Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Chronic Traumatic Encephalopahy är en progressiv neurodegenerativ sjukdom, orsakad av upprepat våld mot huvudet. Det luriga är att den sjuke uppvisar symptom som kan förväxlas med demens eller annan psykisk ohälsa. Det riktigt luriga är att det inte går att påvisa sjukdomen förrän den sjuke är avliden och läkare kan slajsa upp hjärnan i mikrometertunna skivor och lägga under mikroskopet.

En läkare som gjorde det redan 2002 var Pittsburgh-patologen Bennet Omalu när han fick före detta Steelers-spelaren Mike Webster på sitt bord. Efter en hel del luskande kom han fram till att Webster måste ha lidit av CTE, eller dementia pugilistica som sjukdomen kallades när den upptäcktes första gången hos åldrade boxare. Omalu publicerade sin fynd i en prestigefylld tidskrift och trodde att NFL skulle bli både glada och tacksamma (men kanske inte kåta) för att hans upptäckt. Well…

Concussion är en BOATS som inte gör det minsta försök att placera en tå utanför gränserna för vad en BOATS ska åstadkomma. Den redovisar sin historia nyktert och med stort fokus på Omalu som en rättskaffens man vilken står upp för Sanning och Vetenskap. Här skulle man möjligen kunna ha åsikter om att slutet framställs mer som en upprättelse för Omalu än för de football-spelare vars sjukdom länge förnekades av sitt eget förbund.

Men har man nu pröjsat Will Smith att ställa upp, slätrakad och med en lätt nigeriansk brytning, kan jag i och för sig förstå att man vill ha ut mesta möjliga av det dragplåstret. Nu tycks det inte som om Smith drog särskilt mycket ändå – Concussion verkar knappt ha gått jämnt ut och själv hade jag aldrig hört talas om filmen innan jag råkade se en trailer för den.

På det hela taget kommer Concussion att vila väldigt mycket på sin rollista, detta verkar ha varit en film som lyckades dra en hel del berömmelse till sig. Kanske hoppades de inblandade på en Oscars-sinkadus, med tanke på det behjärtansvärda innehållet? Därför ser vi förutom Smith också Albert Brooks, Alec Baldwin, Eddie Marsan, Paul Reiser och Luke Wilson i större eller mindre roller. Men den ende som är värd att lyfta lite extra tycker jag är en jävligt sliten David Morse som den plågade Mike Webster. Jag törs nästan garantera att du aldrig sett den stabile birollsinnehavaren så här.

Som synes är Concussion något av en sausagefest. Det enda ljus i det mörkret är Gugu Mbatha-Raw som får spela Omalus tillkommande, Perma Mutiso. I sanna BOATS-anda fyller hon exakt tre syften med sin närvaro. (1) Bevisa för oss i publiken att Omalu överhuvudtaget är en någorlunda trevlig person genom att få den stele jobbknarkaren att öppna sig för nya erfarenheter, (2) komma med uppmuntrande tillrop när Omalu tvivlar på sig själv och (3) utgöra ett känslomässigt mål för hotelserna som följer på Omalus avslöjande.

Jag tror Mbatha-Raw hade funkat betydligt bättre om Concussion inte varit en riktigt lika strikt BOATS. Nu är filmens ton så pass redovisande och fokuserad på själva sakinnehållet att scenerna mellan Smith och henne reduceras till irriterande distraktioner från det verkligt intressanta. Att Perma själv exempelvis var utbildad sjuksköterska är ett faktum som snabbt blir fullkomligt oviktigt vad Concussion anbelangar.

Det är också ganska tydligt att Concussion velat stjäla lite rampljus från Michael Manns The Insider. Nu är tyvärr Omalus historia inte riktigt lika rafflande, varför regissör och manusförfattare Peter Landesman sett sig tvingad att lägga till lite extra krydda som visar sig vara väl frikostig med sanningshalten. Men själva skeendet, med upptäckten och NFL:s försök att ignorera det hela, är i alla fall tillräckligt intressant och hantverket tillräckligt kompetent för att jag ska hänga med till slutet. Nu vet jag i alla fall lite mer om varför det är idiotiskt att spela amerikansk fotboll.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Fortsätt läsa ”War Horse (2011)”

The Gentlemen (2020)

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Fortsätt läsa ”The Gentlemen (2020)”

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer — the remake”

Deadpool 2 (2018)

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Fortsätt läsa ”Deadpool 2 (2018)”

Atomic Blonde (2017)

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Fortsätt läsa ”Atomic Blonde (2017)”

Tyrannosaur (2011)

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Fortsätt läsa ”Tyrannosaur (2011)”

21 Grams (2003)

På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Fortsätt läsa ”21 Grams (2003)”

2013 års tio bästa filmer

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer”

2004 års tio bästa filmer

Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.

Fortsätt läsa ”2004 års tio bästa filmer”