You are currently browsing the tag archive for the ‘Homosexualitet’ tag.

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

I ett genusperspektiv är dessutom den nionde romanen,The Spy Who Loved Me, högintressant. Historien berättas helt ur den unga kanadensiskan Vivienne ”Viv” Michels ögon. Hon har bott en period i England och nu är föreståndare för ett avlägset liggande motell i Adirondackbergen. Det synes vara en knapphändigt dold ”hemlighet” att Fleming modellerade sina berättelser och sin hjälte utifrån sig själv. Med den informationen i bakhuvudet skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att Viv, med egna ord, först får beskriva hur hon blir snuvad på en riktig relation av snorvalpen Derek Mallaby (efter att han, intill våldtäktens gräns, pressat henne till sex) och därefter “övertalas” till en abort av sin chef (vadå, de hade ju bara lite kul och om preventivmedlen inte funkade är det faktiskt hennes eget fel).

I mina ögon är det ganska uppenbart att Fleming velat göra ett statement gentemot den brittiska prydheten vilken enbart resulterar i skam- och skuldbeläggande. Samt ångestladdade och traumatiserande sexdebuter på golvet till en biografloge ovanpå en överrock. Jag håller det inte för helt osannolikt att boken är ett försök att i någon mening erkänna sina ”ungdomliga” misstag och se hur sådana handlingar faktiskt kan ha påverkat kvinnorna runtomkring honom. Det är inte svårt att se en ung Fleming i både Derek, som bara vill ligga med en snygg tjej, och mannen som betalar för en abort för att slippa en hel del omak (inte minst relationsmässigt). Behöver jag säga att en samlad kritikerkår hatade boken? Detta trots att Viv i någon mening blir sexuellt rebootad av en viss James Bond…

Med ett remarkabelt undantag är James Bond alltså inte en kvinnas man. Men även i On Her Majesty’s Secret Service, när han bereder sig för att ställa sig framför altaret, strösslar Fleming sin text relativt generöst med antydningar om att spionen bara lurar sig själv när han tror att han ”can have it all”. Både spänning OCH ett tillfredsställande förhållande med en och samma kvinna för resten av livet. Blott ett par böcker senare, i The Man with the Golden Gun, är Bond helt på det klara med att monogami inte är hans grej.

Vilket därmed gör spionen till en smått tragisk figur. Kanske inte i relation till kvinnsen, men i förhållande till sin övriga (manliga) omvärld. Det görs tydligt att med det liv James Bond lever har han extremt få nära vänner – han är en i grunden ensam man som ibland faktiskt verkar tycka det är lite jobbigt. Detta blir särskilt tydligt i From Russia, with Love där Bond ovanligt snabbt smider fasta vänskapsband med britternas kontakt i Istanbul, Kerim Bey. Bara för att få dem sönderslitna inom kort av de vedervärdiga ryssarna.

James Bond är en kapabel man, men jag upplever inte att Ian Fleming velat skapa någon oövervinnerlig superhjälte (om vi inte räknar in det faktum att karln röker ca 60-70 extra starka cigg om dagen. Det är minst en var 20:e minut med sex timmars sömn). Bond längtar (i alla fall ibland) efter mänsklig kontakt, liksom alla andra. Han blir utslagen och spyr av trycket från explosioner eller hotet från dödligt giftiga insekter. Han fäller till och med tårar från gång till annan. Han blir deprimerad och måste botas medelst elchocker. Det torde inte vara någon slump att Fleming redan i den första boken, Casino Royale, tvingar sin spion att genomgå en mycket specifik tortyr som i princip attackerar hans libido. Jag skulle vilja påstå att det inte är en scen man som författare målar upp om man vill få sin hjälte att framstå som världshistoriens mesta macho-man.

Men efter alla dessa böcker måste man som läsare ändå inse att James Bond, för det stora flertalet, är en filmspion och inte en litterär dito. Filmserien om James Bond har blivit tillräckligt ikonisk för att exempelvis ge material till en hel trilogi parodi-filmer (Austin Powers). Men eftersom filmerna inte alls följer böckernas kronologi blir det ganska underhållande att notera när allt det, som numera räknas till klassiska (film-)Bond-karakteristiska, egentligen dyker upp i böckerna.

I det perspektivet kan vi konstatera att det i just boken Dr. No förekommer ett oerhört extravagant skurktillhåll (villain’s lair), mitt ute i ingenstans. Här introduceras också konceptet ett-onödigt-komplicerat-sätt-att-ta-livet-av-Bond-som-ger-honom-chans-att-fly. Båda dessa element förstärks hundrafalt i den näst sista romanen, You Only Live Twice. Då får vi också skurken som ska förklara hela sitt upplägg i detalj för Bond, även om det inom bokens ram faktiskt blir någorlunda logiskt. Syftet är nämligen att knäcka Bond och få honom att inse att motstånd är meningslöst. Goldfinger introducerar en katt-utrustad skurk och i Thunderball har vi den outsägligt onda skurkorganisationen där ledaren avrättar misshagliga individer vid sittande mötesbord. Det är nästan rart att se hur hur lite SPECTRE hymlar med sina ultimata mål (akronymen står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Filmerna plockar dock in SPECTRE som skurkorganisation redan i film nummer två, From Russia, with Love, där Fleming istället pekade med hela handen mot ”Mother Russia”.

Ska man finna något som helst nöje i Ian Flemings spionböcker hänger det förstås på att man kan ha överseende med ganska mycket – eller åtminstone finna en slags skräckblandad förtjusning i rent häpnadsväckande rasistiska uttalanden (när Bond exempelvis har en kort Harlem-sejour i Live and Let Die). Jag hade som sagt lättare till skratt än genuin indignation och kunde därmed också njuta av såväl mer renodlade spänningsmoment som bitska beskrivningar av amerikansk kultur-degenaration (Florida-staden St. Petersburg framställs som soldränkt helvete).

Casino Royale (1953)

Live and Let Die (1954)

Moonraker (1955)

Diamonds Are Forever (1956)

From Russia, with Love (1957)

Dr. No (1958)

Goldfinger (1959)

For Your Eyes Only (1960, novellsamling)

Thunderball (1961)

The Spy Who Loved Me (1962)

On Her Majesty’s Secret Service (1963)

You Only Live Twice (1964)

The Man with the Golden Gun (1965)

Octopussy and The Living Daylights (1966, novellsamling)

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Läs hela inlägget här »

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There

Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.

Läs hela inlägget här »

Ett inlägg dagen till ära till alla wonder women

***

Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg