Wonder Woman: Bondage and Feminism in the Marston/Peter Comics 1941-1948 (2015)

Ett inlägg dagen till ära till alla wonder women

***

Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.

Lizzie (2018)

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

La terza madre (2007)

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

I corpi presentano tracce di violenza carnale (1973)

alt. titel: Torso

Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.

Danza macabra (1964)

alt. titel: Castle of Blood

Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?

Lesbian Vampire Killers (2009)

alt. titel: Vampire Killers

Det är tydligen något med dumpningar som får de dumpades kompisar att go bananas. I Doghouse var det Vince som inom två timmar efter det att skilsmässopappren var påskrivna enligt grabbgänget skulle upp på hästen igen. I Lesbian Vampire Killers tycker Fletch att den rätta medicinen för James toffelmässiga hjärtesorg efter Judy är detsamma.

The Last House on the Left (2009)

Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.

Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.

Twins of Evil (1971)

alt. titel: Djävulens dotter

”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?

Bound (1996)

Vad är en fredagssågning hit eller dit när det redan gått en hel månad utan dem? Istället lägger jag ut den här gamla godingen på förekommen anledning från Movies-Noir.

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996

Corky har precis kommit ut ur fängelset och lyckats få ett jobb med att rusta upp en lägenhet i ett hyreshus. I lägenheten bredvid bor Violet och Caesar och en dag behöver Violet hjälp med ett få upp ett örhänge som ramlat ned i diskhon. När örhänget väl är återbördat erkänner Violet att hon är intresserad av Corky men det hela leder inte till någonting eftersom Caesar kommer hem. På kvällen följer dock Violet med Corky hem. Deras förhållande går lite knackigt fram till den dag Violet ber Corky om hjälp att komma bort från Caesar. Han är nämligen med i maffian och Violet vet att han under en dag kommer att ha en stor summa pengar i lägenheten. Corky går med på stöten och allt går som planerat fram till dess att Caesar inte riktigt reagerar på stölden som de hade tänkt sig.

Eternal (2005)

På förekommen anledning från Trash is King! där det förekom en kort diskussion om Elizabeth Báthorys underutnyttjade potential i vampyrfilmer.

För alla som är någorlunda insatta i vampyrens kulturhistoria är Elizabeth Báthory — the Blood Countess — välkänd. Till skillnad från Vlad Tepes som skördade sin herostratiska ryktbarhet inom politiken höll sig Elizabeth på kvinnors vis innanför hemmets väggar. Hon var känd som en hård matmor, nästintill sadistisk. En dag slog hon till en tjänsteflicka så hårt att hon fick dennas blod på handen. Ett underverk! Där blodet droppat hade den grymma adelsdamens hy återfått spänsten hos en ungmö. Efter den dagen började det bli tunnsått med unga flickor i grannskapet. Vad som kanske inte är lika välkänt att att de bokstavliga blodbaden hållit den goda Elizabeth vid liv under en mycket lång period…