It (1927)

alt. titel: Det, Det Evig Lokkende, Le coup de foudre, Das gewisse Etwas

Den gamle imperialistförfattaren Rudyard Kipling ska ha varit den förste att anno 1904 benämna en svårbestämd kvinnlig attraktionskraft med ett ord som dagens filmkonsumenter sannolikt snarare förknippar med en mordisk alien-clown: It (”Tisn’t beauty, so to speak, nor good talk necessarily. It’s just It. Some women’ll stay in a man’s memory if they once walk down a street”). Ett ord som sedan plockades upp av Elinor Glyn, en författare som synes stå mycket långt från Kipling med en produktion av ”risqué, and sometimes erotic, romantic fiction aimed at a female readership”. Hon fick serien It publicerad i Cosmopolitan 1927 och enär hon dessutom jobbade som manusförfattare blev det snart också en film med den redan populära stjärnan Clara Bow.

Bow hade gjort sin första roll bara fem år tidigare (Beyond the Rainbow från 1922) men hade trots det hunnit med att spela i inte mindre än 36 filmer innan 1927. It och den därefter naturliga associationen till Bow som ”the It-girl” kom dock att skjuta upp henne i Hollywoodstratosfären. En status som bland annat två år senare resulterade i 45 000 beundrarbrev under en enda månad.

Nu är det ju inte alltid så lätt att veta med film som är nästan 100 år gammal. It var populär DÅ men hur underhållande är den egentligen NU?

Betty Lou Spence arbetar som butiksbiträde på New York-varuhuset Waltham och i likhet med alla sina kollegor suktar hon efter ägaren Cyrus Waltham Jr. Men Betty Lou är nu en gång för alla fräckare och påhittigare än sina kollegor (för att inte tala om att hon besitter rikliga mängder ”It”) och lyckas därmed fånga Cyrus uppmärksamhet. Till en början går romansen som ett framrusande godståg – Betty Lou vinner Cyrus hjärta genom sin chosefria uppenbarelse och det faktum att hon inte tvekar att släpa med honom på en dejt på Coney Island. Men när hon tvingas hjälpa en vän uppstår missförstånd och fnurror på tråden, dock inte större än att Betty Lou än en gång kan se till att lösa situationen till det bästa.

Tittar man bara på den ena sidan av It-myntet ser man inte så mycket än den klassiskt kvinnliga drömmen. Arbetarklassflickan fantiserar om att bli troféhustru åt den rike mannen och får honom på kroken genom att inte vara allt för tillmötesgående. Första gången han försöker kyssa henne blir det en örfil och hon faller inte i farstun första gången han förklarar sin kärlek för henne (inte minst eftersom denna kärlek kommer med ett gäng förbehåll).

Men samma mynt har faktiskt också en andra sida och den är betydligt roligare. Till och med riktigt progressiv, utifrån mina fördomar om nästan 100 år gammal film. Absolut, Betty Lou vill bli gift och hon vill bli det med Cyrus. Utan annan tydligt förklaring än att han är rik. Han blir i sin tur intresserad utan att hon behöver säga ett enda ord eftersom hon har ”It”. Men samtidigt är hon tuff och handlingskraftig samt en otroligt lojal vän. Hon delar rum med singelmamman Molly som är sjuk och därför inte kan betala för sig. Betty Lou försörjer alltså både sig själv, Molly och Mollys barn.

När barnavårdsnämnden kommer och snokar säger hon dessutom att barnet är hennes eftersom en arbetslös kvinna tydligen inte fick ha barn i New York på den här tiden. Det är anledningen till missförståndet mellan henne och Cyrus. Men istället för att rusa iväg och be om ursäkt på sina bara knän blir hon rätteligen förbannad för att han inte litade tillräckligt mycket på henne för att själv fråga hur det egentligen förhöll sig. Istället erbjöd han henne att bli hans hålldam, som en slags välgärning.

Manuset ger alltså Betty Lou en hel del agens men jag har svårt att tänka mig att rollen skulle funka för alla och envar. Clara Bow har en härlig energi som fortfarande skiner starkt. Det är inga större problem att tro på hur hon med självklarhet blir festens medelpunkt (bland annat tack vare sina banjo-kunskaper) eller knockar en uppblåst aristokratdonna för att kunna rädda henne från drunkningsdöden.

Som Betty Lou har Clara Bow i sanning den omedvetna magnetism och självklara säkerhet som präglar en sann ”It-girl” (Clara Bow själv lär ju knappast ha varit särskilt omedveten om sin dragningskraft vid det här laget eftersom det var den hon försörjde sig på). Hennes It-attityd kommer exempelvis till uttryck i dejten på Coney Island där hon storskrattande släpar med Cyrus genom lustiga huset och bjuder honom på korv med bröd istället för att propsa på att de ska gå till Ritz och dricka champagne.

Clara Bow och It kan med rätta kallas klassiker och det är bara att vara tacksam över att en kopia av filmen återfanns i Prag på 60-talet då många av Bows andra produktioner gått förlorade. Det var inga större problem att hitta en hyfsad version på YouTube, så varför inte bjuda dig själv på dryga 70 minuter underhållning? Jag törs lova att du inte kommer att ångra dig.

Bonus: Get Your Man (1927)

Bow var som sagt produktiv och var med i ytterligare fem filmer som hade premiär 1927. Get Your Man blev emellertid ett bevis på att allt inte är Bow-guld som glimmar. Manuset bygger på en fransk pjäs, Tu m’épouseras!, och är i allt väsentligt en romantisk komedi med diverse missförstånd och kringelikrokar innan vi är framme vid den förväntade upplösningen. Clara Bows Nancy Worthington är enbart intresserad av att få sin Robert de Bellecontre på kroken. För att göra det måste hon låtsas vara kär i Roberts presumtive svärfar Marquis de Villeneuve men när det hela uppdagas är ingen – varken Robert, markisen eller markisens dotter (och Roberts tilltänkta fästmö) – särskilt upprörd över detta. Bow är fortfarande förbålt charmig men det är en charm som är helt förslösad på den endimensionella Nancy. Get Your Man var dessutom en något förvirrande filmupplevelse eftersom delar av den saknades.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

Så i sann kortsiktig tonårs-anda tänker Holden att tre dagar utan föräldratjat ändå är tre dagar och bestämmer sig därför att vänta med att åka hem. Eller bestämmer och bestämmer, det ska snart visa sig att Holden är en person som har väldigt svårt för att bestämma särskilt mycket alls. Han stil är snarare att driva runt i väntan på att komma underfund med vad han skulle vilja göra. Kruxet är bara att den där ingivelsen sällan kommer. Och om den kommer, upptäcker Holden snart att det ju inte alls var det han ville göra.

The Catcher in the Rye är författaren J.D. Salingers enda roman (han skrev dock en hel del noveller) och var tydligen menad för en vuxen publik. Vilket känns lite märkligt, med tanke på att hela alltet dryper av tonårsångest och -pretentioner. Ingen har någonsin varit lika mycket tonåring som Holden Caulfield.

Han är ständigt på jakt efter något autentiskt och riktigt, men hittar det allt för sällan i sin välbärgade värld. Där spelar folk tennis och golf, är medlemmar i en country club och skulle aldrig komma på tanken att käfta emot chefen av rädsla för att förlora jobbet. Hans äldre bror D.B. var enligt lillebrodern en lovande ”riktig” författare men har åkt till Hollywood för att prostituera sin talang i manusbranschen. Något som Holden naturligtvis inte kan acceptera, eftersom alla biofilmer är både idiotiska och meningslösa.

Han dagdrömmer om att göra något som är rätt, riktigt och hederligt men har i princip aldrig modet eller orken att genomföra detta. Han vill förtvivlat gärna framstå som vuxen, världsvan och cool. Han hatar sig själv för att han är för feg för att säga ifrån och för att han aldrig kan skapa hållbara relationer med vare sig tjejer eller andra killar. Alltså, han har ju haft tjejer, inte för det, men de som han verkligen känner en kontakt med är inte intresserade. När han får upp en prostituerad på hotellrummet kan han inte genomföra ett samlag med henne, utan vill bara prata lite. När han i ett infall frågar snyggingen Sally Hayes om de inte ska rymma tillsammans, skrattar hon ut honom och dejten slutar i ett hejdundrande gräl.

En av de få här i världen som inte är en ”phony” är Holdens lillasyster Phoebe och han uppfylls ofta med en längtan tillbaka till barndomen och enklare tider. Han tycker särskilt om att besöka sin gamla lågstadieskola och den gamla karusellen i Central Park, eftersom de synes vara konstanter i hans förvirrande värld. Här finns det en trygghet i att saker och ting inte förändrats sedan han själv var barn.

Kanske var det i och för sig bara bra att Salinger från början tänkte sig en vuxen publik, eftersom Holden verkligen inte skräder orden (som dessutom är talspråkligt rakt på sak). Särskilt inte när det gäller sex (men han är inte nådig i sina omdömen om exempelvis religion eller kärnfamiljen heller. Dessutom både röker och super han ganska duktigt) och vi vet ju vad amerikanerna tycker om sex. Ett stor fett ”INTE”… Därmed ståtar The Chatcher in the Rye med att vara den bok som är den mest bannlysta på amerikanska skolor, samtidigt som den förekommer på flest engelskakurser.

Men som många vet har romanen en ännu mer sinistert rykte. Mannen som försökte mörda Ronald Reagan, John Hinckley Jr., hade boken på sitt hotellrum. Han sade sig vara inspirerad av detta från Mark David Chapman, som vid mordet på John Lennon bar med sig ett ex som han dedicerat med orden: ”To Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement”.

Jag har svårt att tro att Salinger tänkte sig att hans bok skulle få så våldsamma konsekvenser. Samtidigt är den så pass desillusionerad och hopplös i sin livssyn att den säkert kan ha en stark påverkan på personer som redan är inne på sådana tankegångar. Slutet är i mina ögon status quo-neutralt. Inget har radikalt förändrats i Holdens livssituation eller hans attityd när vi lämnar honom, jämfört med när vi träffade honom på bokens första sidor. Samtidigt finns det förstås något slags hopp i det faktum att livet rullar vidare – Holden har inte självdestruerat vilket man kanske skulle kunna tro vore den naturliga avslutningen på hans litania.

Jag kan absolut förstå hur The Catcher in the Rye skulle kunna vara en uppenbarelse för ångestridna tonårsläsare som tror att de är helt ensamma i sina funderingar och sin uppgivenhet. Samtidigt riskerar den nog att under årens lopp tappat lite av sitt potential i det avseendet, eftersom den är en sådan otvetydig Klassiker. Den har blivit mainstream. Och är det något Holden och hans gelikar skyr som pesten är det just det. (Sannolikt lika mycket som de skulle avsky det synnerligen slätstrukna och genomsnittliga betyget)

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

Rollerball (1975)

alt. titel: Rollerball: los gladiadores del futuro, Rollerball, ¿un futuro próximo?

Det var väl bara att vänta sig… Istället för krig mellan nationer fick vi krig mellan företag som i sin tur resulterade i ett globalt företagssamhälle. Allt som kvarstår på jorden är ett fåtal stora städer samt ett ännu mindre fåtal chefer och direktörer som fattar beslut för mänsklighetens bästa. Bröd och skådespel åt folket översätts i denna nutid till frånvaro av fattigdom och svält samt den dödliga sporten Rollerball.

Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.