Bleak House (1853)

Egentligen borde Charles Dickens ha skrivit en bok om en yxviftande, alternativt djävulskt giftspridande, seriemörderska. Typ Lizzie Borden meets Mary Ann Cotton. Lilla Esther Summerson växer upp med sin allvarliga, religiösa och synnerligen strikta gudmor. Esthers enda anförvant är hennes docka som hon lättar sitt lilla hjärta inför och gråter strida tårar mot. Födelsedagar i egentlig mening firas inte och den ömma gudmodern brukar toppa dagen genom att anmärka att det nog hade varit bäst för alla inblandade om Esther inte hade blivit född överhuvudtaget. Vågar sig flickan på att fråga om biologiska föräldrar blir svaret att hon var sin mors skam.

Men Dickens hjältinna går inte den mer störda väg som kanske hade varit den mest sannolika reaktionen på en dylik uppväxt, istället önskar hon bara hett att hon någon gång ska bli till nytta och älskad av någon enda människa. Och ganska snart går faktiskt denna önskan i uppfyllelse. Den inte-direkt-onda-men-kanske-inte-särskilt-psykologiska-gudmodern (som ska visa sig egentligen ha haft en lite annan relation till Esther) dör när Esther är 14 år. Givetvis har hon dock den goda smaken att trilla av pinn mitt framför ögonen på barnet. Esther blir omhändertagen av en kader av advokater och skickad till en internatskola där hon undan för undan får undervisa de yngre eleverna. När det är dags att lämna skolan efter sex år är det tårar från både lärare och elever.

Esthers liv går nu in i en helt ny fas. Hon kommer till sin förmyndare, den gode John Jarndyce, och blir sällskap åt den unga Ada Clare. Ada och hennes avlägsna kusin Richard Carstone bor även de hos John Jarndyce och de är alla tre involverade i en extremt komplicerad rättsprocess som pågått i flera år. Händelserna runt dessa fyra utspelar sig alla mot bakgrund av denna process och påverkas också av den i högre eller lägre utsträckning.

När jag var lite yngre var jag väldigt förtjust i att läsa böcker som tog upp oförklarade mysterier, allt från ESP till Mary Celeste. Ska jag vara helt ärlig tycker jag fortfarande sådant är ganska kul, mest för att det kan bli rätt fantasifullt och är lite så där kittlande för tanken. Fantasy i verkligheten, liksom. Ett av de teman som ofta togs upp i den här typen av böcker var spontan självförbränning – spontaneous human combustion. Det finns oräkneliga exempel hur man har hittat små askhögar i länstolen där det bara kvällen innan suttit en människa. Själva cloun är att ben brinner och förkolnas först vid ca 900 grader, men i dessa fall är alltid omgivande möbler och textilier oskadda, möjligen något sotiga.

Detta intresse ledde till att jag tidigt blev nyfiken på just Bleak House. Boken var nämligen ett litterärt exempel som alltid återkom i dessa skildringar. Dickens var inte främmande för tillvarons mer övernaturliga stråk och inkorporerade därför företeelsen i boken samt hänvisar i förordet till den rikhaltiga flora av bevis på dess existens som förelåg. Av olika anledningar har det dock dröjt innan jag kommit fram till Bleak House, men nu var det alltså äntligen dags.

Stilen i Bleak House är lite speciell eftersom Esthers avsevärt blygsamma berättarröst kompletteras av en tredjepersonsberättare. Medan Esther rör sig i imperfekt, rör sig den andra berättarrösten i presens. Innan man har fått riktig kläm på detta är det lite förvirrande, inte minst eftersom den opersonliga berättarrösten ofta kastar läsaren rakt in bland händelser och personer som inledningsvis är helt obekanta.

För min del var det nästan inte förrän jag började om på boken som jag började uppskatta det här greppet och alla de små ledtrådar till den täta historieväven som droppas både här och var av författaren. Till en början kändes det däremot som om historien konstant stoppades upp av dessa hopp fram och tillbaka. Dessutom måste jag erkänna att jag är lite besviken på att Dickens inte alls spinner vidare på det potentiellt övernaturliga temat spontan självförbränning. När karaktären väl är död och med detta dödsfall tjänat sitt syfte, går historien vidare.

Trots att berättelsen ofta fokuseras på personer som verkligen inte har mycket pengar att röra sig med är den dock väldigt rik. Rik på karaktärer och rik på stämningar. Stämningsmässigt börjar det redan i första kapitlets första rader där vi får en bild av ett regnigt, lerigt och dimmigt London där rättsprocesserna segar sig fram i en liknande juridisk sörja.

När det gäller karaktärerna kan jag nog tycka att det blir lite väl många, men måste erkänna att det hela känns betydligt mer sammanhängande när jag tänker på det så här i backspegeln än när jag verkligen lyssnade på boken. Som vanligt är det i karaktärsbeskrivningarna som Dickens stora styrka ligger, men Bleak House tror jag lider av att inte ha någon egentlig skurk. Det som lyfter exempelvis David Copperfield är ju faktiskt till stora delar Uriah Heap och någon motsvarighet finns inte här.

Samtidigt går det naturligtvis inte att komma ifrån att exempelvis den parasiterande Mr Skimpole (han gör världen en tjänst när han lånar pengar eftersom det får utlånaren att känna sig generös) blir förvånansvärt nyanserad, liksom den olycklige Richard Cranstone som allteftersom sätter mer och mer hopp till den dödsdömda rättsprocessen. Men flera karaktärer blir aldrig stort mer än skisser eftersom de huvudsakligen har en plats att försvara i historiens driv framåt. Det känns som om flera av dessa hade kunnat trimmas bort utan någon större ansträngning.

Det kan tyckas inkonsekvent och överraskande att titelns Bleak House, John Jarndyces hus i Hertfordshire, inte alls är särskilt dystert. Däremot lider berättelsen ingen brist på andra kandidater – dels den brittiska Kanslerrätten (Court of Chancery) vars evighetsprocesser suger musten ur den mest ihärdiga av målsägare, dels herrgården Chesney Wold i Lincolnshire som tillhör de ytterst förnäma och distignerade Lord och Lady Dedlock.

Just de olika rättegångarna inom billighetsrätten (Court of Equity) tycks ha varit något av ett favorithatobjekt för Dickens. Detta var en del av det brittiska rättsväsendet som sedan medeltiden bland annat pysslat med domar rörande testamenten och arvstvister. Tydligen hade det vid 1800-talets mitt blivit standard att just denna domstols processer drog något enormt på tiden och tvisten som rör bokens “Jarndyce och Jarndyce” tycks vid händelsernas tilldragelse ha pågått i evinnerliga tider samt kostat enorma summor i advokatarvode. Med tanke på att det är Dickens vi pratar om är det sannolikt heller ingen slump att målsägarnamnet Jarndyce låter till förvillelse likt det engelska ordet för gulsot, jaundice. Författarens porträtt av en formidabelt ineffektiv koloss på lerfötter tyck ha haft en rent konkret påverkan på detta system även om det faktiskt hade börjat förändras redan när Bleak House publicerades.

Det andra dickenska favorithatobjektet som får en om möjligt ännu mer utförligt svidande behandling är filantropin. I Bleak House förekommer flera karaktärer som är så filantropiska att de inte har tid för något annat i sina liv. Mrs Jellyby som bryr sig mer om de stackars behövande i den afrikanska byn Borrioboola-Gha än sina egna barn, Mrs Pardiggle som skänker alla sina telningars små slantar till bättre behövande (till ungarnas förgrämelse) och den stridlystne mannen som propagerar för mänsklighetens förbrödring men som inte står på särskilt god fot med sin egen familj. Dickens beskriver här människor som antingen är så upptagna av sina behjärtansvärda insatser att de helt förlorar sig i vad som borde betyda något eller också använder filantropin som en tävling och möjlighet att känna sig lite förmer än alla andra.

Särskilt upprörd blir författaren över detta hyckleri när han beskriver ödet för den lille föräldralöse Jo, ett av antagligen tusentals gatubarn i 1800-talets London. Ett barn som från dessa filantropers sida aldrig blev föremål för lika mycket omsorger som de hedniska men exotiska invånarna i någon liten indianby på andra sidan jordklotet. “Homely filth begrimes him, homely parasites devour him, homely sores are in him, homely rags are on him… [—] From the sole of thy foot to the crown of thy head, there is nothing interesting about thee”.

Överhuvudtaget blir Dickens ganska vältalig när det kommer till temat fattigdom och misär som det fanns gott om på den här tiden. Vi får förutom Jo också bekanta oss med indrivarens barn där storasyster (inte alls särskilt stor) måste låsa in sin bror och syster i en högst ohälsosam lägenhet medan hon är iväg och tvättar för att tjäna lite pengar samt tegelmakarnas hustrur som blir både missbrukade och misshandlade av sina makar. Ruttnande kläder som knappt täcker utmärglade kroppar, frånvaro av ens en trasa hölja över ett dött spädbarn, fuktiga och kalla skjul som boningar — allt beskrivs utförligt och engagerande.

Jag kan tycka att Dickens i Bleak House velat gapa over lite väl mycket, det är både ett enklare standardmysterium kring Esthers härkomst och ett avancerat rättsfall, både bottenlös och förnedrande fattigdom i Tom-All-Alone’s samt rätt långrandiga beskrivningar av hur enormt förädlade den Dedlockska familjen är.

Det är först i de sista tio kapitlen (av 67 stycken märk väl) som historien kommer ihop sig ordentligt och det blir riktigt spännande. Jag fick som sagt inte riktigt grepp om boken innan jag började om på den och det tycker jag inte borde behövas. Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att Dickens är som bröderna Coen eller David Fincher (beroende på preferens), han har en väldigt hög lägstanivå.

Librivoxkvalitet: Boken är inläst av en och samma person, vilket naturligtvis är en bedrift i sig och talkvaliteten är det inget fel på. Däremot kan ljudkvaliteten variera en hel del, framförallt i volym, och ibland låter det som om den vördade inläsaren har satt sig på mikrofonen för att tala med en helt annan kroppsöppning.

Annons