X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Våra huvudpersoner delar dock fler likheter än att bara ha fått ge sina förnamn till en filmtitel. Både Hilma och Emily är hyfsat klassiska biografi-filmer, vilka tar sin början livets slutskede för att sedan hoppa tillbaka ett antal år. En upptakt som förstås ska tjäna till att vi som publik ska fatta poängen med den berättelse vi får ta del av. Det vill säga: två i nutiden otvetydigt välkända och hyllade konstnärer men som i sin samtid och/eller av sina närmaste inte direkt får några stående ovationer.

Men sedan hoppar alltså både Hilma och Emily tillbaka i tiden och det är dags för den delen av en biografi-film som lägger grunden för deras respektive intressen och drivkrafter. Hilma af Klint är en ivrig beundrare av sin farfar, viceamiralen och sjökartografen Gustaf af Klint. Hon vill gå i hans noggranna forskar-fotspår och förstå hur allt hänger ihop, men ser denna väg genom sitt konstnärsskap. Emily Brontë växer i sin tur upp i en liten, tajt familj där tillgången till den stormiga, romantiska litteraturen tycks ha varit god. Alla fyra syskonen Brontë hyser mer eller mindre högtflygande författar- och poetdrömmar.

Hilmas kamp blir inledningsvis främst en könsmässig sådan. Hon blir förvisso antagen till vad som nu är Konstfack och Konstakademien, men då enbart till den senares ”fruntimmersavdelning”. En tid när det finaste beröm eleverna kunde få var ”Målningen ser ju inte ens ut att vara gjord av en kvinna!”

Medan Emily snarare kämpar för att inte behöva passa in i den rådande mallen rent personligt. Såsom varande prästdöttrar var det självklart att hon och hennes systrar skulle utbilda sig till lärare och sedan spendera sitt liv med att lära och uppfostra andras ungar. Mellansystern Emily är dock närmast sjukligt blyg och känd i den lilla Yorkshire-byn Haworth som ”the odd one”. Hon eftersträvar tankefrihet och en möjlighet att leva ut sin intensiva och passionerade natur.

Så långt finns det alltså likheter mellan Hilma och Emily. Även när det kommer till kärleken påminner filmerna om varandra, men jag uppfattar att Emily tar sig betydligt större friheter i detta avseendet. I fallet Hilma har det ändå funnits en Anna Cassel (landskapsmålare) i Hilmas omedelbara närhet, men jag kan inte se att det tycks vara ett etablerat faktum att de två kvinnorna var ett kärlekspar. Hilma af Klint verkar samtidigt ha omgett sig främst med kvinnor under hela sitt liv. När det gäller Emily tvingas jag konstatera att det aldrig verkar ha funnits någon ung, snygg och vältalig pastorsadjunkt i det Brontëska hemmet att förälska sig i. Varken för Emily eller någon av de andra systrarna.

Och det är i och med detta som Emily viker av en smula från Hilma. Den svenska filmen (regisserad av Lasse Hallström) strävar efter att beskriva Hilma af Klints konstnärsskap och hur hon ständigt försökte hitta den sammankopplande kraften mellan sitt måleri samt strömningar som spiritism, teosofi och antroposofi. Medan debuterande Frances O’Connor, som också skrivit manus till Emily, snarare verkar ha velat skapa en historia som ska spegla hela det gotiska melodram som författarinnan öst in i sin roman, Wuthering Heights. Det finns många mer eller mindre tydliga anspelningar på att Emily liknar sin roman-Cathy. En kvinna med ett stormigt inre, en lidelse som aldrig leder till något gott och mörka, blixtrande ögon.

Jag har svårt med historier som tar sig så pass stora friheter med sanningen som Emily. Men om man kan släppa att det som visas på duken absolut inte ska tas för någon sanning om författarens verkliga liv eller psyke är filmen en ganska underhållande spin-off(-ish) på Wuthering Heights. Huvudrollen spelas av Emma Mackey och hon är riktigt duktig, särskilt när det gäller minspel. I den mån jag kan tro på filmens turbulenta kärlek, är det hennes utspel jag tror på.

Där ligger tyvärr Tora Hallström en smula i lä i rollen som Hilma, men då tvingas hon å andra sidan prata engelska hela tiden. Jag kan förstå att man velat försöka nå en större och mer internationell publik med Hilma, men som svensk funkar det ärligt talat så där när Lily Cole ska försöka uttala tungvrickare som ”Luntmakargatan”. Jag förstår heller inte regissören Hallströms val att låta många av stadsexteriörscenerna se ut som sådana där gammaldags, kolorerade filmer med ryckigt rörelsemönster. Utseendemässigt påminner det om Peter Jacksons They Shall Not Grow Old, men kombinationen med helt “vanligt” foto inte funkar för min del. Jag blir bara utkastad från filmens stämning.

Tyvärr är ingen av filmerna något mästerverk, vare sig som biografi-film eller underhållning. Samtidigt är bägge stabila och hyggligt snygga produkter som absolut skulle kunna vara värda en titt. Inte minst för att de lyfter kvinnliga konstnärer som ges egen agens och strävan efter självständighet.

Hilma (2022)

Emily (2022)

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.

Fortsätt läsa ”Dallas Buyers Club (2013)”

Rökkur (2017)

alt. titel: Ghosts of Love, Rift

Gunnar får ett samtal mitt i natten från sitt ex, Einar. Eftersom Einar tidigare antytt att självmord skulle kunna vara ett alternativ till sin numera Gunnar-lösa tillvaro blir Gunnar tillräckligt orolig för att söka upp den före detta pojkvännen. Något av en uppoffring får man ändå säga eftersom Einar dragit sig tillbaka till sina föräldrars stuga, Rökkur. Rökkur synes lika gudsförgätet placerat som allt annat på Island, mitt ute i ingenstans. Om än ett bedövande vackert och märkligt ingenstans.

Fortsätt läsa ”Rökkur (2017)”

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Fortsätt läsa ”Alena (2015)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…

Fortsätt läsa ”tick, tick…BOOM! (2021)”

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”