You are currently browsing the tag archive for the ‘Flmr’ tag.

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman.

”Jag tyckte om multikaraktärsapproachen, i svensk film har vi varit ganska en-karaktärsinriktade.” (Regissör Daniel Espinosa om Snabba Cash)

8. Never Let Me Go (NY)
Science fiction behöver inte vara rymdopera, aliens och främmande planeter. Den kan också vara lågmält melankolisk. Carey Mulligan, Andrew Garfield och Kiera Knightly ställer frågor på ett sätt som inte är uppenbart men som ändå får en att fundera.

”Do you know what happens to children when they grow up?”

7. The Fighter (NY)
En nykomling på en gammal lista som främst har birollsinnehavarna Christian Bale och Melissa Leo att tacka för den saken.

”All we ever wanted for you was to be world champion.”

6. Trolljegeren
I likhet med Tucker and Dale… en underhållande film som vilar mer på humor än på spänning. Ett bra utnyttjande av found-footage-genren och en tidig nordisk film om klassiska folktrokritter.

”Trolls love to gnaw on old car tires.”

Trolljegeren pic

5. The Social Network
Ok, vi fattar, Mark Zuckerberg är ett arsle. Men ett smart arsle som det tack vare teamet David Fincher och Aaron Sorkin blivit en både snygg och slagfärdig film av. Årets enda BOATS om vi inte räknar Bill Cunningham.

”You know, you really don’t need a forensics team to get to the bottom of this. If you guys were the inventors of Facebook, you’d have invented Facebook.”

The Social Network

4. Inception
Leonardo Wilhelm DiCaprio är en energisk typ som hinner med huvudroller i två filmer det här året. Eftersom jag till skillnad från Shutter Island inte har någon litterär förlaga att jämföra mot i Inception går DiCaprio-Nolan segrande ur striden.

”They say we only use a fraction of our brain’s true potential. Now that’s when we’re awake. When we’re asleep, we can do almost anything.”

Inception pic

3. Bill Cunningham New York
Till dags dato Filmspanarnas enda gemensamt sedda dokumentär, men vilken dokumentär sedan! Kärleksfullt och ödmjukt om en modefotograf som satt sin prägel på branschen under en stor del av sina modiga 83 år (och han hänger fortfarande med vad jag kan se).

”We all get dressed for Bill!”

Bill Cunningham pic

1,5. Black Swan
Delat kvinnligt i toppen! Natalie Portman är pressad från alla håll, inte minst inifrån. Vem hade kunnat tro att Darren Aronofsky skulle följa upp hyllade The Wrestler med en minst lika hyllad dans-film? Eller att balett kunde vara så mardrömslikt för den delen…

”He picked me, mommy! I’m the new swan queen!”

Black Swan pic

1,5. Winter’s Bone
Natalie snattade Oscarsstatyetten från Jennifer Lawrence och även om jag verkligen gillar Jennifers Ree Dolly var hon i det här läget ett oprövat kort. White trash-misär är bara förnamnet och Natalies mentala press har ersatts av en högst pragmatisk sådan. Med en borttappad pappa måste det skrapas ihop borgenspengar där inga sådana finns.

”Shootin’ him likely settled it.”

Winters bone pic

Hedersomnämnanden: Toy Story 3, Shrek goes Fourth, Monsters, The Crazies, Temple Grandin, Paranormal Activity 2, I Spit on Your Grave, Shutter Island, The Ghost Writer, Devil, I Saw the Devil, Catfish, The Kids Are All Right, Stake Land, True Grit

Andra som tyckt till om filmåret 2010:
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Annonser

10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.

”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)

9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy…

”They called me crazy, but I’ll show them. I’ll show them all! Mwa-ha-ha-ha-ha!”

8. Precious
Kanske minns jag filmen extra väl eftersom jag läste boken innan. Men en redan stark berättelse blev till en riktigt bra film, inte minst tack vare fina rollprestationer från såväl Gabourey Sidibe som Mo’Nique och Mariah Carey.

”That was my man, and he wanted my daughter. And that’s why I hated her. Because my man who was supposed to be loving me, who was supposed to be making love to me was fucking my baby. And she made him leave. She made him go away”

7. Mary & Max
Även Mary & Max är en animerad film, men i en klart annorlunda stil jämfört med #9. En rar och finkänslig historia med ett stort mått av lätt surrealistisk och mörk humor.

”It would be good if there was a Fat Fairy. She would be a bit like the Tooth Fairy but would suck out your fat.”

6. Daybreakers
En frisk fläkt i vampyrmytologin som ställer den viktiga frågan: vad händer när vampyren är norm?

”Yeah well, life is a bitch ain’t it? Then you don’t die.”

5. The House of the Devil
Regissören Ti West har gått vidare och gjort flera bra filmer men imponerande starkt redan med sin debut. Komplett med en fingertoppskänsla som visar att det krävs lite mer än ett topplistesoundtrack för att skapa ett skräckfilms-80-tal.

”This one night changes everything for me.”

4. The Road
Iskallt, blygrått och tröstlöst. Future, you can’t beat the feeling…

”We have to watch out for the bad guys. We have to just… keep carrying the fire.”

3. Thirst
Ännu en annorlunda vampyrfilm, men annat är ju inte att förvänta från skaparen av Oldboy och The Handmaiden. En klockren kombo mellan blodsugande och Èmile Zolas klassiker Thérèse Raquin. Med en koreansk twist.

”I don’t kill anyone, you know.”

2. Inglourious Basterds
Tarantinos alternativhistoriska andra världskrigsskildring är fortfarande grymt underhållande. Tajt berättad men också mycket tack vare den oförlikneligt jovialiske Christoph Waltz som man ännu inte hade hunnit lessna på.

”I’m gonna give you a little somethin’ you can’t take off.”

1. District 9
En debut- och fantastiktung lista det här året, men toppen är fortfarande given. Sharlto Copely hade man i likhet med Waltz ovan ännu inte blivit trött på och det är en historia vars allegori funkar i all sin övertydlighet. Tyvärr har Neill Blomkamp aldrig lyckats toppa sin debut.

”When dealing with aliens, try to be polite, but firm. And always remember that a smile is cheaper than a bullet.”

Bubblare: 500 Days of Summer, Watchmen, Up, Cloudy With a Chance of Meatballs, Zombieland, Antichrist, Fantastic Mr. Fox, Whip It, Död snö, The Damned United, REC2, Harry Potter and the Half-Blood Prince, Drag Me To Hell, Moon, A Single Man

Andra som tyckt till om filmåret 2009:
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Jomen, omaka paret Deckard Shaw och Luke Hobbs, förstås. Snubbarna som lite (extremt lite. FÖR lite om ni frågar mig) nu och då tar sig tid att avbryta sin standup odd couple-rutin för att rädda världen. Nu i sällskap med MI6-agenten Hattie som, surprise, surprise, inte alls försökt stjäla ett livsfarligt domedagsvirus vid namn Snowflake.

Men det tror alla att hon gjort eftersom motståndarna den här gången är Eteon, en toppenhemlig (men inte mer hemlig än att typ alla inblandade verkar veta vilka de är) ”tech cult”. Ett gäng typer som är övertygade om att de står för det nästa steget i den mänskliga evolutionen, vilket i sin tur per automatik innebär att de också tagit på sig den hårda uppgiften att utrota alla som inte är beredda att ta steget med dem. Som Hobbs och Shaw exempelvis.

Ja, denna spinoff till Fast & Furious-serien gör inga som helst försök att ta sig bort från den Mission:Impossible-riktning som franchisen tagit rygg på sedan flera filmer tillbaka. Det räcker med den första tio minutrarna för att inse att vi kommit en bra bit sedan streetracing, amerikanska muskelbilar och Vin Diesel som familje-grillar på tomten.

Jag minns ärlig talat inte särskilt mycket av den senaste F&F-filmen (nummer åtta i serien om jag inte missminner mig) men det gör ingenting. Hobbs & Shaw har inga större behov av någon bakgrundshistoria, bortsett från att filmen förstås förutsätter att vi omedelbart ska vara med på det omaka par-konceptet. Komplett med kontrasterande och samtidiga morgonrutiner samt slagsmål (”ice cool can of whoopass” vs ”a champagneproblem”). Tyvärr har jag vissa svårigheter med det. Efter en halvtimme är jag redan less på ”gnabbet” mellan Dwayne Johnson och Jason Statham. Efter en timme kollar jag klockan och tänker ”helvete, har det bara gått en timme?!”

Exakt tre saker räddar Hobbs & Shaw från fullkomlig kollaps och det är faktiskt vare sig Johnson eller Statham (vars mångahanda omnämnanden av ”balls” inte var roligt ens första gången). Till att börja med är Idris Elba – föga förvånande – en formidabel skurk. Vi visste ju redan från filmer som Pacific Rim att han med stålblick kan riva av ett bombastiskt tal utan att det blir lökigt och det är precis vad som krävs i rollen som den fanatiskt övertygade övermänniskomaskinen Brixton Lore.

Sedan har vi Vanessa Kirby i rollen som Hattie, lika mycket badass-kvinna som någonsin Charlize Theron i Atomic Blonde. Förutom att hon, i egenskap av virusbärare, ibland tilldelas funktionen ”the asset” har hon inga som helst problem att hantera sina egna fajter och de handlar faktiskt inte bara om att hon får slåss mot skurkens kvinnliga sidekick. Vilket skulle ha blivit svårt i det här fallet eftersom Idris inte har någon sidekick.

Och så, äntligen, tvingar den sista (och minst sagt spektakulära) halvtimmen mig att inse att det tamejtusan faktiskt gick att andas (lite) nytt liv i det här ganska trötta konceptet. När Hobbs & Shaw bjuder mig på en biljakt — samoan style — är jag faktiskt återigen en villig tågpassagerare trots att jag fram tills dess mer eller mindre gett upp hoppet om serien, inklusive alla tänkbara prequels (just you wait…) och spinoffs.

Till viss del antar jag att en del av äran för alla tre delarna också måste landa i knät hos regissören David Leitch, även ansvarig för tidigare nämnda Atomic Blonde. Kan det vara så väl att Leitch faktiskt är en actionregissör som också är bra på att boosta sina kvinnliga skådespelare?

För helt ärligt är det inte alls komedi-elementen som funkar i denna, på ett sätt klassiska, actionkomedi. Det är de avslutande actionmunsbitarna, förebådade av ett Rocky IV-montage. Plus det faktum att vi då dessutom befinner oss på Samoa (ok då, Hawaii) med allt vad det innebär av Dwayne Johnsons polynesiska kulturarv samt stora, tatuerade män och krigsdansen siva tau. Det är så idiotiskt och påklistrat att det blir riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bloggkollegorna Fiffi , Filmitch, Flmr, Movies-Noir och Henke har också passat på att ta del av konceptet tre-charmiga-medelålders-män-utan-hår.

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Läs hela inlägget här »

Godzilla IIalt. titel: Godzilla II: King of the Monsters

I Monsterverse gömmer Antarktis isar något helt annat än X-Files-iga rymdskepp. Men det är ändå mindre skillnad mellan de två världarna än man kanske skulle kunna tro. I bägge fallen finns det nämligen organisationer som är mycket intresserade av att se till att det som finns infryst i isen fortsätter att vara en väl bevarad hemlighet.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser