År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.
Fortsätt läsa ”Quo Vadis, Aida? (2020)”
Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.
I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Härmed markerar vi regissör och manusförfattare Eli Craig (son till ingen mindre än proffssnyfterskan Sally Field) med världens största och gulaste överstrykningspenna, för den mannen borde det vara värt att hålla ögonen på. I alla fall om han klarar av att följa upp en debut som Tucker & Dale…
Tucker har en riktigt dålig dag. Här är man på väg till en välförtjänt semester och försöker samtidigt hjälpa blyge kompisen Dale att bli lite mer framgångsrik with ’da ladies och vad får man för det?! Spott och spe och galna ungdomar som hänger upp en i ett träd. En situation där inte ens Tuckers universalbotemedel Pabst (kan användas till allt från getingstick till förlorade fingrar) gör någon nytta.
Vad har en indisk gubbe, en tvärhand hög, gemensamt med Vera Drake, Freddy Heflin, Zebulon Macahan och Mike Wazowski? Än så länge ingenting, men efter att ha tittat igenom 199 minuter nutidshistorisk film kan jag inte annat än tycka att om det är någon som har förtjänat utmärkelsen Månadens filmsnällis hos Fiffis Filmtajm, så är det Mohandas Karamchand Gandhi. Spelad så hjärtinnerligt genomgod av Sir Ben Kingsley räcker det med att han ler sitt blida leende under den präktiga mustaschen för att man ska känna att det borde finnas hopp för världen.
I och med den famösa flygkraschen tidigare i år där stora delar av Polens statsledning strök med blev massakern i Katyn än en gång höggradigt aktualiserad. Denna film av gamle räven Andrzej Wajda försöker inte bara beskriva händelserna runt själva massakern, vilken ägde rum våren 1940, utan också förutsättningarna för alla polacker som överlevde kriget och var tvungna att leva med dess konsekvenser.
Rörliga bilder och tryckta ord 