House of LeavesNågonstans därute finns en mytomspunnen dokumentärfilm som kallas The Navidson Record, gjord under första halvan av 1990-talet och distribuerad i all tysthet av Miramax. Filmad av den hyllade nyhetsfotografen Will Navidson, känd för att kasta sig in på krigsskådeplatser och katastrofområden världen över, har det skrivits oändliga hyllmeter om verket. Dess innehåll har tolkats och tuggats av både akademiker och kändisar som Camille Paglia, Anne Rice, Hunter S. Thompson och Stephen King.

Nu finns för första gången en närmast komplett sammanställning och genomgång av filmen och alla dess sekundärverk. Problemet är att detta storverk är på väg att gå om intet när ”redaktören” Zampanó hastigt och lustigt dör. Men det finns en efterföljare som väntar i kulisserna. Johnny Truants vän Lude bodde granne med den gamle mannen och introducerar nu sin intet ont anande kamrat till en värld fylld av lidande, ångest, besatthet samt, framförallt, mörker och ord.

Johnny plockar med sig Zampanós livsverk (skrivet på papper, gamla servetter, kuvert, baksidan av frimärken, you name it) hem och efter ett tag börjar han bli lika besatt av försöken att spåra och tolka The Navidson Record som någonsin den gamle. Det ibland förvirrade slutresultatet levde länge ett eget liv, blev ett kultfenomen, innan ett piggt förlag tog sig an att publicera hela volymen.

Det finns bara ett problem.

Hur många referenser och intervjuoffer Zampanó än plockar fram kvarstår det faktum att Johnny Truant hävdar att ingen någonsin hört talas om The Navidson Record. Detsamma gäller fotojournalisten Will Navidson (som ska ha vunnit en Pulitzer) eller en gammal man vid namn Zampanó. Vem är det vi inte kan lita på – Zampanó eller Johnny?

Debuterande författaren Mark Z. Danielewski fick stort genomslag med sin House of Leaves. Och det är icke minst en utmanade bok, både i berättande och utformning. Boken är publicerad som en slags sammanläggning av Johnny och Zampanós arbete, vilket innebär att det ibland saknas ord eller hela sidor från det ursprungsmanus som Johnny ska ha fått med sig från den gamle mannens lägenhet.

Johnny kan heller inte hålla sig från att kommentera de slutsatser som den ursprunglige redaktören eller hans studieobjekt har gjort. Ibland tar han själv helt över, för att berätta en historia som kan ha större eller mindre relevans för det som pågår i The Navidson Record. Det finns ett flertal appendix, där ett är de så kallade ”The Three Attic Whalestoe Institute Letters” vilket utgörs av brev till Johnny från hans mamma Pelafina som under flera år satt inspärrad på mentalsjukhus.

Zampanós bok är en till största delen högst seriös och ibland närmast akademisk genomgång av och utläggning om Will Navidsons film, noggrant fotnoterad och indexerad. I samband med att han går igenom verket närmast ruta för ruta finns anledning att filosofera om företeelser som ljus, mörker, rum, rörelse och kärlek. Men ibland springer texten iväg och tillåts närmast spegla vad som händer i filmen. Som till exempel när Navidson

går

längre

och

längre

ned

i

en

lång

spiraltrappa.

Minst fyra lager finns alltså i House of Leaves: Ytterst och sist (eller först, beroende på hur man ser det) har vi förlagets handpåläggning med kommentarer om de två andra redaktörernas arbete, därefter Johnnys kommentarer, sedan Zampanós funderingar, tolkningar och fotnoter och längst in finns kärnan: den historia som ska berättas i filmen The Navidson Record.

Just den historien tycker jag är bokens styrka. Den är snyggt men obehagligt berättad av författaren Danielewski utan några större åthävor. Hela tiden när jag läser känner jag att The Navidson Record skulle kunna bli en alla tiders found footage-film och det är närmast förvånande att den inte redan blivit en sådan. Men kanske det skapats ett alldeles särskilt litet development hell just för det syftet?

I slutänden är det också grundhistorien som gör att jag ens orkar avsluta House of Leaves. Bokens upplägg ställer som sagt en hel del krav på läsarens uppmärksamhet och efter ett tag upptäcker jag att jag faktiskt inte är så värst intresserad av Johnnys egna små utläggningar om sin ångest eller fixering vid en strippa som han kallar för Thumper.

Jag är också den första att roas av den typen av akademiska spoofs som gyttrar sig fram i House of Leaves. Hur mycket tid Danielewski lagt på att skapa både verkliga och helt påhittade böcker och artiklar för att kunna fotnotera så mycket som han gör vill jag inte ens tänka på. Men efter ett tag tappar även de sin charm och jag slutar helt upp med att låta ögonen vandra längst ned på sidorna.

Grunden i House of Leaves, The Navidson Record, är alltså mycket bra – trovärdigt berättad, rörande och starkt klaustrofobisk. Men sedan har Danielewski blivit lite för påhittig för sin boks bästa och han förlorar mig till viss del i den kökkemödding av fotnoter och kommentarer som lagts utanpå. Läs för all del House of Leaves men räkna inte med att de nära 700 sidorna kommer att flyga genom fingrarna på dig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser