You are currently browsing the tag archive for the ‘Abort’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Med tanke på att det inte gått jättelänge sedan ett gäng av Alice och Dans kompisar dog och Dan själv nästan höll på att stryka med har paret återhämtat sig förvånansvärt väl. De går ut high school, planerar en lång Europa-resa tillsammans och har ett nya kompisar. Men Alice är orolig eftersom hon återigen börjat ha drömmar som hon inte kan kontrollera. Men hur skulle Freddy kunna hitta en väg tillbaka efter att ha sett sig själv i spegeln i The Dream Master?!

Jo, ”the dream child” är förstås ingen annan än Alice och Dans son som under större delen av filmen vilar tryggt i mammas mage. Or does he?! Det visar sig förstås att även ofödda barn kan drömma. Har de samtidigt en vän med en ”funny hand” kan vad som helst hända.

Men trots att skämtarkompisen Mark i ett läge undrar om Alice inte ska fundera på att ”…not having a baby” och Dans föräldrar erbjuder sig att adoptera sitt barnbarn står Alice bergfast vid sin övertygelse att barnet är hennes och att det ska födas till varje pris. Detta i kombination med en slags hiskelig röd djävulstunnel, komplett med pulserande väggar, gör det allt för lätt att se The Dream Child som en 90 minuter lång antiabort-film. Inte supersmakligt enligt min mening…

Den här övertydligheten gör också att The Dream Child inte är en särskilt bra eller spännande film och jag tycker heller inte att man lyckas förvalta den initialt goda idén med ”the bastard son of a hundred maniacs” i dess inledning.

Bästa effekt
Gillar man Burtonska Beetlejuice-effekter finns många guldkorn att hämta i The Dream Child. Inte för att jag ogillar Beetlejuice, men det hela skär sig en aning för min del. The Dream Child lyckas helt enkelt inte förena Burtons gotiska stil med sin stämning. Så den här gången blev det svårt att hitta en bästa effekt. Det är nästan så jag snarare fastnar för saker som egentligen inte är effekter, exempelvis hur Dan plötsligt hör sin mamma ondgöra sig över sin vanartige son över bilradion eller att Alice i en kort, kort scen blir överfallen av Robert Englund och inte Freddy.

Sämsta effekt
Ja, här fanns det då förstås en massa att välja på – alla enormt högt skurna baddräkter (hur kunde man någonsin tyckt att det var snyggt?!), hur Westin-hospitalet genomgått en märklig förändring sedan Dream Warriors och numera ser ut som om det borde heta Arkham, hur Dan Jordan blir ett med en mardrömslik motorcykel (ärligt, hur smart är det att hoppa på en vilt främmande motorcykel när man vet att man befinner sig i en Freddy-mardröm?!) eller Greta Gibsons hamsterkinder efter Freddys tvångsmatning. Men ska vi gå på fjantigaste vinner utan tvekan den enorma och pulserande vaginan som hotar att uppsluka Freddys offer.

Föräldrar/Vuxna
Med ett dream child måste det förstås finnas utrymme för dream parents? Klart att vi fortfarande har de parodiskt dåliga föräldrarna, främst i form av Gretas pushiga morsa som vill att dottern ska bli fotomodell. Hon närmar sig nästan en slags Disney-skurks-stil à la Cruella de Vil (eller varför inte återigen kasta ett getöga åt Beetlejuice?) och det blir därmed svårt att ta henne på allvar.

Men Alices pappa har å sin sida ryckt upp sig och börjat gå till AA, kanske för att grunda för det faktum att hans egen dotter uppenbarligen bestämmer sig för att bli en avsevärt bättre förälder än vad som hittills skådats i serien. Möjligen borde Amanda Kreuger också räknas in i den här skaran även om hon tar ansvar som en vuxen snarare än att måna om sin egen avkomma. För hon vet ju att Freddy inte är ”one of God’s creatures”.

Drömmar
Det känns som om mer än halva filmen tilldrar sig i något slags drömstadium, vilket i och för sig inte är så konstigt om vi nu tänker oss att lille Jacob drömmer i princip konstant. Och som vanligt är drömmarna förstås designade antingen efter offrets önskningar eller det de fruktar. Samtidigt känns det som om det huvudsakliga fokuset allt för ofta ligger på Alices försök att kommunicera med Jacob, vilket förtar stämningen.

Freddy
En rolig gubben i lådan. I The Dream Master tryckte man på Freddy ett par solbrillor, här får han åka skateboard och bli ”Super Freddy”. Jag tror vi kan sluta låtsas nu, gott folk. Samtidigt genomgår själva Freddy-idén en intressant förändring eftersom det nu antyds att han aldrig varit vad man kanske skulle kunna kalla för en ”riktig” människa. Säg adjö till den realistiske (och därför läskigare) fula gubben som mördar barn i sitt pannrum. Säg hej till en slags Alien-liknande varelse som rimligtvis aldrig skulle kunna få ett vaktmästarjobb i hela sitt liv.

I likhet med The Dream Master har både Freddys återuppståndelse och död drag av deus ex machina. Det är helt uppenbart att filmmakarna kallt räknar med att publiken vid det här laget slutat bry sig om någon slags konsekvens i det här avseendet. Freddy dyker upp, mördar och blir efter lämplig tidsrymd förvisad från ungdomars drömvärld för en tid.

Protagonisten
The Dream Child håller kvar vid Lisa Wilcox Alice från The Dream Master. Ett bra val i så motto att Wilcox fortfarande lyckas vara en nästan bättre skådis än den här filmen förtjänar. Men här förändras hon från kick ass-tjej som måste försvara sitt eget liv (och kanske några kvarvarande kompisars) till pissed off-mama som likt en björnhona slåss för sin avkomma. Inte lika roligt, kan jag meddela. Alices enda bidrag i The Dream Child blir tyvärr inte stort mer än en påkostad Pro Life-propaganda.

Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

Läs hela inlägget här »

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Revolutionary road pic

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaFör månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.

***

Airport (1970)

AirportOm jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.

Läs hela inlägget här »

SommarbarnNu för tiden är det kanske inte så många som minns det, med bloggar i diverse glassiga magasin, författande och antialkoholpropaganda, men en gång i tiden hade Katerina Janouch ett riktigt bra sexrådgivningsprogram på den saligen avsomnade ZTV.

Trots att det är snart 20 år sedan är det ändå ”Blommor och bin” som gjort att jag fortsatt att hålla ögonen på Katerina, läst ett inlägg eller en bok lite här och var. Och även om det kan tyckas lite övermaga att en person som fortfarande inte ens passerat 50-årsstrecket skriver en självbiografi, står det snart klart att Katerinas barndom gett gott om stoff att bearbeta. Och då hänger vi ändå inte med henne längre än sommaren innan hon ska börja i högstadiet.

Läs hela inlägget här »

Fredrika Bergman är förhållandevis ny i polishuset på Kungsholmen men avskyr redan sitt jobb. Hon känner inte samma entusiasm inför polisyrkets adrenalinpumpande delar som sina kollegor och har definitivt inget till övers för de ”själavårdande” bitarna. Bäst jobbar man bakom ett skrivbord och framför en dator.

Läs hela inlägget här »

Överallt finns det kvinnor som Vera Drake (även om de i och med den omtalade nutida självcentreringen borde vara ett utdöende släkte). Ständigt snäll, vänlig och nynnande fixar och donar hon inte bara för sin egen familj (make Stan, de vuxna barnen Sid och Ethel och sin åldriga mamma) utan också för behövande grannar och bekanta.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Re-cycle

Ting-yin försöker skriva uppföljaren till tre extremt populära romaner som hon spottade ur sig på kort tid. Den nya Re-cycle sitter dock längre in och hon har än så länge bara bestämt att den ska handla om det övernaturliga. Eftersom författande handlar om erfarenheter vill hon känna ”skäcken välla upp ur sitt hjärta”. Efter att ha skrivit ett stort antal utkast och sedan förpassat dem till papperskorgen börjar konstiga saker att hända. Telefonen ringer men allt som hörs är hesa ljud. Skuggestalter syns i speglar och skumma hörn. Långa hårstrån dyker upp lite överallt i hennes lägenhet. En dag kliver hon ut ur hissen och är helt plötsligt någon helt annanstans än på den vanliga gatan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blame

OBS! Gigantisk spoiler. Jag berättar det mesta, helt enkelt. Och rätt långrandigt dessutom…

Snälla bloggaren Blue Rose Case förärade mig en spansk TV-skräckis. Filmen La Culpa tycks ingå i en serie som gå under benämningen ”Películas para no dormir” (ung. ”Filmer som håller dig vaken”), vilket ju låter ganska lovande. Även den inledande lilla animationen med en blodig hand som famlar/leker med ett ensamt öga, vilken tjänar som introduktion till själva serien, inger ett visst mått av nyfikenhet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg