Pahanhautoja (2022)

2022 års Halloween-tema avslutas i vårt östra grannland. Ett tema som inte låter sig sammanfattas på något enkelt sätt, bortsett från att det var en nyttig övning att sktivt välja filmer som inte låg allra närmast till hands. Tack alla som hängt med, hoppas att ni kunna få ett eller ett par tips. Imorgon är bloggen tillbaka i vanliga höstspår igen.

***

alt. titel: Ruva, Hatching – La forma del male, Egō, Egō – Hatching, Hatching

Tinja är så långt från ett tween-uppror som man kan komma. Hon tränar gymnastik i det oändliga, tar löprundor istället för att hänga med jämnåriga och när hon inte har gymnastikdräkten på sig klär hon sig som Madicken i skira klänningar. Allt för att tillfredsställa sin mamma, vilken har ett visst rykte att upprätthålla med bloggen ”Underbar vardag”.

Här postas filmer från familjens underbara vardag (gärna i slow motion och i suddigt motljus (jag tror vi alla vet hur det brukar ser ut). Det säger sig självt att denna vardag knappast kan innehålla sådant som tween-uppror eller undermåliga gymnastikprestationer. Den stackars kaja, som råkar förirra sig in i familjens underbara vardagsrum, får snart smaka på konsekvenserna av att solka den perfekta familjeytan.

Men Tinja tycker synd om kajan och via den hittar hon ett märkligt ägg ute i skogen. Hon bestämmer sig för att ta hand om det och ruva det till fullbordan. När ägget väl kläcks är det lika stort som Tinja själv och ur det kommer en besynnerlig varelse; hälften kajunge, hälften människa. Tinja älskar sin framruvade unge, som hon kallar Alli, men det ska visa sig att Alli i sin tur ruvar på känslor och beteenden som verkligen inte har någon plats i en underbart perfekt vardag.

Jag har sett Ruva kallas för en coming of age-film men jag skulle nog våga mig på att också kalla den för en ungdomsfilm. Inte för att nedvärdera den, men för att filmens allegori(er) är så pass övertydlig och dessutom specifikt riktad mot just ungdomar. Knappt ens tonåringar. Vuxenvärlden är obegriplig och inte så lite skrämmande samtidigt som Tinja har svårt att finna sig till rätta med sina jämnåriga. Alli rymmer alla de känslor (hunger, avundsjuka, ömhetsbehov) som inte är tillåtna i Tinjas underbara vardag.

Utifrån den premissen tycker jag dock att regissör Hanna Bergholm och manusförfattare Ilja Rautsi skapat en riktigt trevligt skruvad produkt. Själva skräckelementen är kanske inte så läskiga, i alla fall inte när man lutar mer åt de 50 än de 15. Snarare skulle jag säga att Ruva är en American Beauty-liknande uppgörelse med skräckartade inslag. Kanske främst i form av body horror eftersom Alli utsöndrar en hel del klägg och dessutom på sant fågelmanér enbart kan äta mat som Tinja kräkts upp (apropå det där med övertydliga allegorier).

Men istället för en deprimerad Kevin Spacey har Bergholm och Rautsi valt att rollbesätta sin ytliga idyll med vad som närmast kan liknas vid Missi Pyle och AnnaSophia Robb som mor och dotter Beauregarde från Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory. Framförallt Sophia Heikkilä i rollen som Tinjas krävande mamma visar tidigt att hon är fullkomligt skoningslös mot allt som rubbar hennes cirklar eller slår sönder hennes noggrant utvalda prydnadsföremål. Hela tiden med ett stelt leende på läpparna, volanger i överflöd och spetsigt manikyrerade rosa naglar.

Siiri Solalinna är i sin tur mer tillbakadragen i rollen som Tinja än sin Burton-motsvarighet. Eftersom Solalinna efter tag också ska porträttera Alli, är det en film som kräver ganska mycket av den unga skådespelaren och jag tycker tyvärr inte att hon alltid håller måttet. Skådespeleriet är dugligt men jag hade gärna sett lite mer liv i hennes replikföring.

Bergholm och Rautsi har dock fått ihop sin Tim Burton-inspirerade American Beauty på ett sätt som är både snyggt, träffsäkert och ganska roligt. Rimligtvis borde en hel del cash ha gått till tvåfaldigt Oscarsnominerade make up- och effektmakaren Connor O’Sullivan och av slutresultatet att döma var det väl spenderade euro.

Som sagt, se inte Ruva som en renodlad skräckfilm, då kommer du att bli besviken. Om du istället tar den för den hyfsat påhittiga och lätt skruvade ungdomsfilm den är, är chansen större till en tillfredsställande titt.

Land:
Finland

Kulturprägel:
Jag tror aldrig jag sett en gympasal som ser så otroligt finsk ut som den där Tinja tränar.

Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Fortsätt läsa ”Spencer (2021)”

Trauma (1993)

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Fortsätt läsa ”Trauma (1993)”

Anaconda (1997)

Jag minns att jag första gången åsåg Anaconda (på bio, icke desto mindre!) med en viss förundran. Här hade man med hjälp av hyfsat kända skådisar (men en relativt okänd regissör) försökt blåsa liv i den klassiska monstergenren. Med dagens relativa överflöd av nyproducerade filmer av den här typen ska man komma ihåg att detta var ett par år innan The Asylum skulle komma igång ordentligt och fyra år innan Sci Fi Pictures körde på med sin verksamhet.

Vad vi har framför oss är alltså Jennifer Lopez och Ice Cube som inte bara måste försvara sig mot kolossala anacondor (minst 20 meter långa), utan också den illistige Jon Voight. I mindre roller ser vi dessutom både Danny Trejo och Owen Wilson.

Fortsätt läsa ”Anaconda (1997)”