Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Men post-68 är det många antietablissemangsmissdådare (säg det fort tre gånger om du kan…) som bankar på porten för att släppa in lite morgonluft till unkna institutioner. Eric och hans fru Julia får skit från både anti-apartheid- och den förhållandevis nymornade Women’s lib-rörelsen. Den förtvivlade uppmaningen ”Leave the politics to the politicians” ekar för döva öron.

Det är klart att en sådan cineastisk händelse som vi får ta del av i Misbehaviour inte skulle ha förblivit ofilmad allt för länge – ett avgörande ögonblick som av allt att döma dessutom kan knytas till rejält med uppmärksamhet för just Women’s lib-rörelsen. Det det handlar om är alltså ett antal aktivister som inte bara bestämde sig för att demonstrera utanför själva teatern där 1970 års Miss World-tävling hölls, utan också smyga sig in i publiken. Under en kort period lyckades de faktiskt avbryta livesändningen genom att storma scenen och slänga påsar med mjöl. Just när Bob Hope skulle göra sin grej, till yttermera visso. En man som, om Misbehaviour får bestämma, framstår som en redig sleeazeball. Eller vad sägs om följande lilla ”skämt” som han drar uppe på scenen? ”I don’t want you to think I’m some kind of brute that doesn’t consider the feelings of women. I consider feeling women all the time”. Häpp, familjeunderhållning anno 1970.

Så i det avseendet (alltså avgörande ögonblick) men också i många andra, är Misbehaviour en rätt typisk BOATS. Den berättar sin historia utan allt för många krusiduller men gör det engagerande och kompetent i mina ögon. Jag skulle också vilja påstå att den lyckas ganska bra med att hålla två bollar i luften samtidigt, det vill säga de två olika kamperna som sins emellan tycks ha konkurrerat lite om uppmärksamhetsutrymmet.

Å ena sidan har vi Kiera Knightley och Jessie Buckley som vill störta patriarkatet. Så varför inte börja med Miss World-tävlingen, en tillställning som inte är stort bättre än en boskapsmarknad (VSB: presentationen av alla kvinnornas mått när de ändrar scenen)? Å den andra har vi Gugu Mbatha-Raw och Loreece Harrison som Miss Granada och Miss Africa South (för att inte förväxlas med den ljushyllta Miss South Africa), vilka markerar helt andra, men kanske minst lika viktiga, förstagångshändelser. 1970 var nämligen första året Granada ens var med i tävlingen, tillika första året Sydafrika fick representeras av en svart kvinna (också). Jennifer och Pearl lever under dubbla förtryck och för dem utgör tävlingen en reell chans att faktiskt visa att man inte måste vara vit för att lyckas. Må det sedan handla om att lyckas genom att tävla i utseende.

Å tredje sidan undrar jag om Misbehaviour också försöker lyfta ett tredje element i all stillhet. I mina ögon antyds det nämligen att Mr. Eric Morely kanske inte bara var en renodlad mansgris. Kanske gav tävlingen honom möjlighet att inte bara drägla över, utan faktiskt leva sig in i det vackra, glamorösa och feminina?

Skådismässigt är det Jessie Buckley, i rollen som aktivisten Jo, som utan tvekan avgår med segern. Hon har verkligen en helt fantastisk naturlighet som går rakt igenom kameran. Bredvid henne framstår Knightley tyvärr som ganska stel och tråkig. Allt för mycket Kiera Knightley, helt enkelt. En annan av filmens höjdpunkter är dock Lesley Manville och Greg Kinnear som paret Dolores och Bob Hope.

Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av Misbehaviour, trots att den i allt väsentligt checkar av i princip varenda traditionell BOATS-box. Den gör det ganska lätt för sig i att hamra hem sitt budskap, exempelvis i scener där Knightleys Sally Alexander ser sin dotter leka Miss World. Eller där Sally och Jennifer (Miss Granada) som hastigast möts, för att den som lever under dubbla förtryck ska få en chans att påminna den andra om att allt är relativt. Till och med förtryck.

Eller också handlar det bara om att inse att jag är en total sucker för filmer som slutar med att vi får se de verkliga personerna som de är idag. Jag tycker faktiskt att det är ganska coolt att Jennifer blev diplomat och Sally professor i modern historia (efter att ha blivit tillsagd av sin handledare att kvinnohistoria var ett för nischat ämne). So, sue me.

Det som möjligen känns lite tråkigt är att Misbehaviour inte alls fördjupar sig i tävlingens rätt trista efterspel. Jennifers vinst och Pearls andraplacering blev nämligen extremt ifrågasatta, dels för att de ansågs mer eller mindre inkvoterade, dels för att det fanns frågetecken kring involveringen av Granadas premiärminister som en av tävlingsdomarna. Folket påstods vilja ha Miss Sweden som vinnare istället. Som ett resultat av protesterna avgick Julia Morley, i egenskap av ansvarig organisatör. Vilket i och för sig ytterligare understryker en av filmens, och den verkliga händelsens, poänger – kvinnan kan offras medan hennes make sitter säkert i sadeln.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Ett antal välkända rollfigurer och teman har föga förvånande återkommit i utbudet. Författaren är exempelvis väldigt förtjust i sina vanliga, hederliga snubbar. Ibland arbetargrabbar, ibland collegeutbildade, men alltid sansade, fulla av sunt förnuft och mod när nöden kräver. Detta är inte män som går upp i affekt, däremot kan de ibland göra ett felsteg eller två. Det är också utan undantag känslomässiga män, ofta hängivna familjemän. Relationsmässigt skulle jag säga att majoriteten av Kings 30-somethingprotagonister med få undantag antingen är söner till mödrar eller själva fäder. Mödrarelationerna ger upphov till konflikter och skuldkänslor eftersom de gärna ter sig som antingen en förbannelse (monstermorsorna) eller en välsignelse (gärna hårt arbetande och ensamstående, som Kings egen mor). Det där med skuldkänslorna görs exempelvis nästan väl övertydligt i Riding the Bullet. Relationen till de egna barnen rymmer däremot nästan uteslutande oro och stress eftersom Kings protagonister sällan är så goda fäder som de önskar att de vore.

Dessa 30-somethingprotagonister bistås emellertid ofta av en lite äldre surrogatfadersfigur som inte sällan varit exakt en sådan där rekorderlig karl i sina unga år men som på äldre dar kan betrakta sina handlingar i backspegeln med viss nykterhet. Protagonisten kan spegla sig i den äldre mannen som i kraft av sin ålder sällan drar sig för att säga en obekväm sanning eller två. För alla älskar ju en cynisk och lite tjurskallig gubbe, eller hur? Ibland kan dessa äldre män själva få spela rollen av protagonist, exempelvis före detta polisen Bill Hodges i Mr. Mercedes.

Skillnaden mellan mödrar och fäder, ur ett Kingskt protagonistperspektiv, kan alltså grovt sägas bestå i att mödrar (på ont och gott) är av naturen givna medan fäder kan väljas.

Jag skulle gärna vilja säga att King också gör dessa vanliga, men förnuftiga, män till författare men det är ju inte riktigt sant. Under temat har vi förvisso träffat Ben Mears (Salem’s Lot), Bill Denborough (It) och Bob Jenkins (The Langoliers). Men vi har samtidigt fått stifta bekantskap med icke-rekorderliga herrar som Richard Dees (The Night Flier) och Paul Sheldon (Misery). Eftersom Misery i stor utsträckning är en bok om skrivande och författande skulle Sheldon mycket väl kunna vara en författarkaraktär som ligger nära sanningen. I alla fall våndas han mycket över sitt skrivande (vilket i och för sig även 1408s Mike Enslin hemfaller åt). Det är inget som bara kommer av sig självt och något Sheldon brottas med vad gäller ambition och status. Är det ok att skriva vad som i vissas ögon är skräplitteratur? Är det ok att skriva vad som i ens egna ögon är skräplitteratur? Och vad händer i mötet mellan författare och läsare av denna förmenta skräplitteratur?

Författande är utan tvekan ett angeläget tema för Stephen King men han gillar också att framhålla betydelsen av Gruppen eller varför inte Samhället. I exempelvis It, The Stand, Kingdom Hospital eller Dreamcatcher görs det tydligt att gruppens helhet är starkare än dess enskilda delar och det är just gruppsammanhållningen som ger tillräcklig styrka att besegra ondskan. Samtidigt skulle man kunna se Storm of the Century och Under the Dome som en något tillnyktrad syn på en sådan sammanhållning. Dels medför den sina särskilda problem, dels är den faktiskt inte är så himla lätt att uppnå som de tidigare nämnda exemplen kanske vill göra gällande.

Storm of the Century utgör samtidigt exempel på en annan bärande tanke hos King som också blir tydlig i bland andra The Stand och Desperation. Ondskan är enklare men inte per definition alltid starkare. Ondskans realism eller materialisering är när allt kommer omkring inget mer än en illusion och i förlängningen kan den därmed besegras av Godhetens ogripbarhet.

För en författare som är så pass förtjust i detaljer och bakgrund som King är, är det inte så konstigt att han också fångas av ett arv eller en historia. Redan i sin andra och tredje roman, Salem’s Lot och The Shining, använder han historiken för att skapa rädslan. Både genom att beskriva något otäckt som redan har hänt, men också för att introducera möjligheten att detta otäcka på något sätt kan dröja sig kvar och påverka nutiden på ett sätt som är svårt att skydda sig mot. Mot vampyrer kan du beväpna dig med kors, vigvatten och träpålar men vad biter på Hubie Marstens gengångare? Inom ramen för årets Halloweentema är detta element bärande även i senare berättelser som It, Rose Red och Kingdom Hospital.

När jag drog igenom en del av Dean R. Koontz romaner störde jag mig på att författaren så pass ofta framställde personer med autism som begåvande med en särskild kontakt till övernaturliga fenomen. Det gjorde jag emellertid utan att reflektera över att King faktiskt också använder samma grepp. Med de exempel vi har för ögonen i Halloweentemat är det i och för sig bara Rose Reds Annie Wheaton som tycks ha någon form av autism, om vi nu ska vara petiga. Men vad hittar vi i The Stand och Dreamcatcher om inte Tom Cullen och Duddits Cavell, två personer med uttalad intellektuell funktionsnedsättning? The Langoliers innehåller den blinda Dinah Bellman medan den dödsdömde John Coffey i The Green Mile är ett mer tvetydigt exempel.

Jag vill gärna berömma mig med att ha ganska god koll på Kings berättelser, så förutom det ovanstående var det två andra överraskningar som tog mig lite på sängen. Så klart att jag inte hade glömt bort de skräckinjagande gestalterna från Carrie och The Mist, Margaret White och Mrs. Carmody. Så klart att jag inte hade glömt bort att en stor del av deras hotfullhet utgjordes av deras fanatiska religiositet. Men ändå hade jag aldrig förr tänkt på King som en religiös eller kristen författare.

Kanske för att jag alltid upplevt att King lägger mer fokus på det han redan i Salem’s Lot definierar som ”whatever moved the greatest wheels of the universe” och som kan uppfylla hans protagonister när nöden kräver. En godhet och säkerhet som går utöver alla mänskliga påfund som religion. Vill jag vara King-apologet i detta avseende skulle jag också kunna hävda att närhelst författaren drar in välvillig religion i mixen är det egentligen bara en omskrivning för den här större kraften.

Samtidigt är det svårt att bortse från så uttalat kristna gestalter som The Stands Mother Abigail och Desperations David Carver (här ska jag förstås heller inte underskatta behovet av att proklamera ett kristet budskap i amerikanska TV-produktioner). Samtidigt skulle jag eventuellt kunna hävda att King vänder en smula på kuttingen i The Green Mile där ett uppenbart kristet budskap görs mer allmängiltigt eller allegoriskt, på samma sätt som i exempelvis C.S. Lewis Narnia-böcker.

***

Som vanligt blev detta avslutande inlägg så pass voluminöst att jag var tvungen att hugga det mitt itu som en annan Paul Bunyan. Så…

…to be continued…

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”

Le Petit Prince (2015)

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (2015)”

The Others (2001)

Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.

Fortsätt läsa ”The Others (2001)”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

X4: Locke & Key (2010-2013)

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Fortsätt läsa ”X4: Locke & Key (2010-2013)”

X2: Carol (1952 & 2015)

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Fortsätt läsa ”X2: Carol (1952 & 2015)”

Communion (1976)

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Fortsätt läsa ”Communion (1976)”