You are currently browsing the tag archive for the ‘Rättsprocess’ tag.

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Berättandet går dock metodiskt tillväga och inleder därför med hur Martin och Johan anno 2011 går i väntans tider för att bli transporterade över gränsen. Från Somalia in i den stängda etiopiska Ogaden-regionen. Kanske blir de lite nojjiga när de förstår att ryktet om deras projekt nått så pass långt att Lundin Petrolium börjat kolla upp vad det är för typer som är och nosar i faggorna.

För det är i alla fall en vinkel på reportaget de vill försöka göra. Hur den etiopiska militären begår människorättsbrott mot sin egen befolkning med utländska företags goda minne. Däribland Lundin Petrolium i vars styrelse man under en period kunde återfinna ingen mindre än Sveriges dåvarande utrikesminister, Carl Bildt.

Eftersom Martin och Johan vill lägga den diktatoriska regimens brott i dagen blir deras naturliga samarbetspartner motståndsgerillan ONLF. Vilket skiter sig rejält när de tas tillfånga av militären under ett anfall på gerillagruppen som de färdades med. Deras ihärdiga rop om ”international media” förhindrar möjligen att de blir avrättade på ort och ställe men nu följer istället ändlösa försök att få dem att erkänna sig som terrorister inför en kamera. Johan har en skottskadad arm och de blir bägge utsatta för skenavrättningar i syfte att tvinga fram en bekännelse.

Och till slut finns förstås de där bekännelserna på film. När åklagaren till dem kan lägga bilderna på Johan som håller i en kalashnikov (tagna när de fortfarande var kvar i Somalia) är det inga större problem för domstolen att avkunna en terrorismdom som ska avtjänas i Kality-fängelset i Addis Abbeba.

Jag börjar misstänka att jag tycker rätt bra om Jesper Ganslandt som regissör. Både Farväl Falkenberg och Apan är filmer som inte borde tilltala mig alls men som jag ändå blev positivt överraskad av. Och så nu 438 dagar, som i och för sig är avsevärt mer ”vanlig” till både innehåll och berättande än de två andra exemplen.

Ganslandt är kanske inte riktigt uppe på Peter Grönlunds nivå när det gäller trovärdighet och autenticitet men lyckas ändå mycket bra med det i 438 dagar. I den mån jag är förmögen att bedöma trovärdigheten i beskrivningen av etiopiska domstolar och fängelser, vill säga. Men Ganslandt får också ut fina prestationer av både Gustaf Skarsgård och Mattias Varela i rollerna som Martin och Johan. Det kan hända att jag blev påverkad av artikeln som berättade om hur bra polare de två var redan innan inspelningen, men jag upplever de skapar en bra relation och känsla sinsemellan på filmduken. Inte för att det skadar att de samtidigt klarar sig alldeles utmärkt var och en på sitt håll, men vad jag tar med mig är ändå scenen när de ses för första gången i det etiopiska häktet och inte kan sluta flina mot varandra.

Ganslandt har redan visat att han kan det här med både snygga bilder samt mänskliga relationer och psykologi. Vad som gjorde mig positivt överraskad i fallet 438 dagar är att han utan större problem också fixar en tajt och andlös thrillerstämning. Särskilt den vilda, nattliga bildfärden rakt in i Etiopien, där beväpnade män cirklar som leoparder runt en pajad jeep, var redigt spännande.

Jag är rätt säker på att jag för ett antal år sedan lyssnade på ett föredrag av Schibbye och Persson och att jag då fastnade för deras beskrivning av livet i Kality-fängelset. Hur de tvingades navigera i ett mer eller mindre rättslöst samhälle i samhället. Det hade jag gärna sett mer av här. Ni vet, Midnight Express och alla de där andra helvetsfängelsefilmerna.

Nu har emellertid 438 dagar ett annat huvudsyfte: att visa hur kampen för journalistiska principer, pressfrihet och demokrati aldrig får mattas av. I det perspektivet har jag full förståelse för att historien inkluderar den kameraman vars dokumentation tycks ha blivit avgörande för Schibbye och Perssons nådeansökan. Men i ett berättarperspektiv hänger den rollfiguren tyvärr hela tiden vid sidan av. Eftersom jag dessutom var okunnig om just den detaljen tar det mig alltså ett bra tag att överhuvudtaget förstå varför vi får följa denne man som till synes inte har mycket att göra med de fängslade svenskarna.

Kanske är också filmens syfte att ge en liten, liten känga till den ”tysta diplomatins” taktik (”Nu ligger vi lågt och gör inte politik av det här”), rovgiriga företag som Lundin och Carl Bildt. Politikern framstår nämligen inte som någon särdeles positiv figur i Philip Zandéns skepnad. Jag gissar att Zandén valdes för att han gör en rätt bra Bildt på rösten, för utseendemässigt är de två männen ungefär lika lika som Seth Rogen och Jesse Eisenberg.

438 dagar avslutar på ett sätt som i vanlig ordning kommer att dela filmpubliken i (minst) två läger. Själv är jag svag för när BOATS klipper över till autentiska bilder och gillar därför att Schibbye och Persson får en chans att personligen knyta ihop säcken med sin frigivningspresskonferens. Den detaljen gav en redan laddad film ännu lite mer tyngd.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

I senaste avsnittet av Snacka om film! pratar även Fiffi gott om det etiopiska äventyret.

Annonser

FlightEn våldsam flygkrasch. Av 102 passagerare överlever 98. Ren bondtur att inte fler omkom eller är det dags att börja leta efter de fyras dråpare? Berodde kraschen på ett Guds ingripande? Ödet? En sällsynt duktig pilot som ändå lyckades landa sitt plan under närmast osannolika omständigheter? Eller en pilot som genomförde det omöjliga enbart tack vare att han var både packad och hög vid tillfället och därmed inte tänkte efter så mycket?

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

The face of an angel and a body built for war! Så introduceras den unga Alita när hon för första gången ska delta i den mordiska sporten motorball, en slags blandning mellan roller derby och robot wars. Eller ja, precis som gamla hederliga klassikern rollerball om man nu föredrar det.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

Läs hela inlägget här »

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

Ted 2Det tar inte lång tid innan äktenskapet mellan Ted och hans Tami-Lynn börjar surna trots att det välsignades av Sam ”Flash Gordon” Jones himself. Snart är deras gemensamma lägenhet fylld av skrik, flygande köksredskap och ölflaskor. Ted får den lysande idén att hålla ihop det hela med lite konstgjord andning i form av ett gemensamt barn, för ingenting underlättar ju gemensam kommunikation som en batting?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser