå) och sedan dess använt som snutte-film.

I vanliga fall kan jag bli less på uppväxtskildringar (särskilt när de kombineras med en berättarröst), men tillsammans med Charlotte är det något som klaffar. Kanske för att Winona Ryder vid den här tidpunkten fortfarande gjorde den typen av roller bra men samtidigt inte spelat dem så ofta att man hunnit bli less på henne? Överhuvudtaget är den centrala rollbesättningen, med Ryder, Cher och Christina Ricci i centrum, fullkomligt oslagbar. Numera är det med en viss sorg jag blir påmind om vilken otroligt bra skådis Cher kunde vara när hon sätter den sidan till. Föga förvånande är hon perfekt som den kärlekstörstande Rachel, en kvinna som allt för ofta blandar ihop kärlek med sex. Förutom precis mot slutet är det också främst hon som får personifiera filmens 60-tal i sina fantastiska klänningar och våldsamt touperade hår eftersom hennes äldsta dotter (Ryder) klär sig så som man föreställer sig att en framtida nunna skulle klä sig.

Jag skulle kunna tro att det är lätt att hänga med Charlotte i hennes tonårsvedermödor eftersom de blir lite extra skruvade tack vare hennes religiösa ambitioner. Hon trånar inte bara efter Joe som vilken tonårstjej som helst, utan lider alla helvetets kval på grund av sin ”syndiga” dragning till honom. Samtidigt blir det en intressant kontrastering mellan henne och mamma Rachel eftersom Rachel är allt det som Charlotte i sitt nunneperspektiv vill ta avstånd från. Plus att Rachel utrustats med en del specifika detaljer där hennes ”kokkonst” står i första rummet. Ytterligare en kontrastering till Rachel står Bob Hoskins skoförsäljare Lou Landsky för. Han är en osannolik friare för den utåtriktade kvinnan, men bringar samtidigt en stabilitet och trygghet till relationen. Jag tror att det är välgörande för Mermaids att den sparar de stora dramerna till Charlottes tonårsförälskelse men låter Rachels relation (kanske för första gången?) bli något mer stadgat.

Ännu en härlig film från det superstarka 90-talet, alltså. Har du aldrig sett Mermaids kan jag definitivt rekommendera en titt.

Resurrection (2022)

OBS! FET spoiler-varning

Lyssningen på Snacka om film!-poddens genomgång av den mer okände filmskaparen Andrew Semans Resurrection gjorde mig nyfiken. Inte minst eftersom jag hade ett vagt minne av att även Vargtimmen hyllat särskilt Rebecca Halls insats som den oroliga ensamstående mamman Margaret.

Fast först är inte Margaret särskilt orolig. Snarare framstår hon som en skrämmande kompetent och kontrollerad kvinna. Men som ändå kan bejaka sin sexualitet eftersom hon utan problem kan ringa upp vänsterprasslet Peter och be honom komma över för ett kvällsligg. Vilket väl också säger något om maktförhållandet dem emellan eftersom det alltså är Peter som vänsterprasslar med Margaret, inte tvärtom.

Kanske finns här ändå varningsflaggor? Kanske är Margaret lite för kontrollerad? Den stora lägenheten kan svårligen kallas “mysig” och hennes löprundor påminner mer om självspäkning än friskvård. Ganska tidigt ser vi att den asketiskt smala kroppen bär spår av ärr. Relationen med dottern Abbie verkar först förtroendefull och avslappnad men det är uppenbart att Margaret gruvar sig för den dagen Abbie ska lämna hemmet för college. Och den dagen kommer allt närmare.

Men detta är som sagt bara varningsflaggor, psykologiska testballonger, krusningar på den perfekta ytan. På en jobbrelaterad konferens får Margaret emellertid plötsligt syn på en man i auditoriet och tappar det fullständigt. Faktiskt så pass mycket att hon hastigt måste lämna lokalen och springa hela vägen hem. Inte bara för att undkomma mannen, utan också kontrollera att Abbie är ok. Vem är egentligen denne man och hur pass mycket av ett hot utgör han för Margaret och hennes dotter?

Nu hade jag förvisso redan fått de tankarna i huvudet från poddlyssnandet, men för min del finns det ganska snart tydliga frågetecken kring vad som egentligen händer “på riktigt” och vad som bara försiggår i Margarets post-traumatiserade hjärna. Missförstå mig rätt, Resurrection är en elegant konstruerad film och Rebecca Hall är verkligen otroligt bra som en kvinna vilken obevekligen närmar sig sammanbrottets kant.

Men alltså, börjar det finnas inte en viss mättnad på (skräck)filmer där det ska vara lite ambivalent om det verkligen finns något att vara rädd för eller om hotet bara är en filmisk materialisering av huvudpersonens krisande psyke? Jag tror att detta kan vara en anledning till att jag ändå blev ganska förtjust i Leigh Whannells version av The Invisible Man från 2020 – här förstod vi i publiken omgående att det faktiskt fanns ett fysiskt hot mot Elisabeth Moss Cecilia.

Frågan som förvisso kvarstår i Resurrection är i hur hög utsträckning Margaret inbillar sig mer eller mindre allt vi får se. Tyvärr får jag problem oavsett vilket tolkningsmönster jag försöker applicera. Det kan vara så att mannen på konferensen verkligen är den hon tror, men i så fall är det väldigt oklart vad av det som som sedan utspelas egentligen händer. Eller också är redan den första åsynen något som Margaret inbillar sig, men det innebär i sin tur att typ 90% av resten av filmen bara utspelas i hennes huvud. Vad gör hennes kropp under tiden?

Som arbetsmiljöombud kunde jag inte heller låta bli att fundera på arbetsgivarens arbetsmiljöansvar i USA. Här har vi alltså en medarbetare (förvisso chef, men många chefer har ju i sin tur en chef) som verkar försvinna från jobbet utan anledning flera dagar i sträck och som beter sig ytterst märkligt när hon väl är på plats. Trots det lyser HR-avdelningen med sin frånvaro och den enda som verkar fråga hur hon mår är hennes praktikant.

Samtidigt lyckas Resurrection lyfta frågor kring problematiska relationer via ganska subtila vägar. Hela filmen börjar med att Margaret råder sin unga praktikant att göra slut med den där killen som i och för sig är snygg och trevlig, men som kanske är lite för förtjust i att skämta på sin flickväns bekostnad. Som säger att hon bara är överkänslig och humorbefriad när hon ber honom att sluta. Margaret benämner honom frankt för det han är – en sadist. När Margaret själv behöver hjälp och uppsöker polisen finns ingen hjälp få mot en försiktig stalker. Det enda de kan erbjuda är pamfletten “Guidelines how to treat a potential stalker” och rådet “Be smart, be careful”.

Som skräckfilm måste jag alltså säga att Resurrection blev lite misslyckad, men det beror som sagt på att jag känner att jag börjar vara lite less på den här typen av psykologiska ambivalens-historier. I allt annat är det en extremt välgjord film.

Shuggie Bain (2020)

Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?

Istället har hon mage att rymma hemmet med den protestantiske taxichaffisen och kvinnotjusaren Shug Bain och dessutom skaffa ytterligare ett barn med honom, Hugh eller Shuggie som lillpojken också kallas. Som om det inte vore nog har det nya paret inte tillräckligt med pengar för att skaffa ett eget hem, utan måste flytta in hos Agnes föräldrar.

När boendet till slut blir ohållbart skaffar Shug en kommunal bostad så långt bort det bara går, i Glasgows utkant. Det lilla samhället är på dekis, fullt av arbetslösa gruvarbetarfamiljer där den enda befrielsen ligger i alkoholen. Så även för Agnes, inte minst eftersom hon mer eller mindre dumpas av mannen som på pappret fortfarande är hennes make. Livet för hennes tre barn kommer snart att handla om två saker: att stå ut i de själsdödande omgivningarna och försöka förhindra att deras mamma tar livet av sig, antingen genom drickandet eller mer direkta metoder.

Som titeln antyder är förvisso huvudpersonen i skotske Douglas Stuarts debutroman Shuggie, men läsarna får som sagt också i hög utsträckning dela bokens 80-tal med den olycksaliga Agnes Bain. Stuart lyckas med en oanad ömhet och ett inkännande språk ge oss någon slags inblick i hennes förfelade liv. Jag uppfattar att hennes inkörsport är ett slags allmänt och vagt missnöje med hela sin livssituation. Agnes är en av de där människorna som alltid letar efter något större, bättre, finare, men som av olika anledningar aldrig lyckas ta sig vidare. Varje gång hon tror att hon tagit för sig av det hon vill ha visar det sig att det blott och bart var ett katastrofalt felval. Varav det största av dessa utan tvivel synes vara hennes relation med Shug.

Samtidigt uppfattar jag att Stuart inte enbart lägger skulden på enskilda individer och deras livsval, utan söker minst lika troliga förklaringsmodeller i de kulturella och socioekonomiska förutsättningarna som rådde i Glasgow under Margaret Thatchers hårda styre. Tillvarons omständigheter gör att folk ibland inte har mycket annat val än att bli grälsjuka, ogina, misstänksamma och bittra. Shuggies 80-tal delar ut så många smällar att allt som är mjukt och runt i slutänden oundvikligen blir kantigt, spetsigt, taggigt.

En del kritiker hänvisar till Charles Dickens i sina omdömen om Shuggie Bain. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är också en dickensisk berättelse helt renons på vare sig melodram eller sentimentalitet. Stuart är rått realistisk, ned till minsta fuktflagnande tapetslamsa eller de sista, jästiga, pissljumna dropparna av Carlsbergs Special Brew. Hade det inte varit för Stuarts hand med både språk och medkänsla för sina romanfigurer hade Shuggie Bain varit fullkomligt omöjlig att ta sig igenom. I alla fall inte utan att göra Agnes sällskap in i ruset efter bara ett par kapitel.

Som det är nu kan jag nästan inte lägga ned boken när jag väl börjat läsa. Inte för att jag är nyfiken på ”vad som ska hända härnäst”, det är blott allt för deprimerande uppenbart. Oavsett om det handlar om Agens alkoholism, Leeks tecknardrömmar eller Shuggies mobbningsproblematik (eftersom han klär sig prydligt och pratar ännu prydligare; kort sagt inte beter sig som en ”riktig” grabb ska göra).

Men Stuart har som sagt ett sådant fast grepp om sin framställning och språk att Shuggie Bain blir en njutningsfull läsupplevelse, trots sitt bistra innehåll. Dialogen är ofta på en slags hemsnickrad fonetisk skotska, vilken ytterligare understryker skillnaden mellan Agnes ynkliga försök till någon slags självkänsla och värdighet rent språkligt och grannarnas grovhuggna genmälen. Författaren skapar också en psykologisk trovärdighet som gör att romanen egentligen inte innehåller en enda förhatlig människa, bara människor som mer eller mindre ofta gör förhatliga saker.

Med det sagt har jag svårt att hålla med de kritiker som framhållit den stora kärleken mellan mor och son som en av romanens största styrkor. I mina ögon finns där mycket lite av genuin och obefläckad kärlek, däremot ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från vilket missbruk som helst. Men det är klart, vad är kärlek om inte ett beroende av svåraste slag?

CODA (2021)

Utrustad med en annan titel hade CODA lika gärna kunnat vara en film om utbölingsläraren Bernardo Villalobos. Mexikanen som fick chans till en prestigefylld musikutbildning i Boston för att slutligen hamna som musiklärare och körledare i Gloucester på amerikanska östkusten. En stad stor nog att kunna härbärgera både en metrosexuell man med centralamerikanskt ursprung och åtminstone ett kaffe-ställe avancerat nog för att fixa en nötmjölkslatte. Men som samtidigt har sin beskärda del av genuin arbetarklass, inte minst i form av en hårt pressad fiskeindustri.

Och se på fanken om inte Bernardo (Mr. V för sina studenter) hittar en oslipad sångdiamant bland de hårdbarkade fiskarna. Ruby Rossi är tjejen som kommer till skolan och stinker fisk eftersom hon hjälpt till på familjens båt innan skolan. Som somnar på lektionerna eftersom en fiskares väckarklocka går i gång 03.00. Men som givetvis efter lite uppmuntran från sin lärare (”Do you have something to SAY?!” ”How does it FEEL when you sing?!”) sjunger bättre än en ängel som levt på sirap och smör. Ska han kunna coacha henne fram till en provsjungning vid sin alma mater, Berklee College of Music? Pinkar fiskar i havet?

Men nu är filmens titel CODA. Och för den som är insatt i lingot innebär ordet inte en musikalisk, dansant eller lingvistisk term. Inte heller ett 80-tals-album med Led Zeppelin. Nej, CODA är en förkortning för ”child of deaf adult” och signalerar därmed att filmens huvudperson inte är en utbölingslärare på high school, utan den oslipade diamanteleven själv.

Ruby har alltså växt upp som hörande i en familj där pappa Frank, mamma Jackie och storebror Leo alla är döva. Och eftersom samhället runtomkring familjen är ett hörande samhälle, har deras vardag kommit att i hög utsträckning vila på Rubys tolkningsmöjligheter. Det är alltså inte bara en ekonomiskt pressad situation som gör college i en annan stad till en komplicerad framtidsmöjlighet för Ruby.

Lite beroende på var man väljer att sätta ned foten, berättar CODA både en och två hyfsat välbekanta historier. Vi känner igen den där oslipade diamant-berättelsen, på samma sätt som vi känner igen den fattiga arbetarfamiljen som inte har råd att undvara ett par extra händer. Att ovanpå det lägga till den språkliga komplexiteten skulle ha kunnat skapa ett rejält haveri. Men CODA:s regissör och manusförfattare Sian Heder lyckas över förväntan med att ge alla delarna tillräckligt med utrymme så att Rubys situation känns nyanserad, snarare än överlastad eller rörig.

Fast det där med manusförfattare är en sanning med modifikation eftersom det finns en fransk förlaga från 2014 med titeln La Famille Bélier. Riktigt hur Heder lyckades kamma hem Oscarsstayetten för ”Best adapted screenplay”, när den främsta förändringen hon gjort tycks vara att förflytta familjen från en fransk lantgård till ett nordöstamerikanskt fiskesamhälle, övergår faktiskt mitt förstånd.

Därmed inte sagt att det inte fanns anledning nog att göra en remake. I den franska filmen spelades de döva rollfigurerna av hörande skådisar, vilka föga förvånande inte lyckades tillskansa sig ett fläckfritt franskt teckenspråk. Inför den amerikanska versionen tycks man ha varit på väg att obegripligt nog kliva ned i exakt samma bajstunna om det inte varit för att den tidigt rekryterade Marlee Matlin hotat att hoppa av hela produktionen om man inte såg till att fixa döva skådisar till de döva rollerna. Vilket bland annat ledde till att produktionen fick fixa en hel kader med teckenspråkstolkar, något som känns fullt rimligt när man för en gångs skull gör en film som till stor del bygger på teckenspråk.

Men en svala gör ingen sommar. Tre teckenspråkiga skådisar och en teckenspråkig dialog till trots, tolkar vissa tittare filmen som fortfarande ståendes i den där bajstunnan. CODA har exempelvis kritiserats för att visa upp familjens situation som onödigt krånglig (de förlitar sig på Ruby även i sammanhang när de enligt Americans with Disabilities Act skulle ha rätt till tolk), onödigt svår för Ruby (som hörande barn till döva föräldrar) samt utnyttja fördomar om dövas oförmåga att uppskatta musik och sång.

Jag kan till viss del förstå den kritiken. Samtidigt kan jag tycka att det kanske är lite onödigt att slå ned så pass hårt på en berättelse som ändå anstränger sig en hel del för att visa upp nyanser och porträttera döva som vilka människor som helst. Människor som känner att de har alldeles för lite kontroll över sin ekonomi och livssituation, som ägnar sig åt ett yrke vars existens synes vara på upphällningen, som dras med samma skavanker och frustrationer som alla andra.

CODA lyckas med det mesta filmen föresätter sig och knusslar inte med tearjerker-scenerna. Rollprestationerna från alla inblandade är riktigt fina och skapar tillsammans en rätt trovärdig familj. Emilia Jones som jag tidigare gillat i Locke & Key gör en charmerande insats som Ruby. Däremot är som sagt mycket i CODA grundläggande historia så pass välbekant att jag har lite svårt att se den som ett odiskutabelt mästerverk, vilket Oscarn för Best Picture, 94% Fresh på Rotten Tomatoes och 8.0 på IMDb synes antyda.

Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Pahanhautoja (2022)

2022 års Halloween-tema avslutas i vårt östra grannland. Ett tema som inte låter sig sammanfattas på något enkelt sätt, bortsett från att det var en nyttig övning att sktivt välja filmer som inte låg allra närmast till hands. Tack alla som hängt med, hoppas att ni kunna få ett eller ett par tips. Imorgon är bloggen tillbaka i vanliga höstspår igen.

***

alt. titel: Ruva, Hatching – La forma del male, Egō, Egō – Hatching, Hatching

Tinja är så långt från ett tween-uppror som man kan komma. Hon tränar gymnastik i det oändliga, tar löprundor istället för att hänga med jämnåriga och när hon inte har gymnastikdräkten på sig klär hon sig som Madicken i skira klänningar. Allt för att tillfredsställa sin mamma, vilken har ett visst rykte att upprätthålla med bloggen ”Underbar vardag”.

Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.