Överallt finns det kvinnor som Vera Drake (även om de i och med den omtalade nutida självcentreringen borde vara ett utdöende släkte). Ständigt snäll, vänlig och nynnande fixar och donar hon inte bara för sin egen familj (make Stan, de vuxna barnen Sid och Ethel och sin åldriga mamma) utan också för behövande grannar och bekanta.

På så sätt lyckas hon till exempel fixa en make till sin dotter Ethel, vilken varken har stil eller utseendet för sig. En enkel inbjudan till den blide och blyge ungkarlsgrannen Reg och så är saken biff. Fast Vera skulle förstås inte drömma om att bjuda in Reg med några som helst baktankar, för henne är det naturligt att hjälpa andra.

Men en hjälp hon bistår med talar hon inte så mycket om. Det är inte tesmuggling på svarta marknaden, även om hon likt alla andra engelsmän alltid tycks finna en anledning att ”put the kettle on”. Vera ”hjälper unga flickor, när de inte kan klara sig”, hennes formulering för de aborter hon utfört under större delen av sitt 27-åriga äktenskap. Allt i största hemlighet eftersom detta är 1950 och aborter strikt förbjudna.

Regissören Mike Leigh har i Vera Drake egentligen skapat tre filmer i en. Dels får vi naturligtvis stifta bekantskap med Vera, en nästan osannolikt snäll och anspråkslös kvinna. Hon arbetar som städerska åt rika familjer, vars hem som inte ens har hälften av den trivsel som råder hos Drakes. Dels är filmen en fantastiskt fin skildring av det enkla och strävsamma livet i efterkrigstidens London.

Men framförallt är Vera Drake en beskrivning av den rävsax som en anti-abortlagstiftning sätter alla av kvinnokön i – Vera servar både nervösa flickor, världsvana kvinnor som vet vad som gäller, otrogna hustrur som förtärs av skam och utslitna sexbarnsmödrar som måste utföra ingreppet utan att maken får veta. I en kort parallellhistoria pekar Leigh dessutom på det faktum att även aborter har en klassaspekt. Dottern till en av Veras rika arbetsgivare understöds både av omgivningen och det medicinska etablissemanget för att fullt lagligt få det som Veras flickor måste smyga sig till.

Vera är dock det prisma genom vilken Leigh speglar denna allvarliga fråga och Imelda Staunton är helt fenomenal i sin roll. Både som den ständigt nynnande kvinnan i städrock som tycker att det är självklart att man hjälper till om man kan och den sönderfallande lilla tant som träder fram när hon tvingas ta ansvar för det hon har gjort. Hela människan liksom faller ihop, gången blir ostadig, ryggen kröks, håret som sekunden innan legat ordentligt ondulerat är plötsligt rufsigt och spretigt och hon tycks oförmögen att samla tankarna nog för att svara på den enklaste fråga. Efter att ha sett Vera Drake för andra gången kan jag inte annat än tycka att Staunton blev bestulen på sin Oscar av Hilary Swank 2005. Som plåster på såren fick hon å andra sidan bli februari månads filmsnällis hos Fiffi.

Vad jag upplever att Leigh lyfter i sitt manus, och som är riktigt intressant, är i vad mån Vera inser vad hon gör och hur hon känner inför det. Enligt vad hon själv påstår har ingen av alla de kvinnor hon ”hjälpt” råkat illa ut, även om den metod hon använder av yrkesmänniskor döms ut som farlig (det fanns till och med oro för att filmen skulle kunna inspirera användande av den). Med tanke på hennes reaktion när det till slut händer undrar man om hon ens övervägt möjligheten eller om hon aktivt valt att inte tänka på den.

Vad som också väcker mina funderingar är det faktum att hon aldrig tycks kunna tala om det hon gör rent ut. Hon utför inte ”aborter”, hon ”hjälper” bara kvinnor att ”komma igång med sina blödningar igen”. Till kvinnorna har hon samma ramsa om och om igen (som bland annat informerar dem om att de kan få ont ”där nere”) och vi får aldrig se henne avvika från den en millimeter. Inte ens när hennes klienter faller ihop på golvet i hjälplös misströstan och skam över det de är på väg att göra. Istället far en min över det blida ansiktet som skulle kunna vara medlidande men nästan lika gärna irritation.

Intressant tycker i alla fall jag och filmens styrka ligger bland annat i att Leigh inte lockas att tillhandahålla några enkla svar på om det Vera gör är rätt eller fel. I lagens ögon finns det dock ingen större tvekan och det får både Vera och hennes familj känna av.