You are currently browsing the tag archive for the ‘Klassamhälle’ tag.

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.

Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.

Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.

I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.

Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.

Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.

Annonser

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

i-daniel-blake Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser