You are currently browsing the tag archive for the ‘Lesbianism’ tag.

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

De katolska prästerna i Viterbo tycks ha sämre koll på sitt eget tankegods än den genomsnittlige skräckfilmskonsumenten. Hur ska man annars tolka deras bredvillighet att gräva upp en kista med tillhörande urna som hittas på fel sida om kyrkogårdsgränsen? Inte nog med det – de separerar också kista från urna och skeppar iväg den senare till den ockultismkunnige vetenskapsmannen Michael Pierce.

En man som dessutom råkar ha två så nyfikna kollegor att de helt struntar i att urnan inte adresserats till någon av dem. De sliter upp lådan utan någon som helst hänsyn till dokumentation eller bevarande. Kladdar på både statyetter, ritualdolk samt ett mystiskt tygstycke med sina bara händer medan de extatiskt daterar prylarna till 1200-talet. Snart är Giselle gruvligen strypt av sina egna inälvor och Sarah på vild flykt. Så går det när man inte respekterar historien!

Vartefter dagarna går tvingas Sarah allt mer rucka på sin tidigare så starka vetenskapstro medan Rom invaderas av goth-häx-gäng. Poliser och medborgare skjuts ned och våldtas på öppen gata. Hon själv kommer också i kontakt med någon som hon trodde var förlorad för alltid.

Ja, nu jäklar blev det åka av! Jag funderade ju lite i samband med Inferno att Mater Tenebrarums agenda syntes märkligt begränsad. Hon verkade främst vara ute efter att ta livet av de som var systrarnas hemlighet på spåren. Men i och med öppnandet av urnan och frigivningen av Mater Lacrimarum har vi fullt ös zombieapokalypsstämning på Roms gator. Synd bara att Argento aldrig låter La terza madre grotta ned sig i det obehagliga med en stad vars invånare sakta men säkert börjar bli vansinnesvåldsamma och därmed kasta lag och ordning överbord. Istället blir det något som vi tillsammans med Sarah iakttar och förfäras över på avstånd. Vilket i sin tur leder till att jag mest av allt sitter och tänker på den där arga geggan som invaderade NY i Ghostbusters 2.

Så i det avseendet har Argento fixat till sin mödra-mytologi, nu verkar den kvarvarande systern faktiskt ha något slags världsherravälde i sikte. Å andra sidan är det helt plötsligt Mater Lacrimarum som sägs vara den grymmaste av de tre, medan Inferno gav den äran till Mater Tenebrarum. De där nycklarna som tidigare var så viktiga har helt försvunnit, nu handlar det istället om att det man ”inte kan se är sanningen”, vad nu DET ska betyda?! Kanske har det att göra med att “instruktionsboken” i Inferno var skriven på latin medan den nu förekommer på engelska?

I Suspiria behövde Suzy komma underfund med vad som smög omkring på skolan om nätterna. Inferno blev mer av en lägenhetsgotikgiallo med lönngångar och fallfärdiga våningsplan. I La terza madre har Argento verkligen tagit i från tårna och skapat ett av dessa klassiskt globala monster, vilket måste stoppas innan-hon-förgör-hela-världen. Till sin hjälp får Sarah oväntat stöd från en andevärld som tydligen hållit sig på avstånd i de tidigare delarna. Ett stöd bland annat består i att uppmana den unga kvinnan att använda sina ”krafter”, vilket inte kommer att ha den minsta betydelse för själva upplösningen och förgörandet av mödra-monstret.

Bildmässigt har regissören hunnit lägga det mesta åt sidan under de nära 30 år som förflutit mellan den andra och tredje delen. Nu är det hela filmat rakt upp och ned, utan så mycket som en skymt av vare sig skvalande vatten eller färgat ljus (blott aningen av art nouveau-vibb i Sarahs trappuppgång). Däremot har vi halvostiga katakomber där sektmedlemmar mässar ”Blod! Tårar!”, håller ritualmöten samt sysselsätter sig med lemlästning och kannibalism. Kanske drömmer Sarah om dem, kanske inte. Det hela är rätt oklart…

Vad som också har tillkommit är en hyfsat osnygg kvinnobild där Argento i vanlig ordning inte kan låta bli att klä av sin egen dotter (som spelar Sarah) inför kameran. Israelisk-amerikanska Moran Atias får visa både T&A som Mater Lacrimarum och föräras ett slut där hon spetsas på en enorm obelisk. Utöver detta bjuds också på en fullkomligt onödig lesbisk kärleksscen som avslutas med att en av kvinnorna får sig en rejäl spjutpenetration.

Nej, det här blev ju tyvärr inte särskilt bra. Mater Lacrimarums häx-anhang är så teatraliskt goth-utstyrda att de bara inte går att ta på allvar. Detsamma gäller det triumfatoriska utropet ”Nothing can stop us now!” som blir alldeles för likt en viss 80-talshit. Specialeffekterna har tagit ett steg tillbaka jämfört med både Suspiria och Inferno. Berättelsen är osammanhängande, tillför egentligen ingenting jämfört med vad som berättades i Inferno och känns dessutom oengagerad. Mest av allt påminner den om en andra klassens Hammer-film.

La terza madre blev alltså inte den efterlängtade trilogi-höjdpunkten som man förstås gärna hade velat ha. Istället blev den ytterligare en spik i den kista som Argento så ivrigt tycks ha snickrat åt sig själv sedan mitten av 80-talet.

Idag har även Fiffi hängt med en vilsen ung kvinna. Men vad kan Filmitch ha hittat?

Annonser

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Vampire Killers

Lesbian Vampire KillersDet är tydligen något med dumpningar som får de dumpades kompisar att go bananas. I Doghouse var det Vince som inom två timmar efter det att skilsmässopappren var påskrivna enligt grabbgänget skulle upp på hästen igen. I Lesbian Vampire Killers tycker Fletch att den rätta medicinen för James toffelmässiga hjärtesorg efter Judy är detsamma.

Läs hela inlägget här »

The Last House on the LeftMed en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.

Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulens dotter

Twins of Evil”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?

Läs hela inlägget här »

Vad är en fredagssågning hit eller dit när det redan gått en hel månad utan dem? Istället lägger jag ut den här gamla godingen på förekommen anledning från Movies-Noir.

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996

Corky har precis kommit ut ur fängelset och lyckats få ett jobb med att rusta upp en lägenhet i ett hyreshus. I lägenheten bredvid bor Violet och Caesar och en dag behöver Violet hjälp med ett få upp ett örhänge som ramlat ned i diskhon. När örhänget väl är återbördat erkänner Violet att hon är intresserad av Corky men det hela leder inte till någonting eftersom Caesar kommer hem. På kvällen följer dock Violet med Corky hem. Deras förhållande går lite knackigt fram till den dag Violet ber Corky om hjälp att komma bort från Caesar. Han är nämligen med i maffian och Violet vet att han under en dag kommer att ha en stor summa pengar i lägenheten. Corky går med på stöten och allt går som planerat fram till dess att Caesar inte riktigt reagerar på stölden som de hade tänkt sig.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Trash is King! där det förekom en kort diskussion om Elizabeth Báthorys underutnyttjade potential i vampyrfilmer.

För alla som är någorlunda insatta i vampyrens kulturhistoria är Elizabeth Báthory — the Blood Countess — välkänd. Till skillnad från Vlad Tepes som skördade sin herostratiska ryktbarhet inom politiken höll sig Elizabeth på kvinnors vis innanför hemmets väggar. Hon var känd som en hård matmor, nästintill sadistisk. En dag slog hon till en tjänsteflicka så hårt att hon fick dennas blod på handen. Ett underverk! Där blodet droppat hade den grymma adelsdamens hy återfått spänsten hos en ungmö. Efter den dagen började det bli tunnsått med unga flickor i grannskapet. Vad som kanske inte är lika välkänt att att de bokstavliga blodbaden hållit den goda Elizabeth vid liv under en mycket lång period…

Läs hela inlägget här »

Så här i hysteriska Twilight– och Tru Blood-tider känns det helt rätt att återvända till källorna även om 25 plusgrader och strålande sol kanske inte utgör idealiska vädermässiga förutsättningar att låta sig fångas av en klassisk vampyr.

Laura bor med sin far och två olika guvernanter (samt sannolikt ett okänt antal tjänare men de räknas inte i berättelser som denna) i ett gammalt schloss i Österrike. Hon längtar efter sällskap och en dag blir hennes drömmar besannade. En vagn välter i närheten och den kvinnliga ägaren har uppenbarligen inga som helst betänkligheter att låta sin lätt sjukliga dotter stanna kvar medan hon själv hastar vidare mot okänd destination. Carmilla och Laura blir de bästa av vänner men samtidigt börjar en mystisk och dödlig sjukdom härja bland befolkningen i bygden. Och Laura plågas av allt värre mardrömmar…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser