You are currently browsing the tag archive for the ‘Clint Eastwood’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.

Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?

Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.

K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!

K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.

Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.

Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.

Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.

Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.

Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.

Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.

Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.

Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr

Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr

Annonser

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Once upon a time in the westalt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Läs hela inlägget här »

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Läs hela inlägget här »

Året startar i stor stil med att Sovjetunionen upplöses vilket också leder till att Bush och Jeltsin formellt annonserar det kalla krigets avslut. Bush hinner dessutom med att kräkas på sin japanske kollega innan det är dags för honom att överlämna taktpinnen till Bill Clinton (mannen som skulle få oss att aldrig, aldrig glömma cigarrens fallossymbolik) i november.

Läs hela inlägget här »

Destry Rides AgainSheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.

Läs hela inlägget här »

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Läs hela inlägget här »

For a few dollars morealt. titel: För några få dollar mer, For a Few Dollars More

Det var dags för lite mer vindpinade spanska bergslandskap, skottlossning, uselt dubbade italienare (och en tysk) samt extrema närbilder på svettiga män. Ännu en spagettiwestern med andra ord.

Läs hela inlägget här »

En sista kraftansträngning innan årets slut. Vi ses på andra sidan!

***

The good the bad and the uglyalt. titel: Den gode, den onde, den fule, The Good, the Bad and the Ugly

När vi nu ändå passade på att hyvla lite på den osedda Western-filmsplankan önskade maken sig en blast from the past. Under en nostalgisk sommar hade han och några kompisar tydligen sett Den gode… minst en gång i veckan. Själv hade jag faktiskt aldrig sett tretimmarsmastodonten i sin helhet från start till mål så det var inte så mycket att diskutera.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg