You are currently browsing the tag archive for the ‘Odödlig kärlek’ tag.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Dagens Wuthering Heights har helt gjort sig av med någon slags ramhistoria. Istället inleds den med Heathcliff som på avstånd och mot en gråmulen himmel ser ned på Cathys begravning. Sedan kastas vi med hjälp av Nellie Deans berättarröst rakt in i den där ödesdigra dagen när Mr. Earnshaw kom hem med en föräldralös pojke som en syskon-present till sina två egna barn.

Men redan här märks det att detta är en film som inte har några större problem att hotta upp klassikerna en smula (den ÄR ju ändå producerad av den välkände B-filmsproducenten Samuel Z. Arkoff). Mr. Earnshaw är här utrustad med en hustru som inte skräder orden vid åsynen av vad hon förmodar är sin äkta makes oäkta barn. Hon uppmuntrar sonen Hindley att inte bara hata sin adoptivbror, utan förmanar honom också att se till så att han inte blir lurad på sitt fadersarv.

Efter faderns död ser Hindley till att hålla både Heathcliff och systern Cathy kort men säg den lycka som varar för evigt? Den vildvuxna Cathy får sig lite välbehövlig polityr hos grannarna Lintons men samtidigt dör Hindleys älskade hustru i barnsäng. Detta blir början på ett alkoholdränkt slut, en resa som påskyndas av det faktum att Heathcliff gör tappra försök att ruinera sin styvbror.

Om versionen anno 1939 var Cathys historia har manusförfattare Patrick Tilley och regissör Richard Fuest här som synes valt att särskilt lyfta fram Hindleys tragiska resa. Och precis som i den tidigare filmen blir det också denna rollfigur, här i Julian Glovers hyfsat välkända skepnad, som skapar något slags intresse och engagemang.

Heathcliff spelas av en dryga tjugoårig Timothy Dalton i sin näst första roll någonsin och jag måste tyvärr erkänna att jag inte alls finner honom övertygande. Snarare ser han hela tiden närmast parodiskt lång och smal ut. Han fixar inte alls det där vansinnesraseriet som är rollens själva signum. Däremot är han duktig på att huka sig inför Hindleys utskällningar.

Cathy spelas av den för mig helt okända Anna Calder-Marshall. Jag vet inte om det bara är filmens utseende men både hon och Judy Cornwall som spelar Nellie ger mig klara Hammer-vibbar så fort de är i bild. Nu är ju detta ingen skräckfilm, däremot skulle man kanske kunna hävda en viss koppling genom att Wuthering Heights anno 1970 innehåller ett par problematiska scener med avseende på det förment romantiska i sexualiserat våld. Bara det att Heathcliff inte ska vara vare sig vampyr eller en galen vetenskapsman utan en slags romantisk hjälte.

Denna Wuthering Heights känns trovärdig vad gäller både miljöer och kostymer, det är leriga gårdsplaner och de extravaganta klänningarna lyser med sin frånvaro. Men vad hjälper det när filmen och skådisarna inte lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina personer?

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Av den åldrige Joseph blir Lockwood trots allt förevisad ett rum även om dammet ligger tjockt, gardinerna är trasiga och det saknas minst en fönsterruta. Den ofrivillige gästen hinner dock inte somna innan han hör en övergiven kvinnoröst utifrån stormen. Någon har gått vilse! Och hon kallar på Heathcliff!

Märkligt kan tyckas och än märkligare är hyresvärdens reaktion, fullkomligt vettlös rusar han rakt ut i stormen. Kvar står en förvirrad Mr Lockwood och den gamla hushållerskan Ellen som vet att berätta en tragisk kärlekshistoria om syskonen Earnshaw, syskonen Linton och en föräldralös liten pojke.

Ok, nu börjar jag få lite mer förståelse för bilden av Wuthering Heights som en Stor Kärlekshistoria. Tragisk, absolut, men samtidigt också skön. Heathcliff är förvisso fylld av tankar på hämnd mot de som gjort honom illa men kärleken mellan honom och Cathy är otvetydig. Den överbryggar både tid, rum och döden.

Inte alls den totala destruktivitet som jag har med mig från boken med andra ord. Eftersom filmen enbart fokuserar på omgång ett av hela historien får man som tittare till exempel inte med sig Heathcliffs beteende gentemot sin egen son och Cathys dotter.

Samuel Goldwyn måste verkligen ha trott på den här historien. Samtidigt som MGM satsar storstålar på Gone With the Wind låter han sitt eget produktionsbolag ta hand om Wuthering Heights. Filmen innehåller förvisso inte tusentals statister eller eldfängda King Kong-kulisser men här är det teamet som imponerar. William Wyler regisserar Laurence Olivier och Merle Oberon efter manus av bland andra Ben Hecht. Gregg Toland håller i kameran medan Alfred Newman (far till både David och Thomas) sköter taktpinnen i ett klassiskt Hollywood-smäktande score.

Och ändå går det inte ihop sig. Oscarsjuryn tyckte detsamma, Wuthering Heights var nominerad i åtta olika kategorier men Gone With the Wind sopade som bekant banan med hela ceremonin. Den ende som fick med sig något hem på kvällen efter den 12:e galan i ordningen var Gregg Toland.

Det största problemet bör i det här fallet vara att Olivier och Oberon inte ger ifrån sig några gnistor. Oberons Cathy är platt och Oliviers Heathcliff får förvisso köra nävarna genom några fönsterrutor men framstår ändå som rätt oengagerad i sin kärleksplåga. Kanske övertolkar jag det faktum att jag redan innan filmen råkade läsa att de två inte alls verkar ha klickat på själva inspelningen och att de dessutom bråkade med regissör Wyler.

Då tyckte jag klart bättre om Hugh Williams som suputen Hindley Earnshaw, där fanns det faktiskt en prestation som jag kunde känna för. Tyvärr var han med alldeles för lite eftersom detta så klart är Heathcliff och Cathys historia. En superung David Niven gör däremot inte stort väsen av sig i rollen som Edgar Linton.

Ibland känns det som jag faktiskt kan lägga märke till kameraarbetet, det är många fyrkantiga inramningar med fönster, dörröppningar och speglar. Filmen har också tagit fasta på Emily Brontës faiblesse för väder, vinden viner oavbrutet runt knuten och åskknallarna är alltid välplacerade för dramatisk effekt. Vilket tyvärr blir lite övertydligt nu när jag aldrig kom in i själva historien.

Wuthering Heights synes lämpligtvis vara ett rätt otrevligt ställe men Thrushcross Grange påminner mer om en luxuös plantageboning än ett brittiskt herresäte. Till den bilden gissar jag också att de extravaganta klänningarna bidrar, ett kostymval som sannolikt beror mer på publikdragande faktorer än historisk och litterär ackuratess.

Nej, en halvdan adaption som tyvärr också blev en halvdan film

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

winters-waralt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War

Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?

Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.

Läs hela inlägget här »

Les MiserablesDen unga Cosette förstås inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?

Läs hela inlägget här »

Les Miserablesalt. titel: Samhällets olycksbarn

Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?

Läs hela inlägget här »

Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.

Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.

Othello 1952 Läs hela inlägget här »

The HostJorden är invaderad och mänskligheten på utdöende. Fast med tanke på att det ju var en art som mest tycktes njuta av att hitta på olika sätt att skada både sig själva, varandra och sin planet är det kanske inte en helt oäven utveckling. Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJag måste erkänna att jag hade vissa förhoppningar på en superhjältefilm när jag hörde talas om titeln på månadens filmspanarfilm. Men The Invisible Woman är egentligen en film om en mycket synlig man och en för honom synlig kvinna. För att hon ska kunna vara synlig för honom måste hon emellertid vara osynlig för allmänheten.

Vid en uppsättning av pjäsen The Frozen Deep i Manchester fångar den unga skådespelerskan Ellen ”Nelly” Ternan först hyllade författaren Charles Dickens öga. Med ett par väl valda och och för sin ålder oväntat insiktsfulla kommentarer fångar hon även hans hjärta. Hon är i sin tur föga förvånande smickrad av den kände mannens uppmärksamhet, inte minst som han är en av hennes favoritförfattare.

The Invisible Woman Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg