You are currently browsing the tag archive for the ‘Amerikansk fotboll’ tag.

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Remember the TitansHur ska man egentligen förhålla sig till en film som Remember the Titans? Den (givetvis) sanna historien om hur en svart och vit coach i en liten småstadshåla tvingades ihop på samma sätt som deras svarta och vita spelare för att skapa ett Lag. Ett (givetvis) vinnande Lag. Ska man ta den nyanserade vägen, försöka förstå sin egen reaktion, som Filmitch? Spykänslovägen, som Fiffi? Eller den insatta sportvägen, som Henke?

Läs hela inlägget här »

…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”

Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport. Läs hela inlägget här »

Any Given SundayHär satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.

Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.

Läs hela inlägget här »

Jag är lyckligt lottad. Jag har inte behövt uppleva hur någon som stått mig nära dött i unga år. Jag har aldrig ens idoldyrkat typ River Phoenix eller Michael Jackson så till den milda grad att jag känt mig påverkad av deras bortgång. Därför är det lite svårt för mig att sätta mig in i känsloläget i en film som We Are Marshall, där staden Huntington i West Virginia uppenbarligen fortfarande sörjer sitt universitetsfootballag, drygt 35 år efter att det försvann.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser