The Climb (2019)

Man kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.

The Farewell (2019)

Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Blaze (2018)

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Lizzie (2018)

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

The Lovers (2017)

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Oh, Lucy! (2017)

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

The Boy Downstairs (2017)

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Downsizing (2017)

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil (2016)

En film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Baden Baden (2016)

Anas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.