You are currently browsing the tag archive for the ‘Klassamhälle’ tag.

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

En som dock inte är uppgiven är huvudpersonen Omar. Han börjar jobba för sin driftige farbror Nasser med att tvätta bilar på Nassers bilverkstad. Där träffar han också på den ännu mer driftige Salim och trots att Selim etableras som ett uppenbart rövhål får man ändå en känsla av att hans framgång och välstånd är något som Omar gärna vill kopiera.

Men Omar är ingen enkelspårig Bud Fox, vars enda mål i livet är att tjäna pengar. Han är en andra generationens pakistanier i England på 80-talet och känner trycket från både vita britter som inte vill ha honom i landet och den egna familjen som anklagar honom för att ha förlorat kontakten med sitt ursprung.

Omars ljus i mörkret blir den gamle kompisen Johnny som har ett minst sagt vilt förflutet som han nu försöker bryta med. I likhet med Omar har Johnny därmed hamnat i någon slags exil, särskilt när han återigen börjar umgås med någon som i de gamla skinhead-kompisarnas ögon är en ”paki”.

Oj, detta blev verkligen en helt annan filmupplevelse än jag hade förväntat mig. Jag såg My Beautiful Laundrette när den var kanske tio år gammal, vilket alltså är för typ tjugo år sedan. Jag mindes filmen som en underhållande dramakomedi vars eventuella historia överskuggades av relationen  mellan Omar och Johnny (detta var ju ändå ett 90-tal där Philadelphia blev en jätteskräll bland annat på grund av att den handlar om ett homosexuellt par).

Och visst är filmen en slags dramakomedi men inte alls på det renodlade sätt som den framstått i mitt huvud. Den är betydligt mer full med en slags surrealistisk realism som hade kunnat vara halsbrytande komisk men som mest blir lite märklig. Den får mig att undra vad Frears egentligen var ute efter när han sökte finna filmens ton. Har han verkligen lyckats nagla fast det han ville i filmen eller är stämningen ett resultat av en ambition som inte nådde hela vägen fram?

Den regelrätta humorn ligger för min del i de små, små scener som försiggår vid sidan av själva huvudhistorien. Handen som häller upp ett glas vodka för att sedan dröja ett par sekunder innan den resignerar och för hela Smirnoff-flaskan till munnen för en rejäl klunk. Mannen som hela tiden använder tvättomatens telefon för att ringa oändliga samtal till flickvännen Angela. Den till synes helt slumpartade lilla operaarian på tvättomaten mitt i natten (inrättningen tycks ha öppet dygnet runt).

Problemet jag får vid den här titten är att stämningen inte är tillräckligt surrealistisk för att jag utan frågor ska acceptera allt som händer och görs medan den samtidigt gör att händelseutveckling och relationer inte blir riktigt trovärdiga. Skådespelet är i många lägen både styltigt och överdrivet och det är även i det fallet svårt att veta om det är meningen att det ska vara så eller bara en ambitionsnivå som trillat på näsan.

En slags sagokänsla förstärks också av Roshan Seth (Chattar Lal från Temple of Doom) som spelar Omars alkoholiserade pappa. Hussein är en före detta politisk journalist som verkat tappa både ideologi och idealism och påminner mest av allt om en figur ur en Terry Gilliam-film. Rent värdegrundsmässigt utgör han en skarp kontrast till sin entreprenöriske bror Nasser och det inte är någon större tveksamhet vem Omar vill efterlikna. Han må älska sin pappa som tjatar om att sonen ska börja plugga på college men det är Nassers företagsamhet som driver honom.

En omtitt som blev intressant i så motto att jag fick se en nästan helt ny film men en som tyvärr inte blev lika bra som jag mindes den. Skådespelarmässigt är den stora behållningen utan tvekan en 28-årig vätesuperoxidblekt Daniel Day-Lewis i rollen som Johnny.

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

i-daniel-blake Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

From Hell MooreMan behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).

Läs hela inlägget här »

From HellNågon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.

Läs hela inlägget här »

The JungleI början av 1900-talet publicerade Jack London boken The People of the Abyss där han beskrev den hjärtskärande och bedövande fattigdomen i Londons slumkvarter. Men tvärs över Atlanten var förhållandena inte särskilt mycket bättre. Bara ett par år senare kom författaren Upton Sinclair med den avslöjande romanen The Jungle, vilken utspelar sig i Chicagos köttdistrikt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg