You are currently browsing the tag archive for the ‘The Usual Suspects’ tag.
Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…
***
”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.
Så det är alltså slutmålet, men hur kom vi egentligen dit? Bohemian Rhapsody kastar oss femton år tillbaka i tiden, till ett 1970 där en blyg 20-plussare langar baggage på Heathrow, får förmaningar av mamma att skaffa sig en trevlig flicka och hänger på pubar till pappas stora förtret. Pappa, som inte riktigt kan förlika sig med att sonen överger sitt parsiska arv och insisterar på att bli kallad för ”Freddie” istället för Farrokh.
Men Freddie är inte blygare än att han kan stolpa fram till Brian May och Roger Taylor, de kvarvarande medlemmarna i bandet Smile sedan sångaren Tim hastigt och lustigt hoppat av. Det räcker med ett par toner från Freddies imponerande röstresurser och tillsammans med basisten John Deacon är Queen ett faktum.
Det är bara att erkänna – jag blev förförd. Jag är ingen ivrig konsument av trailers så det var mest av en slump jag blev sittande framför Bohemian Rhapsody, en film som jag givetvis visste var på gång men som jag dittills inte känt någon större längtan efter att se. Men Rami Maliks uppvisning på scen i ett par av Mercurys klassiska uppsättningar till tonerna av Queens oefterhärmliga musik funkade bättre än en nedsmugen rohypnol i min drink. Klart jag skulle se Bohemian Rhapsody!
Och roppefyllan räckte så pass att jag absolut inte ångrar att jag hann hugga filmen på bio – nu fick jag ju en chans att lyssna på en hel del bra låtar på ett betydligt fetare ljudsystem än jag har tillgång till hemma. Så musikaliskt finns inget att invända för min del, jag fick den Queen-fix som jag hade hoppats på.
Men i övrigt… Bohemian Rhapsody är den filmiska motsvarigheten till äggvitor, ljummet vatten eller varför inte rumsvarm gurka. Det kan vara något av det mest slätstrukna jag sett på länge. Rent skådismässigt upplever jag att alla inblandade gör så gott de kan, med Rami Malik som Mercury i spetsen (även om jag aldrig kommer från intrycket att han ser ut att ständigt gå och suga på sina formidabla löständer). Maliks uppvisning är verkligen vare sig menlös eller blek, han kastar sig med liv och lust in i sin flamboyanta sångare men får ärligt talat inte så värst mycket att arbeta med i form av vare sig bakgrund, psykologi eller inramande händelser.
Kanske är jag i denna upplevelse färgad av att jag hört rykten om att Sacha Baron Cohen, som från början skulle spela Mercury, hoppade av för att han tyckte att resultatet började bli allt för menlös. Nu kanske en film inte behöver vara särskilt beige innan den mannen börjar tycka att det blir tråkigt, men Bohemian Rhapsody blir lite väl försiktig i sina beskrivningar av inte minst bandets inneboende dynamik och deras musikaliska arbete.
Konstnärliga gärningar kan förvisso vara något av det mest otacksamma som finns att försöka beskriva på film men Bohemian Rhapsody blir för min del mest en ändlös kavalkad av att antingen Mercury eller May (spelad av Gwilym Lee) säger något i stil med ”Hörni grabbar, vad säger ni om det här?” och så nynnas eller spelas de första tonerna i en välbekant låt som vi därmed redan vet kommer att bli en hit. De där scenframträdandena som så effektivt förförde mig i trailern börjar efter ett tag snarare kännas som den ena bocken efter den andra på en ToDo-lista betitlad ”Queens viktigaste konsertögonblick”. Det finns allt för få konflikter, allt för få hinder på vägen, allt för lite ansträngning för att ge mig som tittare en aning om det jobb som rimligtvis måste ha legat bakom en karriär som Queens. Musiken flödar fram som genom ett abstrakt och gudomlig ingripande, en klyscha som tyvärr är allt för vanlig i den här typen av artist-biografi-film.
Vilket känns lite märkligt när det står klart att Bryan Singer står för regin och Anthony McCarten för manus. Singer som åtminstone en gång i tiden borgade för kvalitet i filmer som The Usual Suspects och X2 och McCarten som fått ur sig manus till både The Theory of Everything och Darkest Hour. Men så läser jag lite till och upptäcker att det tydligt varit rejält turbulent på inspelningen med en frånvarande regissör och någon som fick hoppa in i sista sekunden för att ro det hela i land och då känns det plötsligt inte alls särskilt konstigt att Bohemian Rhapsody, sitt soundtrack förutan, helt saknar själ.
Gillar man inte Queen torde Bohemian Rhapsody bara vara en enda lång plåga, särskilt som den avslutande Live Aid-sekvensen blev väl utdragen, till och med för min smak. Vet man å andra sidan med sig att man gillar Queen är filmen faktiskt värd en titt, om inte annat för möjligheten att höra lite bra musik på en rejäl ljudanläggning. Skiljelinjen mellan film och soundtrack är så pass rejäl att jag för ovanlighetens skull känner mig mer eller mindre tvingad att klämma i med dubbla betyg. Och då hänger filmens betyg nästan uteslutande på Maliks slit med sin Mercury; tänder, spandex och allt.
Bohemian Rhapsody
Bohemian Rhapsodys soundtrack
Men varför ta mig på orden? Det finns de som förmår uppskatta Bohemian Rhapsody som den kanske ärligen förtjänar. Fiffi och Magnus, exempelvis…
Annonser
Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Läget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.
1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Läs hela inlägget här »
Kevin Spacey med låg självkänsla träffar manipulativ och utnyttjande Cate Blanchett. Kevin och Cate får dotter. Cate omkommer å det våldsammaste. Kevin följer med smått excentrisk Judi Dench till fäderneslandet (Newfoundland). En massa saker händer i det lilla formatet och Kevin träffar Mycket Snällare Julianne Moore.
På något sätt kan man i The Shipping News skymta boken som antagligen är helt fantastisk (fantastisk nog att vinna en Pulitzer i alla fall) men den slår liksom aldrig igenom. I Lasse Hallströms händer blir historiens lätt övernaturliga stråk till axelryckningar och det rika persongalleriet till ganska reguljära knepiga prickar på landsbygden. Det finns inget tydligt fokus och allt känns allmänt oengagerat.
That’s what HE said!