You are currently browsing the tag archive for the ‘Stockholms Filmfestival’ tag.

FilmspanarnaMan kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.

Här har Mike, som älskar landsvägscykling, släpat iväg med Kyle som verkligen skulle behöva förlora ett par kilon runt midjan inför sitt kommande bröllop med Ava. Mitt i den flåsande uppförsbacken kommer Mike med ett avslöjande som till en början kan tyckas förkrossande för Kyles del. Men vartefter The Climb fortskrider börjar vi i publiken ana att den typen av beteende sannolikt är symptomatiskt för Mike och Kyles hela relation.

Killarna har känt varandra sedan high school och Mike verkar nästan vara som en andra son för Kyles föräldrar. I The Climb får vi följa deras gemenskap över ganska många år, där tidshoppen oftast markeras genom filmens sju olika kapitelindelningar. I någon mening skulle jag vilja kalla The Climb för en slice-of-life-film, bara det att den som sagt sträcker sig över mer än tio, kanske till och med tjugo, år.

Det verkar inte vara helt osannolikt att verklighetens Michael Angelo och Kyle har känt varandra lika länge och häri ligger möjligen filmens akilleshäl. Kanske har killarna blivit lite för bekväma och nöjt sig med att göra några komiska poänger på bekostnad av sig själva? För i likhet med många andra slice-of-life-filmer känns det som om det egentligen inte hänt så mycket när det hela når sitt slut.

Relationen mellan Mike och Kyle har inte utvecklats nämnvärt och detsamma gäller männens personligheter. Kyle är fortfarande allt för snäll och Mike är fortfarande allt för självisk för att inte utnyttja detta faktum. Kanske är det också här man ska tolka in filmens titel, för förhållandet tycks konstant kämpa i en mjölksyreframkallande uppförsbacke. Så även om tanken från början kanske var att utforska kompisrelationen har The Climb gjort halt långt innan den kommit till någon allvarligare djuplodning. Framställningen blir mer deskriptiv än något annat.

Inte heller när det gäller en mindre platonsk, heterosexuell, kärlek känns det som The Climb har vare sig utveckling eller driv. Kyle menar att han älskar Ava för att hon inte försöker ändra på honom men senare i filmen hävdar han att han älskar Marissa lika mycket just för att hon pushar honom att förändras. Exakt vad som förändrats mellan dessa två kvinnor för Kyles del är dock oklart.

Å andra sidan… Manuset är inte direkt dåligt i all sin händelselöshet och Covino har fått både fotografen Zach Kuperstein och icke minst skådisarna att skapa en en mängd ambitiöst långa tagningar. Faktiskt undrar jag om det finns många delar i The Climb som inte består av långa tagningar. Här finns som sagt en hel del humor som oftast är av den sedvanligt små-absurda indie-typen, bland annat i form en kylslagen svensexa och ett kyrkogårdsslagsmål. Däremot vet jag inte om jag blev riktigt kompis med de diegetiska musikinslagen, däribland ett ryskt tremannaband mitt ute på sjöisen.

En helt ok både debut och indie-film måste nog det avslutande omdömet bli, hur mellanmjölk det än låter.

Så, hur upplevde de andra filmspanarna klättringen?
Fripps filmrevyer
Jojjenito

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Men hur var det nu med det där sjukhusbesöket? Jo, av någon anledning är det inte Nai Nai själv som pratar med läkaren, utan hennes syster. Som återvänder med beskedet att Nai Nai absolut inte ska oroa sig över den där envisa hostan eller fläckarna på lungorna som syntes på tidigare röntgenbilder. De var bara ”benign shadows”. Allt i enlighet med en kinesisk tradition av att inte tala om för äldre släktingar att de är döende. För det som verkligen dödar en person inte är sjukdomen i sig, utan fruktan för den och döden.

Men Nai Nai har trots allt en kärleksfull familj i sitt liv, om än något spridd över världen. Därför ska Billies kusin Hao Hao hastigt och lustigt ”gifta sig” med sin tre månader gamla japanska flickvän Aiko, som förevändning för att samla alla hemma hos Nai Nai i Changchun i nordöstra Kina. För att skyla över lögnen om Nai Nais förstående död krävs alltså ytterligare en lögn. Men det är få som kan stå i vägen när en stolt farmor kräver att få anordna ett storlaget bröllop för sin sonson.

The Farewell är tydligen självupplevd av regissören, tiilika manusförfattaren, Lulu Wang och filmen inleds också med förbehållet att den är baserad på en ”actual lie”. Men vid sidan av lögnen handlar The Farewell minst lika mycket, om inte mer, om hur de kinesiska hemvändarna försöker förhålla sig till både gamla och nya hemländer. Filmen är kanske inte så särdeles subtil när både söner och barnbarn måste brottas med såväl invanda som nya kulturer och var man har sin sanna hemvist, men gör det ändå ganska bra.

Särskilt huvudpersonen Billie tvingas förstås se sina förgivettagna uppfattningar i vitögat. Är hon mer amerikan än kines? Har hon anammat den västerländska individualismen så till den grad att hon inte längre kan förstå den österländska betydelsen av att istället se sig som en del av en helhet? Resan och mötet med den kinesiska familjen får henne att inse att hon kanske saknat sitt barndomsland mer än hon riktigt varit medveten om. En lott som säkert delas av många andra generationens migranter, vilka inte haft något val när det kommer till flytten till ett nytt land.

Samtidigt som hennes föräldrar kläms mellan att hylla sitt nya hemland för att markera att deras val verkligen inte var något misstag och banden till sina förfäders jord. The Farewell lyckas dessutom pytsa in en hel del kritik mot dagens Kina, ett land där en stor familjekärlek måste samsas med oblyg prostitution, en närmast outbildad arbetarklass, krass penninghunger, statusjakt, känslomässigt hyckleri och tomma skrytbyggen.

I det avseendet kan man fråga sig om det är meningen att The Farewell ska tolkas som en relativt anspråksfull symbolisk film. Är Kina och Nai Nai en och samma? En älskad släkting som synes vid god hälsa men som i själva verket är döende och som man därför döljer den bistra verkligheten för? Alternativt en person som trots sin fysiska skörhet ger mental och känslomässig styrka åt sin självsvåldiga avkomma?

Detta låter förstås oerhört allvarligt, men The Farewell försitter inte många chanser att med ganska enkla medel skapa välbekant humor i allehanda kultur- och generationskrockar. Måste man skala apelsinerna som lämnas som offergåva till Billies sedan länge avlidne farfar? Och varför tycks inte den blivande bruden Aiko vara upp över öronen förälskad i sin nye ”make”? Tendensen att tvinga i både barn och barnbarn bisarra mängder mat som ett bevis på kärlek verkar dock överskrida alla kulturella gränser.

Vi var flera som möttes upp på tjusiga Bio Capitol:
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”

När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.

Läs hela inlägget här »

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Läs hela inlägget här »

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svAnas älskade farmor börjar bli lite till åren och kan inte längre använda sitt badkar trots att hon älskar att bada. Så trots att omgivningen ifrågasätter varför Ana skulle gå i land med just det här projektet när hon aldrig lyckas fullfölja någonting överhuvudtaget bestämmer hon sig för att installera en dusch hos sin farmor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg