You are currently browsing the tag archive for the ‘Homosexualitet’ tag.

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Men som sagt, på det hela taget är det ingen storskalig dramatik som utspelas i Dazed and Confused. Richard Linklater har, som för att understryka den relativa lågmäldheten, valt att fokusera på de som ska komma att bli ”seniors” och ”freshmen” på Lee High School, det vill säga kids som kommer att gå tillsammans ett helt läsår. Nojjande över exempelvis stundande college-studier hålls därmed på en relativt avmätt nivå – detta är inte ”sista natten med gänget”.

Just i perspektivet att Dazed and Confused är en 90-talsfilm som utspelas på 70-talet känns det rimligt att se den som en kommentar till George Lucas American Graffiti, en 70-talsfilm som utspelas på 60-talet. Men samtidigt hålla i minnet att Linklater själv vad 16 bast 1976. Så istället för en sista natt, skulle man nästan kunna se det som att filmen visar upp en första eller mellan-natt. I alla fall för lyckliga presumtiva ”freshmen” som Mitch och Sabrina, vilka var och en på sitt håll får hänga med de äldre kidsen.

Trots att det sällan händer något i den här typen av filmer, även om livsviktiga saker står på spel (komma in på den coola festen, få ligga med den snygga tjejen), upplever jag att Linklater tar det hela ett steg längre. Förvisso finns här de välbekanta karaktärerna – the jock, the stoner, the hippie, the nerd, the brooder, the bitch – men det är inga direkta vattentäta skott mellan de olika grupperna. Särskilt eftersom Pink får vara något av en huvudperson och han i egenskap av starting quarterback är tillräckligt poppis för att exempelvis komma undan med att ha med sig en sådan som Mitch under kvällen. Han framstår dessutom som något av en fredsmäklare, killen som gärna går emellan när det är bråk på gång.

Jag är inte är lika förtjust i Linklaters Before-trilogi som många andra men det är ingen tvekan om att han kan detta med prat-film. Frågan är dock om Dazed and Confused blivit det fenomen den numera är, om filmen inte också visat upp så många välkända nyllen att det nästan är svårt att sortera bland dem. Vinnare i den klassen är utan tvekan Matthew McConughey i sin första större filmroll som överliggaren Wooderson. Ryktbarheten i hans släpiga ”awrijd, awrijd, awrijd” övertumfas bara av den numera ikoniska sleaze-repliken ”That’s what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age”.

Har man inget annat nöje av Dazed and Confused är det en alldeles utmärkt film för ölhävarlekar. Antingen man går på numera kända skådisfejs eller, om man vill blir riktigt packad, varje gång någon säger ordet ”man”. Ni vet, odödlig vältalighet som ”Hey man, get off my case man”… Det 70-talsrockiga soundtracket är inte heller någon dålig ljudkuliss till en sådan sysselsättning.

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Läs hela inlägget här »

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There

Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.

Läs hela inlägget här »

Ett inlägg dagen till ära till alla wonder women

***

Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?

***

Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.

Läs hela inlägget här »

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg