You are currently browsing the tag archive for the ‘Flmr’ tag.

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Men företaget Monarch, vilket tagit på sig bördan att hålla koll på Godzilla och hans kompisar, är under hård press från bland andra USA:s regering. Fullt berättigat ställer man frågan varför just Monarch skulle vara särskilt lämpade att avgöra vilka av de världsförgörande titanerna som utgör ett hot mot mänskligheten och vilka som inte gör det. Den amerikanska militären, med amiral William Stenz i spetsen, tycks föga förvånande vilja agera enligt den gamla goda devisen ”Shoot them all and let God sort them out” (och då tror jag inte att de tänker på God(zilla)).

Läget blir etter värre när Monarch-forskaren Emma Russell kidnappas med dottern Madison i släptåg av ”ekoterroristen” Alan Jonah. Särskilt som Emma utvecklat en bioakustik-mackapär varmed hon verkar kunna kommunicera med titanerna och som Jonah förstås också såg till att plocka med sig. Tre till priset av en, skulle man kunna säga.

Nu är det upp till Emmas ex-make, vargforskaren Mark Russell, att försöka rädda sin dotter och helst också se till att världen inte går under. För ni minns de där antarktiska isarna? Kombinera dem med ordspråket som börjar ”Det som göms i snö…” och, hey presto – monster zero eller Ghidorah. Själv skulle han sannolikt nöja sig med att konstatera ”It’s good to be the king”.

Jag har ambivalenta minnen av 2014 års Godzilla-remake. Jag har för mig att Aaron Taylor-Johnsons rollfigur visade sig vara något av det blekaste som gick i ett par skor men att jag däremot blev oväntat förtjust i Godzillas lone gunman-attityd. Det senare har tyvärr inte riktigt hållit i sig eftersom vi nu vet att Dr. Ishirō Serizawa (återigen porträtterad av Ken Watanabe) hade rätt i att betrakta den tvåbenta ödlan som sin gud. Serizawa får även den här gången agera profet genom att kläcka ur sig till synes djupsinniga fraser som ”moments of crisis are also moments of faith” och rekrytera Kyle Chandlers Mark Russell som sin utvalde lärjunge.

Nej, antingen har jag blivit blasé inför konceptet ”enorma monster som vandrar på jordens yta” eller också har Michael Dougherty (som också regisserat spektaklet) inte lyckats lika bra med sitt manus som Max Borenstein gjorde i den förra Godzilla-filmen. Det är ett evigt tjat om naturens ordning eller balans, hur den kan invaderas och vräkas över ända. Newsflash – det finns ingen naturligt förekommande ”balans”. Även oss människor förutan tippar ekosystem över ända lite nu och då.

Slutsatsen att det räcker med att eliminera alfaindividen (varför översätts förresten begreppet prompt till ”alfahanne”?) för att desarmera en hotfull flock-situation är direkt korkad. Bara för att ledaren i en vargflock försvinner innebär inte det att alla de kvarvarande vargarna tappar tänderna eller slutar vara hungriga. Detsamma gäller spekulationerna kring varför det inte skulle finnas några historiska källor eller avbildningar av ett monster som liknar Ghidorah. Zhang Ziyis Dr. Ling säger något i stil med att det kan en medveten mörkläggning, att mänskligheten varit så dödligt rädd för just det här monstret att man inte velat kännas vid det. Detta klassiska konspirationsresonemang hjälper ingen. Dessutom kan Dr. Ling inte vara mycket till forskare om hon inte ens känner igen en vanlig, herkuliansk hydra när hon ser en.

Dougherty må bjuda på non stop full throttle action-ös, men när det redan från början inte finns någon tvekan om att Godzilla står på ”vår” sida blir det aldrig lika spännande. Det som denna uppföljare dock lyckas bättre med är sina kvinnoroller, där både Vera Farmiga och Millie Bobby Brown som mor och dotter Russell får chans att visa framfötterna en smula. Jag önskar bara att den förändringen hade kunnat få omfatta även monstren. Men istället får det enda monster som uttryckligen referens till som en ”hon” ackompanjeras av eteriska änglakörer och gudomliga ljusfenomen på himlen.

Mina minnen av 2014 års Godzilla må vara ambivalenta men jag har i alla fall några. Av 2019 års Godzilla är jag tveksam om det efter en vecka kommer att finnas några rester kvar i hjärnvindligarna.

star_full 2star_half_full

Ibland kan det ju vara bra med lite andra synvinklar. Filmspanaren Flmr har också skrivit om Godzilla. Vill ni ha två omdömen som verkligen ställer sig i varsin ringhörna kan ni med fördel besöka bloggen Pappa älskar film och lyssna på podden Vacancy.

Annonser

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser