Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.
Fortsätt läsa ”Spencer (2021)”
”Lizzie Borden took an axe
And gave her mother forty whacks.
When she saw what she had done,
She gave her father forty-one.”
När jag var yngre slukade jag olösta-mysterier-böcker. Ni vet, de där som innehöll historier om så väl Loch Ness-odjuret och UFO:s som det övergivna skeppet Mary Celeste. Och, allt som oftast, också historien om Lizzie Borden.
Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?
alt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War
Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?
Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.
Det finns en allt starkare massmedial kultur som pumpar ut ett budskap om kroppslig perfektion. Mönstret ser oftast likartat ut. I ett första steg påverkas tänkandet hos den massmediala publiken. Allt fler personer vänjer sig vid att se perfekta kroppar (och i västvärlden är perfekt allt som oftast liktydigt med smal eller atletisk) som först något naturligt och sedan som något man bör förvänta sig även hos ”vanliga” människor.
Jag har precis varit på gemensam konferens med jobbet. Två heldagar med föreläsare som sagt viktiga saker. Viktiga för mig, mitt jobb och mitt vardagsliv. Sådant jag borde bry mig om även om jag inte alltid tycker att det är så intressant.
Trots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Rörliga bilder och tryckta ord 