You are currently browsing the tag archive for the ‘Emma Stone’ tag.

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Tja, filmmakaren Jim Jarmusch gav sig på vampyrer i Only Lovers Left Alive så varför inte också zombies i The Dead Don’t Die? Jag kan i och för sig tycka att det finns ett visst fog för att ställa frågan ”Varför zombies, Jim?” med tanke på att jag inte upplever att Jarmusch gör något som helst nytt med genren. Kanske innebär The Dead Don’t Die ett stort steg för honom som filmmakare, men för zombiegenren? Not so much…

Men för all del, äras den som äras bör. Det tog ovanligt lång tid innan The Dead Don’t Die började orsaka de välbekanta Jarmusch-pretto-irritations-vallningarna hos mig. Bortsett från rollbesättningen och allestädes närvarande deadpan-uttryck från skådisar som Adam Driver, Bill Murray och Tilda Swinton är zombiefilmen faktiskt inte särskilt pretto alls. Istället är det nästan som om regissörens pendel har svängt helt åt andra hållet och istället för kvasifilosofiska djupsinnigheter försöker han den här gången visa att han minsann också är med på detta med nörd- och insiderreferenser (Star Wars och Romero) samt meta-element.

Kruxet är bara att referenserna får honom att framstå som lika tillgjord som alla andra, vilka trott att det räcker med en referenslavin för att fylla en film med innehåll. Meta-elemeneten är lite roliga första gången de dyker upp (främst eftersom de är så oväntade) men de leder ingen vart i slutänden. Jag få intrycket att Jarmusch faktiskt inte riktigt vetat hur han ska använda dem till något mer än komisk effekt och ännu mer uttryckslöshet från Adam Driver när han säger att han hela tiden vetat vad som skulle hända eftersom han fått läsa hela manuset. Å andra sidan får jag mig filmens nästan enda skratt när Bill Murray påpekar att regissören är ”such a dick”.

Nej, Jarmusch skulle kanske ha tjänat på att avvakta lite med sin film och istället sett och lärt från några som faktiskt lyckas leverera zombiehumor på riktigt. För andra gången, dessutom, eftersom det handlar om uppföljaren till 2009 års ZombielandZombieland: Double Tap.

Jag passade på att hugga både original och uppföljare back-to-back och känner mig därför ganska trygg i upplevelsen att bägge är likvärdiga rent humormässigt. På pappret kanske det kan verka lite märkligt att det tog tio år för uppföljaren att komma till stånd. Men skulle jag vilja påstå att stämningen tjänar på att alla medverkande nu är tio år äldre och, icke minst, tio år vanare skådisar. Särskilt tjejerna har vunnit på denna väntan – Emma Stone har betydligt mera pondus att komma med och bara det faktum att Abigail Breslin nu är över 20 istället för nybliven tonåring gör större skillnad än man skulle kunna tro.

De här tio åren gör att Stones tveksamhet inför att satsa på ett förhållande med Jesse Eisenberg känns mer trovärdigt misstrogen än påklistrat cynisk. De gör också att surrogat-far-dotterrelationen mellan Woody Harrelson och Breslin tagit en ganska naturlig vändning där den unga kvinnan längtar efter att kunna skapa sig ett liv på egen hand.

Som alla uppföljare gör Double Tap förstås mer av eaxkt det som var lyckat i originalet men lägger samtidigt till ett par ytterligare element, där särskilt tillskotten i rollistan fungerar över förväntan. Jag sällar mig till resten av hyllningskören för Zoey Deutch insats som den extreeeeeeemt blonda Madison, vilken lyckats överleva zombie-post-akropolisen tack vare sin enda regel: ”Mostly stay in the freezer”.

Det ingen av Zombieland-filmerna riktigt lyckas med är sluten. I originalet är det fortfarande bortom korkat att dra igång ett helt nöjesfält och i uppföljaren krävs att man klämmer in en deus ex machina. Å andra sidan… Gänget bakom Zombieland har i alla fall inte slängt in en sci fi-vändning, vilken förvisso var oväntad men då bara för att den var fullkomligt renons på förankring i resten av historien.

Ingen av dagens filmer revolutionerar zombiehumor-genren, så i det avseendet är det hugget som stucket mellan dem. Är du sugen på zombieklägg och några äkta skratt, se Zombieland-filmerna. Längtar du däremot efter en uttryckslös ensamble-cast och att bli lätt förbannad, se The Dead Don’t Die. To each his own, I guess.

Zombieland (2009. Jag har tidigare skrivit om filmen här, i mitt zombie-Halloween-tema. Betyget kvarstår efter denna omtitt.)

Zombieland: Double Tap (2019)

The Dead Don’t Die (2019)

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Läs hela inlägget här »

lala-landVälkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.

Läs hela inlägget här »

zombielandVem hade kunnat tro att ett par kilo sociala fobier och en nypa OCD ovanpå det skulle vara något som kan rädda livet på en. Men när galna ko-sjukan utvecklas till galna människo-sjukan och de smittade till på köpet blir kannibaler visar det sig att vår huvudpersons isolering och nojjor ska verka till hans fördel.

Läs hela inlägget här »

cafe-society

Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.

Läs hela inlägget här »

Irrational Man

Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.

Läs hela inlägget här »

Magic in the MoonlightFå vet att den världsberömde kinesiske illusionisten Wei Ling Soo egentligen är en cynisk britt vid namn Stanley Crawford. Något Stanley drar nytta av i sin jakt på charlataner och bedragare, särskilt på det spiritistiska området. Han är av den fasta övertygelsen att sanningen, hur trist och karg den än är, alltid är bättre än den komfortablaste lögn. Folk som påstår att de kan kommunicera med andar och förmedla budskap från Andra Sidan blir därmed idioter i Stanleys ögon. Det enda han tvekar över är huruvida de är större eller lika stora idioter som de människor som väljer att tro på deras sockrade meddelanden.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, The Price of Salt
Tony Burgess
, Pontypool Changes Everything

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg