You are currently browsing the tag archive for the ‘Londonkänsla’ tag.
Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
Man behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).
Någon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.
I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om adaptioner. Sherlock Holmes är en klassisk bokkaraktär som fått otaliga efterföljare i alla möjliga medier.
***
Jag fick ett plötsligt il efter världens bäste detektiv och lyckligtvis fanns den trogna sajten Librivox där för att tillfredsställa min längtan. Ett antal allt för korta timmar senare hade jag avverkat de fyra långnovellerna A Study in Scarlet, The Sign of the Four, The Hound of the Baskervilles och The Valley of Fear samt fyra av de totalt fem novellsamlingarna The Adventures of Sherlock Holmes, The Memoirs of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow.
Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.
I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.
Av allt det som folk skulle kunna fästa sig vid när det gäller Poppy tycks det faktum att hon är lågstadielärare vara det som upprör mest. Hon är för glad, för flörtig, hänger för ofta på puben, pensionssparar inte, har inte hoppat på bostadsracet och de där högklackade läderstövlarna är då verkligen ingen lämplig lärarinneklädsel (för att inte tala om hur illa lämpade de är för bilkörning!). När det egentligen är allt detta som inte bara gör Poppy till en alldeles utmärkt lärare utan också en mycket sympatisk människa om än något enerverande i sin oförtrutligt positiva syn på livet.
Överallt finns det kvinnor som Vera Drake (även om de i och med den omtalade nutida självcentreringen borde vara ett utdöende släkte). Ständigt snäll, vänlig och nynnande fixar och donar hon inte bara för sin egen familj (make Stan, de vuxna barnen Sid och Ethel och sin åldriga mamma) utan också för behövande grannar och bekanta.
Filmitch, this one’s for you…
***
I början av juni 1865 for ett tåg av sina spår vid Staplehurst i det brittiska grevskapet Kent. Trots att tio passagerare mötte sin död vid tillfället finns det ingen större anledning till att just denna olycka skulle ha satt sitt avtryck i de historiska annalerna. Framemot mitten av 1800-talet var järnvägskatastrofer av större eller mindre omfattning ganska vanliga, likaså att ett visst antal passagerare oftast strök med.
Men det speciella med just Staplehurstolyckan var inte själva olyckan i sig, utan det faktum att av tågets passagerare var den vid tiden exceptionellt populäre författaren Charles Dickens. Han beskriver i ett efterord till boken Our Mutual Friend hur han klättrade tillbaka in i vagnen för att rädda sitt dyrbara manuskript och skrev också spökhistorien “The Signal-Man”, om en tågkrasch. Dessutom tyckte han efter detta aldrig om att åka tåg, vilket naturligtvis blev något problematiskt för en så upptagen man i ett land och en tid när allt resande över ett par mil företogs via järnväg.
That’s what HE said!