You are currently browsing the tag archive for the ‘Mike Leigh’ tag.

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Jag tänker mig Cassandra’s Dream i den kategorin. Det är en film som inte är hårresande usel men som heller inte ger något utöver det absolut mest basala man kan förvänta sig av en thriller. Plus en hel del mer eller mindre lösa sammanhängande referenser till drömmar eller drömtillstånd, oavsett om de är relevanta eller inte.

Brödrarollerna för Terry och Ian Blaine har alltid varit fasta. Terry är den sportige som utvecklats till något av en loser med en uppsjö lättare missbrukstendenser. Ian är den intelligente som alltid har en påhittig businessdeal på gång samtidigt som han gör sin plikt och jobbar i familjens restaurang medan fadern återhämtar sig från en hjärtinfarkt.

Men alldeles oavsett att Terry är oduglingen och Ian den framgångsrike in spe, sitter de bägge två för tillfället i en rejäl penningknipa. Terry är föga förvånande skyldig chockerande summor efter ett par taskiga pokerhänder medan Ian behöver cash för en ”säker” hotellinvestering i USA. Lägligt nog kommer deras rike morbror Howard på besök men han kräver å andra sidan en gentjänst av rang för att låna bröderna kosing.

Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen med en gång. Ja, titeln är Cassandra’s Dream och det är också namnet på båten som bröderna köper tillsammans. Ja, både Ian och Terry beskriver upprepade gånger hur de gör eller upplever något ”like in a dream”. Ja, många rollfigurer i filmen har mer eller mindre omöjliga livsdrömmar, vilka de mer eller mindre tydligt sätter ord på. Ja, det förekommer dessutom ett par hänvisningar till drömmar eller mardrömmar som rollfigurerna har medan de sover.

Men ärligt talat, är inte drömmar den sortens abstrakta element som kan slängas in nästan var som helst och ändå uppfattas som relevanta för den handling som pågår? Eller i alla fall inte helt irrelevanta? Allen tycks inte ha gjort den minsta ansträngning att försöka skapa något slags sammanhang mellan alla de här olika drömmarna och antydningarna. Jag uppfattar också att han enbart utnyttjat bilden av den olyckliga sierskan Cassandra som en härold för annalkande undergång, oavsett vad denna undergång skulle bestå av. Själva grejen med Cassandra var ju dock att hon var dömd att säga sanningen utan att bli trodd och av det märks ingenting i filmen.

Terry och Ian spelas av Colin Farrell och Ewan McGregor. Jag skulle vilja påstå att bägge skådisarna var hot shit 2007 men visst hade McGregor betydligt creddigare roller innanför bältet än Farrell. Å andra sidan, jag kan mycket väl tänka mig att det var något av en dröm (heh…) för dem bägge att få göra en Woody Allen-film även om regissören vid det här laget hade börjat avvika från sin ikon-bana.

Bägge två är tillräckligt bra skådisar för att göra deras respektive förändringar trovärdiga. Terry faller mer eller mindre samman medan Ian utvecklas till en slags Raskolnikov-övermännisko-typ. Men eftersom vi nu, 2018, befinner oss i ett läge där vi vet att Farrells stjärna knappast har dalat, skulle jag tycka att det hade varit intressantare att byta plats på brödrarollerna. Att se McGregor som orakad och slafsigt klädd bilmek med ring i örat medan Farrell går i kostym, har slickad frisyr och kör dyra bilar tror jag hade gett Cassandra’s Dream något av den kick som filmen så desperat behöver.

För slutresultatet är som sagt inte mycket att hurra för. Hade filmen kommit från en debuterande regissör och manusförfattare hade den nog fått betydligt mer uppmärksamhet men kom igen, Woody Allen?! Varenda kotte som ser filmen vet att det är en snubbe som kan (eller åtminstone kunde) göra bra mycket bättre film än den här mellanmjölksprodukten. Som det är nu är den kanske främst värd uppmärksamhet för att den innehåller en relativt tidig roll för Sally Hawkins, vilken bara året efter skulle slå igenom på betydligt bredare front i Mike Leighs Happy-Go-Lucky.

FilmspanarnaEfter titten på Edge of Tomorrow var nästa filmspanartema givet: Män som springer. Själv visste jag med en gång vad jag skulle passa på att skriva om och det var inte Tompas olika armpumpande löpstilar, hur fascinerande de än må vara.

Hemma stod nämligen i billighetsboxen ”Brittiska filmpärlor” och väntade. Jag hade i ett Dickens-il tagit mig an David Leans 40-talsklassiker Great Expectations och Oliver Twist. Vad som nu återstod var Tony Richardsons The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.

The Loneliness Läs hela inlägget här »

Av allt det som folk skulle kunna fästa sig vid när det gäller Poppy tycks det faktum att hon är lågstadielärare vara det som upprör mest. Hon är för glad, för flörtig, hänger för ofta på puben, pensionssparar inte, har inte hoppat på bostadsracet och de där högklackade läderstövlarna är då verkligen ingen lämplig lärarinneklädsel (för att inte tala om hur illa lämpade de är för bilkörning!). När det egentligen är allt detta som inte bara gör Poppy till en alldeles utmärkt lärare utan också en mycket sympatisk människa om än något enerverande i sin oförtrutligt positiva syn på livet.

Läs hela inlägget här »

Överallt finns det kvinnor som Vera Drake (även om de i och med den omtalade nutida självcentreringen borde vara ett utdöende släkte). Ständigt snäll, vänlig och nynnande fixar och donar hon inte bara för sin egen familj (make Stan, de vuxna barnen Sid och Ethel och sin åldriga mamma) utan också för behövande grannar och bekanta.

Läs hela inlägget här »

Hortense Cumberbatch bestämmer sig vid för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Hon hittar Cynthia Purley som inledningsvis är synnerligen tveksam till att möta denna andra dotter som hon inte träffat sedan hon vid sexton års ålder adopterade bort barnet. I slutänden blir dock Hortense introducerad till Cynthias dotter och bror med tillhörande fru på en familjefest som en arbetskamrat. Det blir ett synnerligen spänt partaj…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg