TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

I Tyrannosaur får vi nämligen träffa en tjurig äldre man vid namn Joseph. En bekantskap som vi kanske helst hade velat undvika för Joseph är verkligen ingen trevlig typ. Gran Torinos Walt är förvisso en utpräglad surkart men han har ändå rätt långt kvar till Josephs nivå som ligger på att ta ut aggressioner på sin stackars hund Bluey. Efter att ha sett Joseph sparka ihjäl sin egen jycke känns det inte som att han har särskilt mycket på kreditkontot hos publiken.

Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerande är det att Considine faktiskt lyckas med konststycket att få oss i alla fall intresserade av Joseph och hans miserabla liv. Till viss del beror det förstås på att han en dag stiger in genom dörren till Hannahs välgörenhetsbutik. Hannah som är religiös och istället för att kasta ut mannen eller ringa till polisen erbjuder honom både en kopp te och en bön.

Mer eller mindre motvilligt från bägge sidor utvecklas relationen mellan Joseph och Hannah. Joseph är en man som formligen bubblar av hat och ilska och som gör sitt bästa för att stöta bort alla runtomkring sig. Avfärdar du honom blir han förbannad, är du hygglig mot honom blir han förbannad för det också. Han behöver inte din jävla välgörenhet!

Samtidigt har Hannah sina egna demoner att hantera och det känns betydelsefullt i filmen att Hannah och hennes man James samt Joseph och hans avlinda fru Pauline alla knäar under någon form av missbruk. De är alla i någon mån både offer och förövare men det är framförallt Joseph och Hannah som delar någon slags själarnas gemenskap. I Josephs fall kanske beroende på att han någonstans vill göra den bot och bättring han aldrig lyckades med tillsammans med Pauline.

Tyrannosaur känns som sagt väldigt brittisk, but in a good way. Filmen har den där omisskännliga känslan av nedtryckthet och gråhet samtidigt som den sällan tar de mest uppenbara vägarna. Mycket av dess styrka kommer förstås från de huvudsakliga skådespelarna, särskilt då Peter Mullan som Joseph. Mannen är som en vandrande tryckkokare, fylleorerande och förbannad men samtidigt full av dagen efter-ruelse och någon som snabbt viker undan om motståndaren mot all förmodan råkar vara ännu mer förbannad än han själv.

Hannah spelas av Olivia Colman, en skådespelerska som jag inte har någon direkt relation till men som också gör ett mycket bra jobb. Hur orättvist det än är upplever jag dock att hennes prestation hamnar lite skymundan av Peter Mullan. Bägge spelar egentligen rätt klassiska figurer – han den olycklige och därför förbannade mannen, hon den olyckliga och därför undfallande kvinnan – och det hör liksom till att mannen då tar mer plats. Och så förstås bästa Eddie Marsan i en roll som i alla fall för min del känns lite ovan för hans repertoar.

Tyrannosaur är en typisk feel bad-film men som alla bra feel bad-filmer ger den ett gott utbyte bara man sätter sig ned och ger den lite tid.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser