You are currently browsing the tag archive for the ‘Kate Winslet’ tag.
Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.
Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.
Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.
Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.
Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.
Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.
Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.
Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).
Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).
Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.
Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.
Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.
Annonser
Varför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!
***
Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.
Ibland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.
För oss som bekantade oss med australiensisk film på 90-talet kan vissa scener i The Dressmaker kännas märkligt välbekanta – Hugo Weaving i ett ödsligt och ökenliknande landskap iförd klänning och fjäderboa. Men istället för tre HBTQ-personer i en buss designar The Dressmaker här en historia om Tilly Dunnage som på 1950-talet återvänder till Dungatar, den lilla staden som kastade ut henne när hon som flicka anklagades för att ha dödat en jämnårig pojke.
En gång, för fler år sedan än jag helst vill tänka på, skrev jag ett specialarbete om kryptografi. Hur osannolikt det än kan verka i nuläget var det faktiskt inriktat på matematik och datorprogrammering men givetvis hittar jag en liten inklämd bild av en enigma-maskin där också.
Movie 43 är en film som jag kanske hade uppmärksammat tack vare en imponerade cast (Kate Winslet, Richard Gere, Kristen Bell, Justin Long, Anna Faris, Hugh Jackman, Uma Thurman, Chris Pratt, Halle Berry och Chloe Moretz för att nämna några) och det faktum att en av regissörerna heter Peter Farrelly. Ni vet, han som med brorsan Bobby gjort Dumb & Dumber, Kingpin och There’s Something About Mary.
Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.
Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.
Uppväxtdramat The Maze Runner rusar rakt in i del två. Grabbarna från labyrintens glänta (och så senaste tillskottet Teresa förstås…) blir omhändertagna av organisationen som stod redo när de stapplade ut ur helvetesgapet i slutet av första filmen. Men frågan är om det inte är ett klassiskt fall av ur labyrintaskan och rakt ned i bedrägerielden?
alt. titel: Insurgent
Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…
Trots att Divergent-filmen blivit så rejält utskälld att man nästan undrade om filmbolaget Summit Entertainment överhuvudtaget ens skulle bry sig om att släppa uppföljaren Insurgent på bio var jag ändå nyfiken på eländet. Dels eftersom jag tagit mig igenom Veronica Roths trilogi och det skulle vara lite kul att se hur den skulle ta sig ut på film, dels eftersom jag såg både Shailene Woodley och Ansel Elgort i The Fault in Our Stars och tyckte att de var rätt duktiga.
That’s what HE said!