Återträffen (2013)

alt. titel: The Reunion

Eftersom titten på X & Y redan hade börjat pilla på kanterna var det lika bra att riva av hela Anna Odell-plåstret på en gång. In med filmdebuten Återträffen i spelaren!

Få lär väl ha undgått snacket som kom igång efter att Odell i Återträffen bestämde sig för att konfrontera sina grundskolemobbare i filmformat. Själv mindes jag inte tillräckligt mycket för att känna mig säker på filmens uppbyggnad när den drar igång.

Den inleds emellertid med en av Odell påhittad klassfest (eftersom hon inte blev inbjuden till sitt eget 20-årsjubileum). Här får vi alltså ta del av en ”tänk om…”-historia – vad skulle kunna ha hänt om Odell blivit inbjuden? Föga förvånande står stämningen högt i tak på klassfesten tills dess att Anna ställer sig upp och talar om att hon känt sig mobbad och osynliggjord under hela sin tid i klassen. Alla närvarande skruvar mer eller mindre obekvämt på sig och tar första chansen som bjuds att släta över, skåla och gå vidare. Konfrontationen reduceras till vatten på den berömda gåsen.

Redan detta skulle det ha varit en ganska ovanlig återträff, jag gissar att det inte kryllar av mobboffer som konfronterar sina forna fiender på det här utåtriktade och aktiva sättet. Men Anna vägrar acceptera överslätandet eller de få kommentarerna om hur ”modig” hon är för att hon tar upp det här jobbiga med dem alla. Hon fortsätter att gå på och triggar samtidigt igång de gamla mobbartendenserna – hur jävla kul vore det inte om Rickard kunde få henne att tro att hon hade chans på honom? Igen?!

Trots att jag vrider mig som en mask av obehag inför de obekväma situationerna gillar jag ändå den här delen, eftersom den känns trovärdig och sätter fingret på svårigheten att prata om sådana här saker. Eskaleringen påminner också om ”ap-scenen” i Ruben Östlunds The Square. Samtidigt kan jag inte låta bli att i viss mån hålla med Annas gamla klasskompisar när de försöker värja sig eftersom hon tar vuxenvärldens hövlighetsträning som intäkt för att inte respektera deras inledningsvis hyfsat kontrollerade genmälen att de faktiskt inte vill prata om saken här och nu.

Andra halvan blir mer dokumentär och det är inte förrän i efterhand som jag förstår att ingen av Odells gamla klasskompisar är filmade ”på riktigt” utan gestaltas av skådespelare även här. En del av samtalen upplever jag dock som så pass naturliga att jag tolkar dem som rena dramatiseringar av verkliga samtal. Det intressanta här är förstås reaktionerna från nu vuxna personer på Odells beskrivning av sin egen skolgång. Harvandet kring vem som faktiskt bjöd in vem till den verkliga klassfesten är däremot inte lika engagerande.

Privilegiet att sitta som åskådare vid sidan av är förstås möjligheten att se skygglapparna hos båda parter i samtalen. Anna menar att Christopher, även i sitt ouppnåeliga popularitetspanthéon, borde ha ”sett” henne som individ medan Christopher upplever att Anna kallar honom för mobbare. Det som känns frustrerande är dock att samtalen sällan kommer vidare efter att de olika parterna presenterat sina sins emellan väldigt olika bilder av skolgången. Plus det faktum att jag ibland får intrycket av att Odell inte alltid accepterar de andras bilder. Det är klart att man kan hävda att hon i detta inte låter sina klasskompisar ”komma undan” med lama undanflykter men lägger man så pass mycket betoning på den personliga upplevelsen av en situation borde man kanske vara mer öppen för att allas bilder inte ser likadana ut?

Vad jag däremot inte alls förstod poängen med var åkningarna som dels följde Odell på ett par löpturer längs med någon av Stockholms vackra strandpromenader, dels avslutade det hela med en panorering över Enskedeskolan och omgivande kvarter. Jag upplever inte att de här bilderna speglar något av det som Odell försöker befästa med sin film. Den kraftfullt löpande kvinnan skulle kunna symbolisera en person som släppt sin plågsamma uppväxt men hela filmen är i mina ögon ett bevis för att Odell inte fått chans till det. Återträffen gör heller inga försök att grunda skolsituationen för 20 år sedan i något geografiskt eller klassmässigt sammanhang. ”Enskede” fyller ingen funktion utöver att det är det namn som pryder själva skolan.

Jag tyckte absolut bättre om Återträffen än X & Y, här fanns åtminstone en del av den struktur och mening som jag saknade i den senare filmen. Ändå kan jag inte undgå känslan av att regidebuten i minst lika hög grad som X&Y primärt är en form av självterapi för Anna Odell. Det är en historia som gör halt vid den personliga upplevelsen och inte innehåller några allvarliga försök att lyfta frågan till en mer abstrakt nivå. Återträffen är inte en film om mobbning i största allmänhet, det är en film om hur Anna Odell upplevde sin högst privata mobbningssituation och utanförskap.

Annons