You are currently browsing the tag archive for the ‘Mor-dotterkonflikt’ tag.

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Annonser

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser