You are currently browsing the tag archive for the ‘Homosexualitet’ tag.

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

En som dock inte är uppgiven är huvudpersonen Omar. Han börjar jobba för sin driftige farbror Nasser med att tvätta bilar på Nassers bilverkstad. Där träffar han också på den ännu mer driftige Salim och trots att Selim etableras som ett uppenbart rövhål får man ändå en känsla av att hans framgång och välstånd är något som Omar gärna vill kopiera.

Men Omar är ingen enkelspårig Bud Fox, vars enda mål i livet är att tjäna pengar. Han är en andra generationens pakistanier i England på 80-talet och känner trycket från både vita britter som inte vill ha honom i landet och den egna familjen som anklagar honom för att ha förlorat kontakten med sitt ursprung.

Omars ljus i mörkret blir den gamle kompisen Johnny som har ett minst sagt vilt förflutet som han nu försöker bryta med. I likhet med Omar har Johnny därmed hamnat i någon slags exil, särskilt när han återigen börjar umgås med någon som i de gamla skinhead-kompisarnas ögon är en ”paki”.

Oj, detta blev verkligen en helt annan filmupplevelse än jag hade förväntat mig. Jag såg My Beautiful Laundrette när den var kanske tio år gammal, vilket alltså är för typ tjugo år sedan. Jag mindes filmen som en underhållande dramakomedi vars eventuella historia överskuggades av relationen  mellan Omar och Johnny (detta var ju ändå ett 90-tal där Philadelphia blev en jätteskräll bland annat på grund av att den handlar om ett homosexuellt par).

Och visst är filmen en slags dramakomedi men inte alls på det renodlade sätt som den framstått i mitt huvud. Den är betydligt mer full med en slags surrealistisk realism som hade kunnat vara halsbrytande komisk men som mest blir lite märklig. Den får mig att undra vad Frears egentligen var ute efter när han sökte finna filmens ton. Har han verkligen lyckats nagla fast det han ville i filmen eller är stämningen ett resultat av en ambition som inte nådde hela vägen fram?

Den regelrätta humorn ligger för min del i de små, små scener som försiggår vid sidan av själva huvudhistorien. Handen som häller upp ett glas vodka för att sedan dröja ett par sekunder innan den resignerar och för hela Smirnoff-flaskan till munnen för en rejäl klunk. Mannen som hela tiden använder tvättomatens telefon för att ringa oändliga samtal till flickvännen Angela. Den till synes helt slumpartade lilla operaarian på tvättomaten mitt i natten (inrättningen tycks ha öppet dygnet runt).

Problemet jag får vid den här titten är att stämningen inte är tillräckligt surrealistisk för att jag utan frågor ska acceptera allt som händer och görs medan den samtidigt gör att händelseutveckling och relationer inte blir riktigt trovärdiga. Skådespelet är i många lägen både styltigt och överdrivet och det är även i det fallet svårt att veta om det är meningen att det ska vara så eller bara en ambitionsnivå som trillat på näsan.

En slags sagokänsla förstärks också av Roshan Seth (Chattar Lal från Temple of Doom) som spelar Omars alkoholiserade pappa. Hussein är en före detta politisk journalist som verkat tappa både ideologi och idealism och påminner mest av allt om en figur ur en Terry Gilliam-film. Rent värdegrundsmässigt utgör han en skarp kontrast till sin entreprenöriske bror Nasser och det inte är någon större tveksamhet vem Omar vill efterlikna. Han må älska sin pappa som tjatar om att sonen ska börja plugga på college men det är Nassers företagsamhet som driver honom.

En omtitt som blev intressant i så motto att jag fick se en nästan helt ny film men en som tyvärr inte blev lika bra som jag mindes den. Skådespelarmässigt är den stora behållningen utan tvekan en 28-årig vätesuperoxidblekt Daniel Day-Lewis i rollen som Johnny.

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Innan Richard Gere blev affärsmagnaten Edward Lewis som köpte sex sällskap av Julia Roberts var han Julian Kay, den manliga horan som sålde sex till äldre kvinnor. När vi träffar Julian leker livet även om risken för att inte längre vara attraktiv för sina kunder ständigt lurar vid horisonten. Julian föredrar att inte tänka på saken och varför skulle han det?

Han vet att klä och föra sig på såväl tjusiga restauranger som högklassiga country clubs. Hans lägenhet är fylld med antikviteter, konst, en sådan där dyr racercykel som ser ut att vara gjord av gem och en full uppsättning golfklubbor. Han kör en svartglänsade merca, givetvis en cab. Ännu viktiga är att han inte ägs av någon. Han är så pass framgångsrik att han kan ställa krav hos arbetsgivaren Anne och känner sig så pass trygg att han kan frilansa hos den lite mindre nogräknade hallicken Joey.

Men så möter Julian den uttråkade och halvt deprimerade senatorshustrun Michelle som lovat sig själv att hon inte ska skada sin makes politiska karriär genom att lämna honom trots att det tycks vara vad hon själv allra helst skulle vilja. Hon blir först fascinerad av Julians ”yrke” men snart förstår man att förhållandet blivit till något mer för dem bägge.

Ungefär samtidigt börjar dock polisen ställa obehagliga frågor till Julian eftersom den kvinna som Joey hookade upp honom med brutalt har mördats. Julian tvingas snart inse exakt hur bräcklig hans livssituation egentligen är. Han lider knappast brist på fiender i form av hämndlystna äkta makar. En sådan enkel sak som ett alibi är plötsligt inte så enkelt när det kräver att en välbärgad kvinna ska erkänna att hon varit otrogen med en välkänd manlig prostituerad. Polisens nät dras åt hårdare och hårdare medan Julian blir mer och mer paranoid. Vem kan vara ute efter att sätta dit honom?

Ok, så om vi nu ska jämföra med Dog Eat Dog (även om det skiljer 36 år och en manusförfattare mellan filmerna)… Antingen har Schrader blivit avsevärt sämre som regissör eller också har han blivit så avancerad att jag inte ens kan börja fatta nivån. Dog Eat Dog framstod för mig som en ohelig visuell och historiemässig röra, med en massa överdrivet grafiskt våld som eventuellt skulle tjäna ett humoristiskt syfte men som inte var särskilt roligt.

American Gigolo har däremot ett bildspråk som jag fattar, en utveckling som kanske inte är så subtil men som jag ändå kan uppskatta och en dialog som gör de olika rollfigurerna och deras respektive relationer intressanta. Från det ögonblick när Richard Geres Julian själv börjar bli allvarligt oroad över indicierna som hopas över honom blir det dessutom riktigt spännande.

Jag gillar hur den inledande bilscenens sorglöshet kontrasteras i allt när Gere lite senare desperat kuskar runt i jakt på någon som kan hjälpa honom ur knipan. Dag har blivit till neonförgiftad natt, det öppna kustlandskapet förbytts i sjaskiga gatuscener, kostymen blivit till jeans (utan pressveck!) och skjorta, hans vårdade yttre är skäggstubbigt och jagat. Till och med den svartglänsade mercan är komprometterad och han har tvingats hyra en sunkigt senapsgul småbil istället.

Dessutom vilar det en intressant genusmässig ambivalens över hela filmen. Gere hävdar bestämt inför Joey att han inte servar manliga kunder. Han ser sitt jobb i termer av att ge kvinnor, vars sexuella behov länge nonchalerats, lite njutning. Han gör alltså dem en tjänst istället för att de betalar honom för att ställa upp på deras villkor.

Samtidigt poserar han nöjt och nästintill naken framför spegeln, lägger mycket tid på att välja sina utstyrslar och, lets’ face it, lever på att hålla sina kunder på gott humör genom att ge dem vad de vill ha. Han är bra på det han gör, ett faktum som fyller honom med både tillfredställelse, stolthet, självömkan, avsky och rädsla för vad som kommer att hända när han slutar vara bra på det. Och hur ska man tolka avslutningen, om inte att han är den ångerfulla horan Maria Magdalena som knäböjer inför sin frälsare?

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

moonlightDet är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

querellealt. titel: Matrosen och stjärnan

Det finns en rätt populär skådis som heter Michael Fassbender. Han är lite av en kameleont, duktigt på det mesta, från sexmissbrukare till vidriga slavägare till en ung superskurk med magnetiska krafter.

Läs hela inlägget här »

Mothers DayHatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?

Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…

Läs hela inlägget här »

Alicia behövde ju inte gråta det allra minsta efter nattens Oscarsgala. Då är det kanske en annan sak med Eddie…

***

The Danish GirlJag önskar att jag kunde gråta lika vackert som Alicia Vikander. När jag gör det är det rödsprängda ögon, snor, hulkanden och jag vet inte vad, men Alicias ögon blir bara högblanka som en välpolerad tavelram och spiller långsamt över sitt innehåll på det utsökta ansiktet. Och i The Danish Girl får vi i publiken ofta möjlighet att iaktta konststycket, för det finns en hel del för Alicia att gråta över.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg